Niva: De ska göra det finaste en fotbollsspelare kan göra
KIEV. Om du blundar är jag säker på att du minns var du var när Anders Svensson skruvade eller när Zlatan klackade.
Vi bär med oss de här mästerskapssomrarna genom hela våra liv.
Men om du nu öppnar ögonen och plötsligt själv står med den svenska fotbollshistoriens penna i handen – vad kommer du att rita?
Någongång i dag kommer det hända något med ett halvdussin svenska fotbollsgrabbar.
De kommer att inse att de ska gå igenom något de aldrig tidigare upplevt.
Någon av dem kommer att känna av det redan vid frukosten. Någon i bussen mot arenan och någon i omklädningsrummet.
Allra senast slår det till vid nationalsången, när de tittar upp mot det gulblå havet och ser flaggorna från städer och byar från hela landet.
De ska spela mästerskapsmatch för det svenska landslaget. De ska göra det finaste, det viktigaste, en fotbollsspelare kan göra.
Och de kommer att vara mycket väl medvetna om det.
De känner verkligen stolthet
Har man ägnat en majoritet av de senaste tio åren åt att lyssna på elitfotbollsspelare har man lärt sig att det finns vissa saker i stort sett alla förhåller sig till på samma sätt.
Landslagsspel är en sådan.
Ni kan tro vad ni vill om bortskämda, nollställda, slyngelmiljonärer – de känner verkligen stolthet över att representera sina hemländer.
Och de påverkas av att göra det.
För ett par år sedan pratade jag med Frank Lampard om det där, och jag är glad för att jag gjorde det. Han hade tvingats fundera en hel del över hur vissa spelare kan rycka på axlarna inför en Champions League-final, men bli lamslagna inför en gruppspelsmatch mot Algeriet.
– Min fasta uppfattning är att många helt enkelt bryr sig för mycket. Det är en sak att ha 30 000 fans på arenan – en helt annan att veta att 50 miljoner har väntat i snart 50 år på att England ska vinna något. I synnerhet som man själv har varit en av dem.
Lampard pratade vidare, berättade om det värsta han visste inom fotbollen.
– Att komma hem efter att ha blivit utslagen ur ett mästerskap är helt hjärtskärande. Man ser alla flaggor som slokar, man föreställer sig hur luften gått ur pubarna kvällen före... och man känner att man svikit allihop.
Vare sig Mikael Lustig, Andreas Granqvist, Jonas Olsson, Martin Olsson, Rasmus Elm eller Ola Toivonen har spelat i en mästerskapsmatch förut. Sebastian Larsson har bara gjort 20 minuter som inhoppare.
Minnena kommer att komma över dem
Visst har de upplevt mästerskap förut, men då har de gjort det på samma sätt som alla oss andra.
De har samlat sina kompisgäng, hällt chips i skålarna och vrålat i tv-sofforna.
De har letat fram familjens gamla VHS-kassett med VM-krönikan från ’94. De har sprungit ut i sommarnatten för att spontankicka lite i euforin efter det sena svenska kvitteringsmålet.
Någongång i dag kommer de minnena att komma över dem igen.
På presskonferensen i går pratade Erik Hamrén om hur landslagsledningen medvetet försökt minska anspänningen – ”gör man det för stort så blir det för stort” – och det är givetvis en förnuftig grundhållning.
Däremot tror jag inte på att låtsas som att det här är en vanlig match i mängden, då det helt enkelt inte är sant.
Även om alla våra färska EM-spelare har spelat på Old Trafford, San Siro och Amsterdam Arena så har de aldrig tidigare spelat en fotbollsmatch med samma sorts emotionella laddning.
Redan på uppvärmningen kommer ett hörn av Olympiastadion i Kiev vara full av de där ortmärkta flaggorna som är så karaktäristiska för de här sammanhangen.
Kanske står det Broakulla på en av dem. Kanske står det Eskilstuna, Umeå eller Degerfors på några av de andra.
Inte de taktiska uppläggen som avgör
Att fokusera på matchen är en sak, men ingen av de svenska mästerskapsdebutanterna kommer att gå igenom den här dagen utan att tänka en kort stund på familjen, kompisarna och lagkamraterna från det gamla pojklaget – alla de som så oerhört gärna vill se landslaget vinna i kväll.
De kommer att slås av vad det faktiskt innebär att representera Sverige.
På andra sidan planen står ett annat gäng – med ännu mindre mästerskapsrutin – och brottas med precis samma känslor.
Och faktiskt, jag tror inte att det som avgör matchen i kväll är de taktiska uppläggen eller uppställningarna på fasta situationer.
Jag tror att det absolut viktigaste är att förstå vad det innebär att spela EM-premiär – och att klara av att hantera det.