Om poker, orgasmer och vad Phil skulle ha gjort
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-07
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans fjärde rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Fredag 6 juli
Första dagen i VM har spelats... men dessförinnan kan vi för blågul del notera ytterligare två svenska framgångar.
Ishak Noyan nådde finalbordet i den double-shootoutturnering som spelades häromdagen – i skrivande stund minns jag inte på vilken plats han slutade på vilket jag ber om ursäkt för, Ishak – och i gårdagens välgörenhetsturre som jag berättat om tidigare, ”Ante Up For Africa” med ett inköp på 5000 dollar, kom gamle veteranen Per Hildebrand på en ytterst hedrande fjärdeplats.
För fjärdeplatsen fick Hildebrand 68 000 dollar, varav hälften skulle gå till offren i Darfur, men Per rundade, gentleman som han är, upp det till 38 000 och behöll bara 30 000 för egen del.
När jag anländer till The Rio vid lunchdags är det precis efter att dag 1A i VM har kommit igång. Inga vanliga åskådare, släkt eller vänner släpps in under de första nivåerna, men min plastbricka runt halsen med ordet ”Media” på gör susen och de biffiga säkerhetsvakterna i gula t-tröjor med ordet SECURITY på, samt walkie-talkies och annan utrustning i remmar kors och tvärs över bröstet som patronbanden hos en mexikansk pistolero, kliver artigt åt sidan när de får syn på den.
Det är faktiskt
inte fullsatt i den gigantiska konferenssalen som går under namnet The Amazon Room. Av de 230 borden är visserligen större delen upptagna av förhoppningsfulla spelare denna första dag i VM, men siffran för antalet antalet varierar mellan 1300 och 1800. Vid sidan om pågår dessutom ännu en megasatellit. I gårdagens megasatellit, med ett inköp på 1000 dollar, sattes en ny notering med 560 anmälda deltagare – och med det inköpet fick nästan var tionde spelare i den en plats i The Big One. Kön för att anmäla sig till den megasatelliten var dessutom nästan hundra meter lång, och ringlade sig ut genom dörrarna och bort i korridorerna.
Siffran för VM pekar inte på rekord, ännu är väl bäst att tillägga, men å andra sidan är söndagen utsåld intill kapacitet, alltså långt över 2000 spelare... och det ryktas att även måndagen kommer att fylla konferenssalen till bristningsgränsen. Vi får se!
första VM-dag känns märkligt nog inte speciellt adrenalinladdad, snarare koncentrerad, sammanbiten, medan deltagarna stålsätter sig inför den tunga uppgiften att överleva tolv timmars spel på absolut elitnivå, och att ta sig an ett bord i taget. Markerna på borden är nya för året, med distinkta färger och tydlig design. En nyhet av närmast matematiskt kosmetisk art är att man i år startar med 20 000 i marker, i stället för 10 000 som tidigare; den ”dåliga nyheten” är att startmörkarna höjts i motsvarande grad, från 25–50 till 50–100. Fortfarande startar man alltså med 200 x stora mörken, men nu har åtminstone huvudturneringen i detta WSOP – lakoniskt benämnt ”Event #55” i de officiella papperen - distinktionen att vara en av de högsta i världen när det gäller stapelstorlekarna.
Precis som förra
året står förhoppningsfulla ”alternate players” beredda att kasta sig ned på de tomma stolsitsar som uppstår när någon efter en missbedömning, en riktig badbeat eller ett anfall av hybris slås ut redan så här tidigt. Så snart det ropas ”Seat open on sixty-seven!” – eller vilket bordsnummer det kan vara denna gång – släpps en ny ivrig spelare iväg efter att ha utrustats med den tunga startstapeln.
Jag går ett varv i lokalen, med digitalkamera och anteckningsblock beredda. På bord 4 hittar jag Per Hildebrand och gratulerar honom till fjärdeplatsen i välgörenhetsturren, samt önskar honom lycka till; han återgäldar vänligt med att önska mig detsamma, när jag ska in i elden i morgon.
På bord 2 hittar jag norrmannen Johnny Lodden; på bord 214 finländaren Jani Sointula; på bord 49 britten Ram Vaswani; på bord 143 fransmannen Bertrand Grospellier; på bord 57 holländaren Marcel Luske, som alltid oklanderligt klädd i kostym men med rättvända solglajor för dagen; på ett bord vars nummer jag glömt Mats Iremark; och på bord 47 Barry Greenstein, känd som ”The Robin Hood of Poker” eftersom han skänker alla sina turneringsvinster till välgörenhet och nu dessutom är följd av ett TV-team. Ett annat tv-team bevakar en för mig okänd spelare på bord 51; jag frågar viskande vem det är, och han visar sig vara en av de amerikanska NHL-stjärnorna. På bord 172 hittar jag Chris Björin, som här i årets WSOP visat att gammal är äldst och nu ligger överst på ”svensktoppen” vad det gäller inspelade turneringspengar sammanlagt i livet. Jag vinkar och önskar även honom lycka till.
Det saknas som vanligt inte vassa T-tröjetexter. På framsidan på en kille står det MY WIFE SAID IF I KEEP PLAYING POKER SHE WILL LEAVE ME, och därunder, i mindre text: I SURE WILL MISS HER. Den möjliga och ironiska repliken sitter några bord bort, på en röd sweatshirt buren av en medelålders kvinna: LADIES CAN'T BLUFF? YOU DON'T REALLY THINK WE HAVE THAT MANY ORGASMS... DO YOU? Touché.
