Leifby: Det var Davis Cup-känsla
Plötsligt kom fredagen, våren, ljuset och så satt vi där och skrek rakt ut i majkvällen så att grannarna inte visste om de skulle kontakta SÄPO eller Sankt Sigfrids sjukhus.
Det korta spelet – jajamensan!
Serven – så där!
Rak backhand – jaaaa dååååå!
Sverige har säkrat en VM-medalj i bordtennis, Staffan Lindeborg kommenterade och i morgon går Belinda Carlisle in som ny etta på Tracks.
Eller?
Kvattsfinal!
Svensk bordtennis var nedbrottad, uträknad, vilse och glömd när den efter en herrans massa år stapplade upp och ut från gillestugor, källare, garage och fritidsgårdar igen, med nylimmat gummi och en doft som säkert påminde om ett långkok hemma hos Christer Pettersson.
Mmmm, överskruv.
Med nabbar och klor hade Sverige kravlat sig vidare i lag-VM-bordtennisen i Halmstad och nu stod bara England i vägen för den första lag-VM-medaljen sedan 2001 (räknar inte 2004) då Jörgen Persson, J-O Waldner och Peter Karlsson fanns med i laget som tog brons i Osaka.
2001, Jörgen och J-O.
Igår.
Och en evighet sedan.
Världens bästa Karlsson
Ni som har varit med ett jävla tag minns Hasse Alsér på 60-talet, ni som bara varit med ett bra tag minns ”Hammaren” Johanssons och Stellan Bengtssons VM-guld på 70-talet, ni som varit med ett tag som jag minns J-O, ”Äpplet” och Jörgen Perssons 80- och 90-tal.
När det svenska folkhemmet och pingis var ett.
Sverige.
Landet som drev igenom reformer.
Landslaget som rev murar.
Lag-VM-guldet och 5-0 mot Kina i Dortmund 1989 var kulminationen som gjorde att bordtennisen fick ett alldeles särskilt fack i den svenska idrottshistorien.
Så, när Sverige på nytt spelade om medaljer, på hemmaplan i Halmstad, vaknade vi till liv igen.
När turneringen drog i gång förra helgen var det knappt någon utanför Spårvägens SK som visste att det skulle spelas ett världsmästerskap i Halmstad, men inför mötet med England hade biljettläget förändrats från ”vill du ha en biljett?” till ”har du en biljett!!!?”.
Det var Davis Cup-känsla i sporthallen, folk ställde sig upp efter vunna bollar, skrek ”Sverige, Sverige, Sverige”, och inte blev det sämre när hemmalaget spände fast en köttkvarn vid bordet, satte på 6-mm-hålskivan, stoppade ner engelsmännen och började veva.
Karlsson slog Drinkhall i tre raka efter att ha vänt 3-8 till 11-8 i andra, Karlsson tog hand om Pitchford och tog Sverige till en viktig 2-0-ledning.
Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson, och så avgjorde en överlägsen Persson mot Wagner i den tredje matchen och firade genom att hoppa upp i famnen på sin förbundskapten på ett sätt att jag var helt säker på att ”Tickan” skulle gå av på mitten.
3-0 och nu väntar en semifinal mot Kina.
Som i fornstora dagar.
Och där har också Sveriges Television befunnit sig de senaste dagarna.
I alla fall om vi räknar investerad sport-tv-produktionskrona per tv-tittare.
De hugger inte längre på dyra fotbollsrättigheter, de har fått ge sig på OS som har blivit en miljardaffär, men det finns mer att göra och är det någonting som rimmar väl med public service-uppdraget så är det väl att rikta blicken och kamerorna dit ingen annan orkar bege sig med girigbuken.
Som till en bordtennis-hage i Halmstad.
Staffan Lindeborg kommenterade bragden i Dortmund 1989 tillsammans med Bengt Grive, nu kommenterar han ett lag-VM tillsammans med Jörgen Persson.
Det är också en resa (han säger fortfarande ”fyra-lika” och kan hälsa nytillkomna tittare välkomna).
Bordtennis som tv-sport som är också helt oemotståndligt i all sin enkelhet.
Man-mot-man-duellen och det symmetriska i hagen, bordet, linjerna och det alltid så välspända nätet inkommer med ett lugn.
Domarna är alltid i 50-årsåldern och ser ut att ha jobbat på Kabelnämnden, de tar aldrig någon plats utan viker bara över poängskylten, noggrant, och så har vi de klara färgerna på golvet och bordet som gör det hela än mer behagligt – och att bollen syns tydligt.
J-O och ”Äpplet” driver runt som levande andar, och så de små redskapen, den lätta bollen, pytte-marginalerna och det snabba spelet och spänningen, förstås.
Jag har aldrig hört någon säga ett enda ont ord om bordtennis eller en bordtennisspelare.
Någonsin.
26-27 kantbollar på det...
Det är fanimej en respekt som många andra sporter bara kan drömma om att uppnå, oavsett tv-avtalspengar eller Instagram-följare.
Sverige bjöd aldrig på den där spänningen mot England men 10-8 och känslan ”nu tar vi det” kan på tolv sekunder förändras till 10-10 och ”förlorar vi nästa boll är det kört”.
Tv-produktionsmässigt finns det en del att lära också, från Halmstad.
Behöver kommentatorer och experter synas i bild före, under och efter en match som de kommenterar?
Verkligen inte.
Viktigast är att de hörs, det okomplicerade kan vara befriande och delikatessen med kameran under bordet som bara visar fotarbetet räcker hur långt som helst.
Ett sådant lär också behövas när Sverige på lördagen möter Kina som har vunnit åtta raka lag-VM-guld och varit i final i 22 av de 23 senaste världsmästerskapen.
Men vad fasen.
Matchen spelas i Halmstad, Staffan kommenterar, Jörgen Persson sitter bredvid.
Treenigheten.
26-27 kantbollar på det och vi tar det.