Erik Niva: Trubbiga, uddlösa och sterila
PORTO ALEGRE. Så värst snabbt går det inte, men det går i alla fall framåt.
Tyskland behövde sina 120 minuter för att pressa sig fram till kvartsfinal.
Har de fler växlar än såhär börjar det bli dags att lägga i dem nu.
André Schürrle har alltid varit fascinerad av fart.
Förmodligen fick han det från sin pappa. För många år sedan brukade de två åka riktigt snabbt med bilen på Autobahn – sådär snabbt som de bara kunde åka när inte mamman var med – och njuta av den där kittlande känslan som dök upp i magen under accelerationen.
Själv tror Schürrle att det fortfarande går att dra en relevant linje tillbaka till den där lilla pojken. Längtan efter fart har stannat kvar i kroppen, egentligen oavsett vad han gör.
Snabba bilar, snabb fotboll.
Under alldeles för stora delar av den här åttondelsfinalen uppträdde Tyskland som ett statiskt lag. De slog horisontalpassningar till stillastående medspelare, hotade i stort sett aldrig i djupled.
När matchtempot gick upp så var det istället Algeriet som drev på, som snabbt ställde om framåt efter sina bollvinster.
Samma förändring som Bayern
Under ganska lång tid har det muttrats en del om ”Die Guardiolarisierung der Nationalelf”, hur landslaget tycks ha gått igenom ungefär samma förändring som Bayern München under det senaste året.
Fler och kortare passningar. Mer fokus på bollinnehav, mindre på omställningar. Ingen ortodox center, och så Phillip Lahm på innermittfältet.
Själv köper inte Jogi Löw snacket – han testade minsann Lahm på mitten några i några träningslandskamper för flera år sedan – men skillnaderna finns där oavsett vilka nu influenserna har varit.
Tyskland är ett annat lag idag än de var för två, fyra eller åtta år sedan.
Vill man vara snäll kan man beskriva dem som mer metodiska, mer tålmodiga, mer dominanta. Har man däremot just sett dem snubbla sig förbi Algeriet är man nog mer benägen att använda adjektiv
som trubbiga, uddlösa och sterila.
Och det är möjligt att man måste spela en mindre kraftkrävande sorts fotboll i ett bagerihett Fortaleza – men den här matchen spelades i ett vinterruggigt Porto Alegre, där de tolv, tretton plusgraderna kändes ännu svalare i blåsten och drivregnet.
Tyskland började trögt. Under den första halvleken var det egentligen bara Thomas Müller som överhuvudtaget oroade det algeriska försvaret, med sin instinkt och förmåga att alltid fortsätta löpa och att alltid välja den kortaste vägen mot mål.
Efter pausvilan fick han i alla fall sällskap av en spelare till med samma sorts egenskaper.
Det finns statistik som är ganska konstant genom André Schürrles karriär. Under en 90-minutersmatch kommer han att springa ungefär 13 kilometer, varav 600 meter i sprintfart. Medelhastigheten kommer att ligga strax över 24 kilometer i timmen.
Samtidigt finns det annan statistik som visar att det tyska landslaget gör klart färre högintensitetslöpningar idag än de till exempel gjorde i 4-0-matchen mot Argentina för fyra år sedan.
Själv har jag svårt att få de där siffrorna att gå ihop, svårt att helt ta till mig logiken bakom en förändring som gjort att tyskarna frivilligt dragit ner intensiteten.
Matchen idag gjorde mig ännu mer konfunderad.
Fart dödar än
Medan alltför många tyska spelare stod stilla sprang äregiriga algerier till sig både fyra och fem helkaratiga omställningslägen. Hade bara deras sistapassning hållit högre kvalitet hade vi kanske suttit här med helt andra sammanfattningar.
Nu konstaterar jag istället att fart fortfarande dödar, och att det verkligen inte var någon tillfällighet att det var de två tyska speedspelarna som ryckte fram det matchavgörande målet.
Müller in i straffområdedet, Schürrle med hasklacken in i mål.
Tur? Javisst, men inte slumpmässig tur.
Nationen hyller dem som hjältar
André Schürrle har alltid tränat medvetet för att få effekt av sin fart. Han har studerat löptekniken bland världens bästa sprinters och han har anpassat sitt träningsprogram för att inte tyngas ner av för mycket muskler. Men framförallt har han övat och övat och övat på att klara av de grundläggande spelmomenten – passningar, mottagningar, avslutningar – även när benen trummar på för fullt.
Ibland går bollarna in och ibland gör de inte det, men ju mer van man är vid att spela fotboll i flykten, desto fler gånger lyckas man klackskarva in bollar en bit in i förlängningen av en tajt VM-åttondel.
2-1 blev det, men 1-0-målet var det som avgjorde.
Algeriet får åka hem till en nation som kommer att tacka dem för en fantastiskt välgenomförd turnering. Tyskland får åka till Maracanã och fundera en del på balansen mellan broms och gas på vägen dit.