Kraftmätningen
Niva: Vi skulle få teknisk briljans – vi fick hårt jobb och defensiv cynism
HELSINGBORG. Sverige briljerar med bollskicklig offensiv.
Italien och Serbien stänger till med tuff, småful försvarsorganisation.
Ska man klara sig levande ur den här gruppen måste man behärska fiendens vapen.
Det här svenska U21-landslaget spelade sin första match den 14 november 2006, mot Frankrike på Österås IP i Hässleholm.
De blev utspelade, förlorade med 4–2.
Efteråt gjorde Jörgen Lennartsson höjdhoppsmetaforer.
Han pratade om spelare som trodde att de var bra när de hoppade på 1,80 hemma i Allsvenskan, när det i själva verket krävdes 2,40 för att kunna hävda sig internationellt.
Nästan tre år har nu gått sedan den där kvällen. Både allt och inget har förändrats.
Sverige seglade över sitt första skarplägestest med så mycket luft under ribban att det var omöjligt att se vilken höjd den egentligen låg på – men så värst mycket över de där gamla 1,80 var det nog ändå inte.
Några mil bort var förutsättningarna annorlunda.
Italien och Serbien möttes på Olympia, och det var utannonserat att ribban skulle vara fastnaglad på högsta internationella nivå.
90 minuter senare kunde vi konstatera att ingen av deltagarna klarat av att hoppa över den.
Det är liksom inte så satans lätt när konkurrenten hela tiden sätter krokben i ansatsen.
Matchen blev en sorts kraftmätning, där initiativet växlade fram och tillbaka.
När spelbilden först började sätta sig såg det ut som om Italien skulle tillåtas dominera den.
Sista gnistan saknades
De är stabila och kompakta, och under stora sjok av första halvlek klev de fram i sitt presspel och tryckte serberna längre och längre ner.
Det saknades bara den där sista gnistan från en Giovinco eller en Balotelli, men de tilläts aldrig bidra med den.
Oavsett nivå spelar serbiska landslag alltid med en obändig stolthet.
Efter paus var det som om bestämde sig för att strunta i sin orutin och sina skadebekymmer, och istället bara erövra taget om matchen.
Kalmar-födde kaptenen Milan Smiljanic – jo, faktiskt – och symbolfiguren Gojko Kacar fick tag i det centrala spelet.
De träffade målvakten, de träffade stolpen – men inte heller Serbien lyckades lyfta.
Balotelli – meningslöst dålig
0–0 blev det.
Tosic och Sulejmani yrde runt, utan att vaska fram några direkta chanser.
Giovinco glimtade till under några korta stunder då han inte låg nermejad i gräsmattan.
Mario Balotelli var precis lika meningslöst dålig som både Theo Walcott och Bojan Krkic varit före honom.
Såhär långt har inte det här varit de stora namnen eller de individuella prestationernas turnering.
Det kanske kan låta fånigt att säga en sådan sak till Marcus Berg eller Rasmus Elm en sådan här dag, men de
kan nog ändå må bra av att höra det.
Både Serbien och Italien har väldigt stor grundtrygghet i passningsspelet, kryddat med några besjälade bollkonstnärer.
Ändå är de inga lag som i första hand radar upp sig för att mäta konster.
De är hårdjobbande, välorganiserade kollektiv med stora skopor defensiv cynism.
Själva jublar vi ju gärna över hur vi närmat oss de sydeuropeiska lagen vad gäller teknik och bollbehandling – och det har vi rätt att göra – men vi bör samtidigt inse att våra kommande motståndare inte kommer att ge oss något monopol på tufft, fysiskt lagarbete.
Från och med nu finns det inga frågetecken kvar vad gäller höjden på den där ribban.
Den ligger där den ligger, högt uppe i skyn.
Innan vi ens får chansen att hoppa över den måste vi slipa dobbarna och vässa armbågarna.
Vare sig Italien eller Serbien tänker frivilligt flytta sig från ansatsbanan.