”Då sa jag till min mamma att jag inte ville leva längre”
Publicerad 2014-03-10
Trots Thomas Jacobsens osannolika otur tävlar han
för Norge i Paralympics: ”Ska komma ner levande”
Sotji. 2008: innebandyspelaren Thomas Jacobsen tacklas i ryggen och blir förlamad från midjan till tårna.
2011: kälkhockeyspelaren Thomas Jacobsen tacklas i bröstet och blir förlamad från halsen till midjan.
– Då sa jag till min mamma att jag inte ville leva längre.
2014: den alpina skidåkaren Thomas Jacobsen tävlar för Norge i Paralympics.
För sex år sedan spelade Thomas Jacobsen elitinnebandy. Under en höstmatch markerades 22-åringen av sällsynt vårdslösa motståndare.
– Vår målvakt har berättat hur en kille tog upp klubban och drog den rakt över ryggen på mig.
Rappet tog illa. Thomas blev omedelbart förlamad från midjan ner till tårna. Händelsen slogs upp stort i norska tidningar, men gärningsmannen har aldrig bett om ursäkt.
– Han hörde inte ens av sig. I början kände jag ett hat mot honom och undrade vad det var för jävla fel på människan.
När Thomas till sist accepterat sitt öde ville han inte längre avvara energi på att avsky någon. Efter slitsam rehabilitering började han med kälkhockey, blev fort landslagskapten och vann internationella medaljer.
Då var det dags för karriärens andra smäll…
– Vi var på en turnering i Calgary och mötte i USA. Jag gjorde ett rookie-misstag och tittade er i isen, minns han.
Tacklingen kom snabbt, och rakt i bröstet på den oförberedde Thomas. Han hann tänka ”åh fy fan, det här är allvarligt”. En sekund senare var norrmannen förlamad i 90 procent av kroppen: från halsen och hela vägen ner.
– Jag låg på isen och kunde inte röra mig. Vad är oddsen att man råkar ut för en sådan grej igen? säger han och skakar på huvudet.
Thomas kunde tala och blinka: resten var bortom hans kontroll.
– Vad hade jag gjort för att förtjäna det?
Spelade i 20 minuter
Vanligtvis spelar man bara femton minuter per period i en kälkhockeymatch. Den här gången testade arrangörerna att köra lika länge som i vanlig ishockey.
När Thomas åkte på bröstvärmaren?
I tredje periodens sista minut…
– ”Varför i helvete spelade vi inte normal tid?”. Sådant låg jag och tänkte på under nätterna. Då blir man helt galen, berättar 27-åringen.
När familjen kom på besök i sjukhuset brast det för Thomas. Han som nyss lärt sig att leva med rullstol skulle få börja om från noll.
– Jag sa till mamma att jag inte ville leva längre om skadan var permanent.
Vändpunkten kom oväntat. Thomas hade legat i sina smutsiga hockeykläder i flera dagar. Stanken av ingrott svett var kväljande i sjukhusrummet.
– Ingen hade vågat röra på mig i början. Hockeykläder luktar inte så gott, särskilt inte när de har torkat, säger han och garvar.
Helt naken fördes Thomas, med sina egna ord, ”in i en slags biltvätt” för tvagning.
– Då hörde jag en bastant röst. En stor rysk kille som hette Dimitri skulle rengöra mig.
Det var för mycket att ta in för honom.
– Fan i helvete, tänkte jag. Jag vill inte ha hjälp med allt i 24 timmar om dygnet.
”Extrem smärta”
Efter nio dagar på sjukhuset kom så beskedet: förlamningen av överkroppen skulle gå över. Tre månader senare duschades Thomas av en sköterska som, lite slarvigt, hade för hög temperatur på vattnet.
– Plötsligt kände jag en extrem smärta på ena armen. ”Nu måste du flytta på strålen annars bränner jag mig”, skrek han till.
Som en stöt hade Thomas, fläckvis, fått tillbaka känseln i överkroppen. Kontinuerligt återvann han sedan kontrollen av händer, armar, mage, bröst, huvud och hals.
Snart var Thomas redo för kälkhockey igen.
– Men när jag skulle i kälken gick det inte. Jag tänkte på tacklingen, skakade av rädsla och bestämde mig för att sluta direkt.
Tävlade i Super-G
Via en kompis fick han upp ögonen för alpin skidåkning. Det tog bara ett åk för Thomas att bli beroende av farten och frihetskänslan. Ett par hundra försök senare tävlar han i Paralympics. Att gårdagens super-G inte gav någon medalj stör inte 27-åringen det minsta.
– Du, jag är bara glad om jag kommer ner levande…