Det finns inte plats för två VM-drottningar

Lasse Anrell: Dramat i går var klassiskt

Det har funnits drottningar och drottningar.

En del har hatat varandra - de flesta har försökt döda varandra.

Det har aldrig funnits plats för två drottningar samtidigt.

Det gör det inte nu heller.

Det ska inte Anja och Kostelic tro.

Det finns en gammal schyst pjäs av Schiller som hette Mary Stuart och som handlade om två drottningar som inte var så där jättebra kompisar.

Drottningen Elisabeth av England och drottning Mary av Skottland.

En av dem dog.

De gör ofta det.

Jag tyckte jag hörde Anja muttra nåt i en intervju i går om att hon och Kostelic faktiskt är lite, lite kompisar. Janica hade till och med pratat med henne och sagt nåt om att hon blev trött i dagens andra åk.

Det där tror jag inte så mycket på.

Två drottningar är en för mycket.

Drottningar kan inte dela upp världen. Även om de försöker.

Inte ens Anja och Janica.

Årets VM i Bormio håller på att utvecklas till ett ohyggligt drottningdrama. Anja - ett guld. Kostelic - ett guld. Dramat fortsätter i morgon och det är tre strider kvar innan en av dem slutgiltigt måste ge upp.

Det fanns många av oss som i likhet med Ingemar Stenmark nog trodde att Anja skulle kunna ta fem guld i VM. Fem raka guld. Men det är naturligtvis nästintill omöjligt. Mary och Bettan kunde inte, trots att de hade arméer och förrädiska earler och lorder bakom sig. Anja och Kostelic har bara sina egna kroppar, några par skidor och servicemän bakom sig. Och en "aggressiv snö", som expertkommentatorerna pratar om. Jag förstår inte hur snö kan vara aggressiv, när den är nästintill förlamande tillplattad.

Men Pernilla och Stig förstår.

Men så är de ju också experter.

Du vet, dalskidan, Anja

Dramat i går var klassiskt. Jag trodde att Anja skulle öka i dagens tredje åk och gå förbi men hon orkade inte. Jag förstår henne. Det var lång dags färd mot natt. Anja började sin dag klockan 12.20,58 och det hela kunde varit över efter 4,6 sekunder när hon gjorde ett klassiskt fel och slog ihop skidorna på ett sätt som jag minns att jag brukade göra när jag gick i skidskola. Dalskidan, Anja. Du vet, dalskidan, Anja.

Klockan 18.32,40 var dagen över och hon kunde se Janica Kostelic åka i mål 1,45 sekunder före henne. En blinkning men en evighet för två drottningar.

Det var dryga sex timmar av adrenalin, mjölksyra, spänningshuvudvärk, guldextas och silverbesvikelse.

Jag undrade en smula om Anja skulle vara nöjd med den andraplats hon i praktiken redan hade efter dagens andra åk. Hon gav ett spänt intryck, tyckte pappa Anders men den som såg henne åka lift med André Pops såg en nästan löjligt avspänt skidåkare.

Jag vet inte om skenet bedrog men om hon var övertänd i störtloppet var hon ju nästan en smula loj i det sista åket.

Och dagens sjätte bästa tid är knappast vare sig godkänt eller nödvändigt.

Det tror jag Anja vet och det grämer henne naturligtvis; hon släppte ett möjligt guld till sin värsta konkurrent för att hon var loj, övertänd och inte tillräckligt fokuserad.

Fantastisk rivalitet

Hade det varit på Mary Stuarts tid hade hon dinglat i galgen för det. Nu ledde det bara till att hon hastigt försvann ut bakvägen, ingen guldfest, ingen allsång, inget party, ingen glädje, inget kul.

Medan Kostelic firade hela vägen till banketten.

Drottningduellen fortsätter. För sporten är den här rivaliteten fantastisk. Alla stora sporter och episka dramer har byggts kring sådan här tvekamp. Från Mary och Bettan till Snövit och den elaka styvmodern till Tonya Harding och Nancy Kerrigan. Och till Anja och Kostelic.

Mary vägrade förresten benåda Elisabeth.

Anja blottade sig mot Kostelic klockan 18.32,40 i går.

Det borde hon kanske inte ha gjort.

Något säger mig att hon kan få ångra det nästa VM-vecka.

Lasse Anrell