Holm: Att slå Nadal är så stort att vi inte begriper det

helskärm

PARIS. Allt blev så fel, men ändå så underbart rätt.

Tack, Robin Söderling.

Tack för uppvisningen.

Tack för att jag hade fel.

Att slå Rafael Nadal på grus är så stort att vi inte begriper det.

Det sägs att tillfälligheterna styr livet och det må vara sant. En annan sanning är att man kan framkalla dem. Jodå, jag praktiserade det i går. På min resa från hotellet till Roland Garros tog jag fram min iPod, satte hörlurssnäckorna på plats, knappade fram låtlistan och tryckte på ”blanda”.

Vad den ondskefulla lilla mediaspelaren bestämde att jag skulle lyssna på?

”Highway to hell” med AC/DC.

Jag skrattade trots att jag inte borde, kom osökt att tänka på Robin Söderling, kunde se hur han satt och plågades i en annan transport på väg till helvetet.

Han skulle ju få så mycket stryk av Rafael Nadal.

Nadal har förnedrat alla

Inför matchen pratade svensken om att se möjligheterna, att intala sig att det visst finns en chans att besegra världsettan.

Ursäkta mig, men den som kan övertyga sig själv om att ”Rafa” är mänsklig i Öppna franska kan också gratinera snöbollar i en pizzaugn. Spanjoren har förnedrat alla spelare han mött sedan debuten 2005, vunnit 31 matcher i följd, inte förlorat ett set sedan finalen 2007. Väl framme i presscentrat gick jag, som sig bör, till min plats i den försvinnande lilla hörnan med svenska reportrar och sa, också som sig bör, god morgon till min ende skrivande landsman.

Han heter Patrik Cederlund, är redaktionsansvarig på Tennismagasinet och kan allt om tennis.

Vi vill gärna tro det, vi så kallade experter.

– Du, jag lovar att gå hem om Söderling vinner, sa jag.

– Då kan vi ta sällskap, svarade Cederlund.

Ett par timmar senare satt vi på läktaren tillsammans med 15 000 blodtörstiga fransman och förberedde oss på den stora slakten. Jodå, tennis på grus är ett gladiatorspel. Först klev Nadal ut på arenan som general Maximus. Sedan kom Söderling, som Lilla My. Det var vad vi trodde, men med facit i hand var det David mot Goliat.

Pang.

Jag rös på läktaren

Söderling öppnade matchen med ett ess, förlorade bara en boll i sitt första servegame. Efter 34 minuters spel hade han vunnit första set med 6–2. Nadal kom tillbaka i andra, som han vann sedan Söderling genomfört ett dåligt tiebreak.

För ett år sedan hade den tillfälliga svackan förmodligen avgjort matchen. Söderling hade blivit förbannad, på sig själv, domaren, publiken, Nadal, någon gammal skolfröken i Tibro och, förmodligen, även min iPod.

I går fortsatte han spela som om varje boll var matchavgörande. Fokuserat. Bestämt. Rejält. Nadal är tidernas bäste grusspelare, men i åttondelsfinalen mötte han sin överman.

Det var, och det är det största i segern, Nadal snarare än Söderling som drabbades av mentala svackor. När Robin hade 6-5 i andra set och 30-15 i Nadals serve slog spanjoren en stoppboll. Bara en idiot fattar ett sådant beslut, eller en världsetta i total obalans. Speciellt när vindarna som i går lämpade sig mer för hängflygning än tennis.

Jag rös från min plats på läktaren när Söderling tömde lungorna i ett magiskt segervrål, slog sig för bröstet och kastade ut racketen i publikhavet.

Jag var inte ensam om det.

– Chock. Jag är i chock, sa Cederlund.

Att slå Nadal på grus är så stort att vi inte kan förstå det. Minns ni 1982, när en 17-årig Mats Wilander slog toppseedade Ivan Lendl och sedan Guillermo Vilas i finalen?

Det här är i samma klass, ett stycke idrottshistoria. Problemet är bara hur jag ska kunna hoppa över mitt löfte, eller snarare slippa hoppa i vandrarkängorna.

”Gå hem?”

Just det, jag har ett tillfälligt hem i Paris, bara en kvarts promenad från Roland Garros. Det måste räknas, det också.