Haags krönika: Jag dog där i snön

Skriver själv om silverrycket: – en skön känsla

helskärm

Vilken dag det blev. Och Emma fick sin bäver. Eller ekorre. Eller bäverorre. Eller vad det nu är som man får där uppe på medaljceremonin. Fast än har vi inte fått den, medaljceremonin är ju först i morgon efter herrarnas stafett.  Än lite mer tid att suga på karamellen helt enkelt.

Att vi skulle ha medalj idag var vi alla inställda på. Det var det vi fightades för. Valören var mer osäker, speciellt när så många länder gjort otroligt bra laginsatser under detta VM. Norge. Finland. Tyskland. Ryssland. USA. Med flera.

I morse var vi alla nervösa. Pirriga, men taggade. Redo att verkligen göra vårt yttersta för att ta ännu en medalj för Sverige.

Och när väl starten gick spände Ida bågen rejält. Hon bombade på som bara Ida kan, vilket också kostade på. Men med hennes djävlaranamma och tävlingsinstinkt höll hon ihop det fantastiskt bra. Sen fick Super-Emma ut och köra. Och hon kör med en rutin och självsäkerhet som flera av oss rutinerade saknar. Vågar släppa om det krävs, har självsäkerhet att gå ikapp när hon ges chansen. Och hon bara körde. Växlade ut mig som tre-fyra. Och då var det bara att köra.

I går kväll roffade jag tag i Grip (Rikard, damtränaren). Sa kort och gott ”hur tycker du jag ska köra? Säg och jag kör, eller jag ska försöka i alla fall!”.

Han sa att jag skulle ha tålamod. Låt andra göra jobbet och sedan göra det som blev anledningen till att jag fick gå tredje sträckan istället för den klassiska andra sträckan: göra en tempoväxling mot slutet.

Hade Grips ord i huvudet när jag la mig igår kväll. Försökte omvandla det till min egen plan. Försökte också att se framför mig hur det skulle kännas att släppa förbi någon. Att inte maxa allt direkt, utan åka klokt. Otroligt svårt. Inte riktigt min grej liksom.

Sakta men säkert började jag få en plan i huvudet. Eller två-tre planer, hur jag skulle åka beroende på scenario. Och mina ledord var ”tålamod” och ”explodera”. Kanske inte två synonymer direkt.

Ju närmare starten jag kom, desto nervösare blev jag. Och inte blev det bättre när de andra startade och minuterna tills min start blev bara färre och färre. Försökte fokusera på min plan. ”Tålamod, tålamod, tålamod”.

Emma gav mig ett perfekt utgångsläge. Tillsammans med Finland. Drygt 40 sekunder efter Norge och Polen. Jagandes av USA med flera.

Ut från start gjorde jag som jag alltid gör. Jag körde järnet. Sen kom jag ihåg planen. Att jag skulle låta andra göra jobbet. Fick fram Roponen på hyllan och lade mig i suget. Låg kvar där stora delar av först varvet, men gick upp först i sista backen bara för att känna på. Roponen låg med bra. Kanske lite för bra hann jag tänka. Sen gled vi in på stadion, och jag lät Roponen gå om. Hon åkte mycket bättre än jag på de flacka partierna. Hon är stark där. Fick slita lite där innan jag fick ryggen igen, men jag hann egentligen aldrig bli orolig.

Upp på hyllan för andra och sista gången, ville Roponen ha upp mig. Inte enligt min plan, men av rädsla för de jagande gick jag upp. Samtidigt som en av tränarna stod vid sidan om och skrev ”tålamod, tålamod!”. Försökte åka lugnt trots att jag låg i täten av oss två.

Ner mot herrarnas sprintbacke låg Roponen kloss i rygg. Började bli lite frustrerad av sällskapet, ville gärna gå själv, så in i backen tryckte jag på. Rejält. Jag blev trött, men fick ingen lucka, så jag fullföljde aldrig rycket. Försökte istället komma in i en bra, hård rytm igen.

In i backen mot sista tidskontrollen gick Roponen om. Jag släppte några meter in i backen, eftersom jag kände att jag nog ändå skulle kunna vara i hennes rygg på toppen av backen. Allt för att spara lite, lite på krutet.

Kom upp i hennes rygg igen och kunde ligga och ladda och slappna av i hennes rygg, hela vägen in mot den sista uppförskörningen.

Jag fick inte med mig så mycket fart som jag hade hoppats på in i backen, Roponen åkte klokt. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle vara först över krönet där uppe, cirka 45 sekunder längre fram.

Jag hade tänkt rycka först efter drygt halva backen, men jag blev ivrig. Ville köra. Ville prova på hur det skulle kännas att trycka till rejält.

Vek ut och matade allt jag hade över de klassiska spåren (eftersom Roponen låg mitt i skejtdelen, och ja, man får köra över de klassiska spåren så länge de bara är granruskor och inte sådana där andra avskiljare).

Hon svarade först, men jag kände att jag hade övertaget. Räknade allt vad jag hade. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Och sen började jag om. Allt för att hålla fokus på vad jag gjorde, försökte åka fort, istället för att lyssna på kroppen, eller benen rättare sagt, som blev stummare och stummare. Räknade och räknade. Och krönet kom närmare. Vågade inte vända mig om av rädsla att se att Roponen hängde på. Tryckte allt vad jag hade över krönet och ut i nedförsbacken mot mål. Misstänkte att jag hade en lucka då alla svenskar skrek som tokiga, men jag vågade fortfarande inte vända mig om och titta.

Kröp ihop och tänkte ”bara ca 30 sekunders åkning kvar nu, sen får du ligga ner hur länge du vill”.  Gick upp och började benskejta när jag kom in på stadion. Försökte titta på skärmen för att se hur nära Roponen var, men de visade bara Steira.

Växlingen närmade sig med stormsteg och snart, snart skulle jag få skicka ut CK på sista sträckan. På en andra plats. Och jag skulle få dö i snön ett tag.

Där stod CK. Redo att ge sig iväg. Dunkade henne i ryggen och skrek ”kööör, kompis!!”.

Sen dog jag där i snön. Och vågade äntligen titta var Roponen var. Hon hade visst släppt redan i backen. Skön känsla!

Sen gjorde CK vad hon skulle. Som alltid. En superstabil sträcka. Finskan släppte direkt och de andra länderna hade inte en chans att gå på. Hon åkte jämt med Marit och vi fick ta emot henne i mål, som tvåa i damstafetten på VM i Val di Fiemme 2013.

Lycka.

Anna Haag