Helsingborg har länge haft ett enormt flyt
HELSINGBORG. Kan serieledande Helsingborg verkligen vara ett krislag som riskerar att slitas sönder av interna motsättningar?
Ja. Men även krislag vinner serier.
Under flera av Bayern Münchens bättre år var interna slitningar mer ett normaltillstånd än tecken på en hotande kris.
Jag har själv stått och lyssnat på Michael Laudrup som med en öl i handen i landslagets omklädningsrum efter en landskamp totalsågade danske förbundskaptenen Richard Möller Nielsen – som stod bredvid mig – året innan Möller Nielsen ledde Danmark till EM-guld.
Vi är konflikträdda i Sverige. Speciellt inom idrotten som ska vara så ren och fin och bara så himla fylld av gemenskap att det gränsar till ren likgiltighet.
Är Helsingborgs spelare missnöjda med Conny Karlssons ledarskap och träning så säg det då. Konstruktiv kritik är sällan fel, men det är fel att gnälla anonymt till utomstående som skett när HIF-spelare gråtit ut i media.
Laudrup satt en meter ifrån den han fullständigt pulveriserade. För Breitner, Rummenigge, Beckenbauer och de andra tyska superstjärnorna var anonymitet aldrig ens ett alternativ.
Alla vill tona ner schismen
I går var allt bra igen i HIF-gemenskapen. En stark första halvlek i seriefinalen mot Kalmar och en supperräddning av allsvenskans bäste målvakt – Pär Hansson – i den andra räckte till tre nya poäng, fortsatt serieledning och rejäl press på mästarna från Malmö inför tisdagens derby.
Efteråt ville alla tona ner schismen. Krismötet hade varit som ett utvecklingssamtal i näringslivet och inget mer.
Alla spelare drog den parallellen samtidigt som man sa att gruppen – i betydelsen spelarna – var eniga i sin kritik och motparten, tränaren Conny Karlsson, gav spelarna rätt i att ledningen inte fungerat som den ska.
Om en vd i ett företag möts med kritik mot att han/hon inte ger sina anställda tydlig ledning (bristande kommunikation), samtidigt som de anställda misstror företagets strategi (taktiken) och inte heller tycker att de får rätt utvecklingsmöjligheter (dåliga träningspass), tror jag att den direktören hade funderat över om lösningen vore att gå själv eller omstrukturera bland personalen.
Påminde om förra hösten
Förmodligen fungerar HIF därför att spelarna är så pass bra och har spelat ihop så länge att det egentligen inte betyder så värst mycket vem eller hur denne leder laget.
Helsingborgs sätt att dyrka upp Kalmars skickligt uppställda 4–1–4–1-formation i den första halvleken påminde om förra höstens spel med myck
et energi, press och snabba kontringar. Rasmus Jönsson jobbade liggande fram bollen mot en allt för passiv Markus Thorbjörnsson till Erik Sundin som iskallt chippade in matchens enda mål.
Sundin hade två bra lägen till men valde fel avslutningsalternativ. Rasmus Jönsson rullade i rent friläge bollen centimetrar utanför. Så HIF kunde absolut avgjort matchen men man lät Kalmar ta sig tillbaka in i matchen och jag håller nog inte med Nanne Bergstrand som hävdade att det var teknisk oskicklighet som låg bakom förlusten. Varför var det inte Internets fel den här gången? Eller coachningens?
En spelare var fullständigt fel tekniskt sett hela matchen igenom men trots tre byten fick Tobias Eriksson helt utan självförtroende vara kvar på planen i 90 minuter.
Samtliga försvarsspelare i Kalmar svarade för minst ett rejält misstag var men det var bara Thorbjörnssons oförmåga att pricka bollen med tre försök som straffades.
Som så ofta avgjorde tillfälligheter den här matchen. Kalmar var lika bra som serieledande Helsingborg, frånsett suveräne Pär Hansson tycker jag att Henrik Rydström var planens bäste med sin otroliga förmåga att hamna på rätt plats och utifrån det spela enkelt och effektivt.
Helsingborg har och har länge haft ett enormt flyt. Jag tror inte att det är trots att man har Conny Karlsson som tränare, men jag är heller inte säker på att det är tack vare honom.