Världens största fotbollsshow – jag kommer älska varje sekund
På kakelväggen hos slaktarn här i kvarteret hänger en bild på George Best. Gubben i tobaksaffären håller på Chelsea. Bröderna som säljer grönsaker gillar West Ham. Den gamle frisören intill hyllar alltid Arsenal, och om du inte håller med klipper han så illa att du tårögd rusar iväg och köper en mössa.
Tanten på apoteket bryr sig inte. Hon är nog den enda som inte fattat att det börjar i dag.
Världens största fotbollsshow, engelska Premier League, sparkar alltså i gång en tio månader lång föreställning som kommer att engagera fans över hela jordklotet. Ni vet: alla håller på ett lag i England. Utom tanten på apoteket.
Ligan spelas ju här (och i Wales). Folk från när och fjärran betalar dyrt för att flyga till London, Liverpool eller Manchester för att få se en match live, för att uppleva en gammal dröm om klassisk fotbollskultur, för att få vara med om stämningen på läktarna, för att njuta av ENGELSK FOTBOLL.
Vad då engelsk fotboll?
67 engelsmän fanns bland de 220 spelarna i förra säsongens startelvor. Det lär inte bli många fler den här helgen. FA har sjösatt stora projekt för att få fram mer engelsk talang, Financial Fair Play kan möjligen ge en smula effekt på längre sikt, men den här ligan handlar inte om att få fram ett bättre engelskt landslag. Premier League är superstars, tekniska världsspelare, fantastiska tv-pengar, sponsoravtal, utländska fantomtränare och utländska ägare...det är allt utom engelsk fotboll, om nu Wayne Rooney och Steven Gerrard ursäktar.
Och vad då stämning?
Delvis en myt. Låter bättre i tv:s läktarmikrofoner än i verkligheten. Den som vill ha stämning får titta på Hammarby, AIK, Djurgården, Malmö eller Göteborg. Den enda engelska publik som slår dem är Liverpools på Anfield.
Men klassisk fotbollskultur, då?
Jag chattade med läsarna på nätet i går och fick en bra fråga om det här med gammal brittisk stil och tradition kontra nutidens mångmiljardcirkus.
Här är du stammis eller brottsling
Återvänder därmed till mitt kvarter: Stratford Road runt hörnet är en sån där ljuvlig liten gata, typisk för London, där du hittar allt du behöver i små butiker som alltid funnits där och med karaktärer som i en Dickens-novell. Är du stammis och glömt plånboken är det lugnt, ”vi tar det i morgon”. Är du främling är du misstänkt brottsling från start. Här ligger också Devonshire Arms, en riktigt gammal fin engelsk pub. Det pratas fotboll. Det är tryggt och vänligt och äkta och som... förr. Det är en gata med butiker som klassisk fotbollskultur: Charlton, Huddersfield, Notts County, Preston.
Bara ett par hundra meter norrut ligger den andra världen. Där är den myllrande Kensington High Street med allt det stora och fina, allt det som tar över allt mer och håller på att kväva de små, mysiga kvarteren: hamburgerjättarna, bankerna, de eleganta klädbutikerna, Starbucks, Café Costa, Cafe Italia, Café Tammefan Överallt.
Går du här ser du Chelsea, Manchester City, Manchester United, Liverpool och Tottenham. Du ser big money och förlorad romantik i skyltfönstren.
Färska chocksiffror visar till exempel att det just nu läggs ner 31 pubar i veckan i Storbritannien. Med de lagar och regler som gäller orkar de inte kämpa längre. De rasar rätt ner genom seriesystemet, för att tala fotbollsspråk. Jag ger mig fan på att min kvarterspub snart är förvandlad till ett Café Abramovich där man kan få allt utom en vanlig kopp kaffe.
Fansen i Asien vill bara vinna
Så vad jag vill komma till:
Vi kan sörja den gamla charmen och minnas våra Tipsextra-hjältar klafsande i dyn, vi kan svära över att highstreet-klubbarna håller på att käka upp allt på de omgivande smågatorna, men så är verkligheten, så är läget, så är utvecklingen.
Jag tror inte svenska supportrar till Man United, Liverpool, Arsenal och de andra bryr sig ett skvatt om hur många engelsmän som startar i deras lag den här helgen. Inte fansen i Asien heller. De vill se sin klubb vinna titlar, var spelarna än kommer ifrån.
En perfekt blandning
Det pratas om Wayne Rooneys veckolön, 3,3 miljoner kr i veckan, inhemska talanger jämförs med gamla hjältar, engelsk media pumpar på så gott det går i spåren av ett misslyckat VM, men alla vet ju:
Premier League är inte engelsk fotboll. Det är Världens Liga, världens fotboll. Den perfekta blandningen, fotbollens härligaste tv-underhållning, och man får tycka vad man vill om kultur versus business, om gamla tider och ny utveckling:
Jag kommer att älska varje sekund. Jag är mer orolig för pubarna.