Niva: ”I dag måste jag börja ta farväl”
Niva: Tidernas bästa VM? Det är i alla fall tidernas minst ängsliga & minst passiva VM
Lag som går framåt och klarar det, spelare som sjunger nationalsångerna och menar det. Mål och dramatik, energi och eufori.
Tidernas bästa VM?
I alla fall tidernas minst ängsliga, minst passiva och minst avtrubbade VM.
Varför detta VM hittills varit så sevärt och underhållande?
Det handlar om mod, va, om attityd. Lag som vill spela en offensiv fotboll. Spelare som inte ber om ursäkt för sig, utan går ut på planen med luft i bröstet och högt hållna huvuden.
På ett fotbollsspråk nära oss har allt det här kommit att kallas för shajning, och ifall ni känner till det språket vet ni såklart också hur extremt lätt det reduceras till klyschor och floskler.
Vilket lag skapade flest chanser? Laget som vågade gå framåt. Vilka vann matchen? De som ville mest.
Terminologin överlever eftersom den trevar efter något centralt – den mentala delen av fotboll som är lika viktig som outforskad – men blir ändå ofta löjeväckande eftersom den får det att låta som att det liksom bara är att bestämma sig.
Finns få genvägar
Jag vet till exempel inte hur många gånger egenanalysen har låtit smått förbluffad efter något av nederlagen för Erik Hamréns svenska landslag. Hur kunde det hända? De hade varit ängsliga och passiva, trots att de minsann hade pratat om att kliva fram och våga.
Alla spelare är olika, alla lag har sin unika sammansättning och varje match har sin egen historia – men olika sorters framgång påminner ofta mycket om varandra.
Det finns väldigt få genvägar. Saker och ting händer sällan bara för att man vill att de ska hända, utan idéer blir till verklighet först då man jobbat ihop till det.
Brasilien gillar läget
En landslagsledning har ofta väldigt få arbetsdagar till sitt förfogande, det stämmer, men därför blir det ännu viktigare att komma bort ifrån det här rulla-ut-en-boll-och-låt-den-rulla-tänket.
Ta detta Brasilien som exempel, ett lag under en press som förmodligen är den tyngsta som någonsin legat på en VM-deltagare.
Hur hanterar man det? Ett sätt är att själv vara lite hobbypsykolog, att säga till spelarna att de borde kunna vända trycket till en fördel genom att njuta av det. Ett annat är att intensifiera ett nästan 20 år långt professionellt samarbete ytterligare några snäpp.
Felipão Scolari har jobbat ihop med idrottspsykologen Regina Brandão sedan det sena 1990-talet.
Inför den här turneringen skrev hon och hennes två assistenter hundrasidiga rapporter om var och en av spelarna, kompendier som sedan styrt arbetet som de själva, ledarna och spelarna själva fortsatt med.
Det räcker såklart inte för att vinna något VM – England hade också en psykologstab med sig – men det kan nog ändå hjälpa ett fotbollslag att hitta rätt mental balans, att släppa in mål mot Kroatien och Kamerun utan att paralyseras.
Brasilien gillar läget, men kan likafullt åka ur sitt eget VM redan i dag. På andra sidan planen står nämligen Chile, ett av de där lagen som verkligen färgat turneringen med sitt morska mod.
Men gissa vad? Deras frejdiga anfallslusta har inte heller uppstått av slump, från den ena dagen till den andra. Och nej, det finns inte något nedärvt i den chilenska fotbollskulturen som innebär att de alltid rusar till attack så fort domaren blåser i visslan.
Förbundskaptenen är arbetsnarkoman
Chile anfaller eftersom att de har lärt sig att göra det, eftersom de har en metodik och en systematik som gör att de klarar av att piska upp tempot även mot motståndare som försöker dra ner på det.
Deras förbundskapten Jorge Sampaoli är en arbetsnarkoman som en gång klättrade upp i ett träd utanför arenan för att fortsätta följa en match han blivit utvisad från. Han ställer krav på sina spelare, och han förklarar på vilka grunder han gör det.
När Eugenio Mena bombar fram i någon av sina hisnande ytterbackslöpningar så gör han det inte för att han plötsligt fick lite feeling och ville visa framfötterna för världen. Han gör det för att han är trygg i det, som en följd av att han och Sampaoli har ägnat tre år åt att träna på att värdera, automatisera och intensifiera löpningen.
VM 2014 har präglats av lag som litar på sig själva – och såna lag är ofta väldigt lätta att tycka om.
Det är inte bara för att turneringen spelas i Sydamerika som supportermassorna är så stora och så entusiastiska. Colombianerna, mexikanerna, costaricanerna, amerikanerna och alla de andra gillar faktiskt sina landslag innerligt, de ser något annat än bortskämt världsfrånvända miljonärer.
Jag förstår dem. Generellt sett framstår faktiskt spelarna på den här sidan av Atlanten som mer måna om att behålla markkontakten än många av dem som vuxit upp i den europeiska proffsapparaten.
De engagerar sig, involverar sig, solidariserar sig. Flera av de chilenska spelarna sympatiserar öppet med studentrörelsen som förändrat landets politiska landskap, och de brasilianska landslagsmännen har öppet förklarat att de spelar för demonstranterna ute på gatorna snarare än mot dem.
Nu kulminerar mästerskapet
Tidigare var rutorna på deras spelarbuss svärtade, men spelarna såg själva till att få genomskinligt glas istället. De ville inte fjärma sig från folkmassorna, utan istället egga upp energin därute ytterligare.
Inför ett slutspel brukar det trumpeteras ut att nu, nu jäklar börjar turneringen på allvar.
Den här gången är det ännu mindre giltigt än vanligt. Ingen kan påstå att detta VM inte redan tagit rejäl fart, men okej... Jag kan gå med på att mästerskapet kulminerar nu.
”Måste börja ta farväl”
Kvällen före dagen går jag runt i centrala Belo Horizonte, gör tummen upp mot både förväntansfulla brassar och uppeldade chilenare. Jag gillar verkligen båda de här lagen, precis som jag gillar nästan alla gäng som är kvar.
På senare år har det varit lite för många mästerskap då jag mest bara skrockat gott då ytterligare en passivt riskminimerande namnsamling blivit utslagen.
VM i Brasilien är annorlunda.
Jag tittar på slutspelsträdet och känner att all förväntan blandas upp med ett litet styng av melankoli. Från och med i dag måste jag börja ta farväl av lag som verkligen givit mig skäl att tycka om dem.