VRÅLFESTEN
Wennman: Arsenals vrålbra talanger körde över de vrålrika
MANCHESTER. Någon, jag tror det var Arsene Wenger, påstod att Manchester City och Arsenal är framtidens lag i engelsk fotboll.
Det ena är vrålrikt.
Det andra är vrålbra.
Så tråkigt då att titten in i framtiden bara varade i drygt fyra minuter.
Vi måste därmed beklaga den blott 19-årige Dedryck Boyata.
Han är kanske den minst kände av Manchester Citys alla stjärnor, men han fick ändå spela mittback från start i toppmötet på Eastlands – före en landslagsman som Joleon Lescott, till exempel.
Och så fäller han Arsenals Marouane Chamakh som siste uteförsvarare innan det ens spelats fem minuter på Eastlands. Så snöpligt. Så avgörande. Så typiskt.
Hur många gånger de senaste åren har man inte gått i flera dar och sett fram emot en viss toppmatch, bara för att få uppleva att ett rött kort förstör alltihop? Bara för att tvingas fundera på hur det hade gått om lagen varit lika många på plan i 90 minuter?
Jag tänker inte ägna mig åt hypotetiska resonemang här, jag säger bara att det hade varit intressant stt se hur den här matchen hade gestaltat sig om De Ytterst Rika hade fått spela med fullt manskap mot De Ytterst Talangfulla.
Synd på matchen
Utvisningen var okej, domaren Mark Clattenburg hade ju faktiskt inget val om han ville följa regelboken, men det var synd på matchen som sådan.
Nu fick vi ett City som visade enastående hjärta (ni kan glömma att det här är ett lag divor som bara spelar för pengar) och som gjorde en bättre match än vad siffrorna 0–3 visar – men som i slutändan förlorade stort med?...?ja, 0–3.
Man ger inte ett lag som Arsenal en sån chans. Man ger inte Arsenal en lillfingernagel förrän laget rycker hela överkroppen av dig.
Jag stod en stund i råkylan utanför City of Manchester Stadium efter matchen. Det var ett spektakel. Tre likadana, silverfärgade, gigantiska Mercedesbilar stod framkörda utan för huvudingången. Hundratals City-supportrar stod där väntande för att se vilka högdjur som skulle komma ut. Det visade sig vara bekanta till Shejk Mansours arabiska ägarfamilj, det var mycket eleganta unga män från Abu Dhabi-gruppen som klev in i dessa tre Mercor och lät sig köras från området medan tre meter långa säkerhetsvakter med sladdar i öronen sjasade iväg vanligt folk ur deras väg.
Det var sannerligen en blick in i de vrålrikas värld.
En blick in i de vrålduktigas värld handlade väl mer om bilden ni ser på den här sidan – en Sami Nasri (ett mål och en assist) som skriker ut sin glädje efter att ha satt Arsenals 1–0. Det kom efter ett suveränt väggspel med Andrej Arsjavin efter 20 minuter och kan sägas ha förvandlat den här City-uppgiften till omöjlig.
Fabianski har växt i målet
Hur tappert City än stretade emot, hur mycket muskler de än visade på mittfältet (det var onekligen en holmgång beströdd med gula kort, inte minst från Arsenals sida), var de ändå chanslösa i längden mot ett tålmodigt, intelligent, bollvårdande Gunners.
Det var inget snack om saken till slut, men jag upprepar: det hade varit intressant satt se en match på lika villkor, särskilt eftersom City såg så tänt ut under de få minuter de fick spela med fullt manskap.
Spelare som Micah Richards, Jerome Boateng, Nigel de Jong och David Silva gjorde ett makalöst jobb i City, Joe Hart svarade dessutom för en magisk räddning på Cesc Fabregas straff (utan att ta fusksteg ut i planen), men de fick till slut kapitulera för skickligheten hos såna som Nasri, Fabregas, Sagna och Song.
För att inte tala om hur mål-Fabianski har växt, han var direkt spektakulär i ett par av räddningarna och måste nu vara ett direkt hot mot den ordinarie keepern Manuel Almunias plats.
Den röda delen av Manchester åkte till Stoke och gjorde det som gamla mästare är som bäst på: sena segermål. Vi fick en påminnelse om att United vill vara med och slåss om saken när Javier ”Chicharito” Fernandez sköt 2–1 i 87:e minuten.
Den lilla ärtan hade då också gjort Uniteds första mål med den märkligaste nick jag nånsin sett. Eller nack, ska vi kanske kalla det. Han kastade huvudet bakåt och nickade in bollen med bakskallen. Helt fenomenalt.
En feg domare räddade United
United är alltså tillbaka på banan. Undrar vad Wayne Rooney tänkte när han firade sin 25-åriga födelsedag i Dubai, apropå öknen. Såg han Chicharitos succé på nån sportbar nånstans?
Gladast var nog ändå veteranbacken Gary Neville. Hans första gula kort såg kanske billigt ut, men om man redan har ett gult kan man inte göra en vansinnestackling minuterna senare. Neville, som gjorde sin 600:e match för United, vann på bingo när en skitfeg domare inte vågade visa ut honom.
Vilket fick till följd att en skrattande Sir Alex bytte ut sin trotjänare mot Wes Brown. Lucky escape, kallas det.
Alla de gamla ”fyra stora”, Chelsea, Arsenal, United och Liverpool, vann därmed sina matcher i helgen och saker och ting börjar normalisera sig en aning.