Erik Niva: Madrid var en slagen stad i natt
När slutsignalen gick
var Bernabéu halvtomt
MADRID. Barcelona gjorde en halvdan match, så de vann bara med två bollar.
Leo Messi fick inte riktigt till det, utan gjorde bara ett mål.
Fotbollslogik enligt världens odiskutabelt bästa lag.
I samma ögonblick som Pedrito Rodríguez vinklade in 2–0 så sjönk en tyst slöja av resignation ner över Bernabéu.
Så låter uppgivenhet.
Så låter det när luften går ur en hel stad.
Bernabéu beskylls ofta för att vara en alldeles enastående enögd arena, men det är bara till hälften sant.
Publiken här är kräsen och krävande, visst, men den är inte dum. Den kan sin fotboll.
Gör en Ronaldinho eller en Maradona något fullständigt extraordinärt så hyllas han med en stående ovation, även om han spelar för den allra mest hatade rivalen.
Är ett Barcelona så uppenbart överlägset är det liksom bara att acceptera.
Det här blev aldrig de stora känslornas Clásico.
Ingen dramatik, inga kontroverser, inget annat att göra än att konstatera faktum. Real Madrid var rätt och slätt för långt ifrån.
Ett helt och ett halvt friläge, en boll i nät då spelet redan var avblåst – annars noll och intet.
Såg ändå aningen sårbara ut
Ändå tycktes faktiskt Europamästarna aningen sårbart under matchupptakten.
Pep Guardiola var så inställd på att slippa ha Thierry Henry på planen att han föredrog att bygga om halva laguppställningen.
Med en helt nykomponerad backlinje och Dani Alves som ytterforward tog det ett tag innan det blev något som helst flyt över spelet.
Madrid gjorde vad de kunde för att pressa sig ett tag om matchen, och halvvägs in i första halvlek hade Leo Messi hamnat alldeles för långt från motståndarmålet samtidigt som Xavi slagit bort några passningar man aldrig annars ser honom missa.
Kanske ändå?
Nä.
Xavi grep tag i matchen, dikterade den som han ville, slog några hundra enklare passningar och två helt avgörande.
Messi sprang till sig tre frilägen, satte ett.
Game over.
Barcelona kunde ägna resten av matchen åt att sätta positionsspelet, kväva ytorna för Real Madrid och spela på klockan.
Det brukar heta att ett mästarlags signum är att vinna även när man inte spelar bra, att ändå lyckas pressa in det där sena segermålet mot det hårt fajtande bottenlaget.
Vad signalerar i så fall det här?
När Barcelona lirar halvknackigt snuddar de vid en utklassning mot ett desperat Real Madrid på Bernabéu, i en klassiker som byggts upp som den största någonsin.
De rödblå närmar sig nu punkten där de i första hand spelar mot själva fotbollshistorien.
Det är fortfarande en bit kvar fram till Real Madrids 1950-talslag, men snart kan de ha passerat både Ajax briljanta 1970-talsupplaga och Milans 1990-talsmaskin.
Dyster tystnad – så låter klasskillnad
Just nu är det väldigt svårt att se vad som skulle bromsa upp det här korståget.
Lite turbulens runt presidentposten, men annars finns det över huvud taget ingenting alls som tyder på att Barcelonas storhetstid är på väg mot sitt slut.
Alla nyckelspelare är i rätt ålder, alla tycks de drivas framåt av en genuin glädje och stolthet över att tillhöra det här fenomenala laget.
Hela säsongen lång har ändå Real Madrid lyckats klamra sig fast i rygg, men nu kan de inte längre lura sig själva att det innebär att de är på samma nivå.
Den stora evakueringen började redan med tio minuter kvar av matchen.
Drivor av vita fans drog mot utgångarna, samtidigt som den lilla bortaklacken växlade mellan att sjunga klubbhymnen ”Cant del Barça” och skandera ”Visca Catalunya”.
När slutsignalen väl gick var Bernabéu halvtom, och de hemmafans som satt kvar brydde sig inte ens längre om att vissla tillbaka.
Madrid var en slagen stad i natt.
En särskild sorts dyster tystnad låg som ett grått filter över såväl de packade metrovagnarna som de myllrande torgen.
Så låter klasskillnad.