Framtiden ser röd ut i Europa
PARIS. OS-finalen på Parc des Princes slutade som fotbollsfinaler slutar just nu. Fram till den underhöll den oss oupphörligt i 120 minuter.
När Sergio Camello slog in kvällens femte mål för La Rojita förlängde han en redan fantastisk spansk fotbollssommar som aldrig tycks vilja ta slut.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
Frankrike–Spanien lät som en ganska väntad OS-final när semifinalerna var spelade, men det var inget vanligt med kvällens batalj. Först och främst för att Frankrike inte sett skymten av en OS-titel sedan 1984 och Spanien senast vann i hemma-OS i Barcelona 1992.
Utöver det hade förstås fransmännen en liten revansch att ta på grannarna, eftersom det var Spanien som slog ut Didier Deschamps oinspirerade fransmän i semifinal i vuxen-EM i somras.
Det kändes förlösande när 90-talsdängan ”Freed from desire” (ni vet ”Will Grigg’s on fire”-originalet) framfördes av den italienska popstjärnan Gala på riktigt på Parc des Princes innerplan. När det var dags för den nya traditionen att slå med OS-käppen tre gånger för att blåsa igång Frankrike–Spanien var det Arsène Wenger som fick äran. På läktaren, förstås, både Didier Deschamps och Luis de la Fuente, vars landslag gick mycket olika öden till mötes i sommarens EM. I färskt spanskt minne: Eftermiddagens bronsplats där det segertippade damlandslaget blev utan OS-medalj.
Oj oj, Thierry Henry
Fermín Lopez har deltagit vid sommarens två stora turneringar, men efter bara en match spelad i EM i Tyskland har han här klivit fram som de olympiska spelens kanske bäste spelare.
Frankrike tog visserligen ledningen efter tio minuter i Paris, när Enzo Millot prickade 1–0 mot en tveksam Arnau Tenas i Spaniens mål, som inte såg ut att ha vaknat från eftermiddagssiestan. (Avspark var ju klockan 18, så helt otänkbart är det inte.)
Sedan pinnade Fermín Lopez igång och kvitterade först för La Rojita i 18:e minuten och gav Spanien ledningen i den 25:e innan en annan bekanting från EM, Álex Baena, satte 1–3, allt inom tio minuter.
Aj aj aj, Frankrike. Oj oj, Thierry Henry.
OS har målats upp som turneringen då den gamle Arsenal-stjärnan, som inte har några tränarframgångar att skryta med, klivit fram som någon som växt i tränarrollen. Och något har han uppenbarligen bankat i den här gruppen, som inte underhållit med spelet så mycket som sina skallben på arenorna runtom i Frankrike. Det blev ju långt ifrån den OS-trupp fransmännen hade fantiserat om, med en Kylian Mbappé på topp, kanske ihop med Antoine Griezmann eller en Olivier Giroud. Inte ens de åldersmässigt helt uttagningsbara Warren Zaïre-Emery, Eduardo Camavinga eller Bradley Barcola fick tillstånd att spela OS för sina klubbar och till sist stod Henry där med en upplaga som ingen förväntade sig något av, mer än att de ska göra vad Frankrike nästan alltid gör bra: Producerar talang.
I semifinalen mot Egypten var man illa ute, men räddade förlängning i matchens sista minuter och tog sig sen till final med blotta förskräckelsen.
1–3 stod sig i första halvlek och en bra bit in i andra. Till slut plockade Thierry Henry av Alexandre Lacazette, överårig, lagkapten och Frankrikes enda riktiga stjärna i OS. Enda problemet med Lacazette är att han inte kommit upp i nivå under hela turneringen.
Framtiden ser röd ut
Frankrike växlade upp nu, de anföll i vågor och Spanien hade fullt upp med att hålla ut. När reduceringsmålet kom var det via en lätt touch av Maghnes Akliouche på ett skott av de senaste veckornas utropstecken Michael Olisé. Tio minuter återstod på Parc des Princes.
90 minuter hade gått när domaren tittade till VAR-skärmen för att sedan peka på straffpunkten efter att Benat Turrientes brottat ner Arnaud Kalimuendo i straffområdet och fransmännen vädrade hopp en gång till.
Jean-Philippe Mateta andandes djupt, väntade på att Tenas i Spaniens mål skulle välja håll, och placerade sedan 3–3 lugnt i nätmaskorna. I 96:e minuten drog Turrientes en boll i ribban, men matchen levde vidare till förlängning.
Frankrike hade kommit tillbaka från tvåmålsunderläge och nu var frågan vad som skulle kunna stoppa dem. Svaret var Spanien. Mer specifikt Sergio Camello. Rayo Vallecano-anfallaren tog vara på en perfekt frispelning i offensivt straffområde när nio minuter av förlängningen hade gått och gav La Rojita ledningen för andra gången under kvällen.
Thierry Henrys mannar gav allt de hade, de anföll från alla möjliga håll, de avslutade matchen med 29 avslut, men några fler mål blev det inte. Istället för att gripa det allra sista halmstrået var det återigen Sergio Camello som gjorde mål för Spanien, den här gången för att döda matchen som då var uppe på 119 spelade minuter.
Den spanska bänken fick fnatt och invaderade planen i smågrupper, trots att ett par minuter rimligtvis återstod. Santi Denia, Spaniens U23-förbundskapten som håller något lägre profil än Thierry Henry, smackade nöjt. Han hade just upprepat Luis de la Fuentes bedrift från Tyskland och gett Spanien sitt andra guld denna sommar. Framtiden ser röd ut i Europa.
Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag
Medaljligan
| Nation |
|---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.