Plötsligt hörs en
röst I högtalarna: ”Ladies and gentlemen, a former World Champion has entered the room. Please give a warm applause for Doyle Brunson!” Det får han; några till och med ställer sig upp. Jag har sett generaler få mindre respekt medan jag gjorde lumpen. ”Texas Dolly” eskorteras cirka en timme försenad bort till det kombinerade feature- och finalbordet, där han tar plats under strålkastarna och inför åskådare och tv-kameror.
Jag går en sväng bort till mediarummet, förbi ett annat rum där den hägrande skylten PAYOUTS står ovanför entrén, och hittar ett ledigt hörn i den fullpackade lokalen och bläddrar igenom dagens startlista. Den sträcker sig från Suleiman Abueid till Ian Zubkoff; en heter England och en annan Denmark i efternamn; och där finns två som inte fyllt i sina efternamn, utan bara anmält sig som Omid R respektive Carl N. Listan innehåller dock inte några större mängder uppseendeväckande namn utöver de jag redan fått syn på. Jo, förstås ett: Mike Sexton, kommentator i World Poker Tour. Jag rusar tillbaka in, men man har redan hunnit bryta upp bord 156 och jag kan inte se var Sexton har tagit vägen. Jag tvingas röra mig försiktigt i konferensrummets: överallt ligger där tjocka kablar, skyddade av plastbryggor som alla ideligen är på vippen att stå på näsan över.
Strax före den
första breaken lämnar jag konferensrummet, och går in i en annan jättelokal bredvid där man liksom förra året arrangerar en pågående ”pokermässa”. I åtskilliga av montrarna står det en superkändis: eller vad sägs om Chris Moneymaker, Chris ”Jesus” Ferguson, Annie Duke, Phil Hellmuth, Antonio Esfandiari och Phil ”The Unabomber” Laak, den senare för dagen utan munkjacka. De gör reklam för böcker, pokerbord, webbsajter, en ny ”pokerdryck” på burk och som är lite väl sötsliskig för min smak, och mycket annat av spelets paraphernalia. Den längsta kön för att bli fotograferad ihop med en av pokerns hjältar hittar jag framför den alltid lika vänlige Joe Hachem, som förutom sitt deltagande i WSOP är här för att vara dragplåster för den kommande storturneringen Aussie Millions.
I andra montrar hittar jag dealerknappar med diverse åtråvärda autografer ingraverade, dealerknappar med inbyggd ställbar timer, och en uppsjö av "card protectors", alltså föremål man placerar ovanpå sina hålkort för att skydda dem. En kul sådan får jag till samlingarna: en rund svart plastskiva med en pil man kan snurra på i mitten. Den som känner för det kan därvid få de slumpmässiga råden ”Raise”, ”Check/Fold”, ”Order drink”, ”Bluff” och några andra, förutom det mera tänkvärda ”What would Phil do?” Tröjor, kepsar och kortlekar vimlar det av, förutom marker man kan designa efter behag - till och med ett foto av sig själv kan man få infällt, på minuten. I en monter finns världens största markerväska, en två och en halv meter lång och 230 kilo tung pjäs fylld med 500 marker som är 12–13 centimeter i diameter och cirka centimetertjocka. Opraktiskt...
Men en sak
hittar jag som jag genast blir förälskad i: ett bara meterlångt minipokerbord för två spelare heads-up, och med plats för dealer med! ”I want one for Christmas”, som min dotter Linn brukar säga. Det ser precis ut som ett riktigt, med grön filt och läderskoning och rätt höjd och allt. Dags att redan nu skriva önskelista!
Men där finns också helelektroniska pokerbord, med individuella minimonitorer framför varje spelare och en rejält tilltagen skärm i mitten, där flopp, turn och river läggs upp. Det är som en sammansmältning av Internet och live: ingen dealer, inga kort, inga marker behövs, utan datorn håller blixtsnabbt reda på allt och gör aldrig någonsin en felgiv; och illusionen är så fullständig att varje gång man lägger en skyddande handkant mot den egna skärmen, viks hörnen på korten automatiskt upp på ett mycket realistiskt sätt.
Självklart lanserades denna uppfinning inte bara med plats för tio runt bordet, utan även i en vass och formskön heads-up-version. Det är bara en tidsfråga (och lagstiftningsfråga) innan dessa bord står på varje kasino och i varje bar. Ställ er i kö... bakom mig, vill säga...
Vid 15-tiden
lämnar jag The Rio och tar mig till Tropicana för att se deras utställningar om respektive Titanic och den mänskliga kroppen , ”Bodies”. Sevärda, bägge två! Och sedan blir det middag och hundradollarsturren inne på Harrah's. Vi är 44 spelare, och jag ser ett bekant ansikte vid ett annat bord: en holländare som liksom jag var på finalbordet 2005 i Master Classics of Poker. Han ska också spela VM, och vi önskar varandra lycka till.
Turneringen blir ingen större hit för mig. Jag är fortfarande djupt förkyld, har en raspig röst och måste snyta mig ofta, och korten är tämligen iskalla: inte ett enda par över treor under två och en halv timma, förutom K-K som jag lyfter upp i absolut fel ögonblick, i lilla mörken efter att alla andra lagt sig fram till mig. Jag överväger för en sekund om jag ska slowspela handen, men stora mörken är en tricksig och aggressiv spelare: jag gör en standardhöjning till 3xBB och hoppas på mothugg, men nej, han viker sig.
Med bara halva
snittstacken ställer jag så småningom in från mellanposition och på A-4 off, men denna gång synar spelaren till vänster om mig – och visar upp A-5 i klöver! Jag drar till bara tre outs i leken... men för en gångs skull är pokergudarna mig nådiga och ger mig just en 4:a på floppen, och jag mer än dubblar upp. Vad kul att för en gångs skull få berätta en goodbeat story! Strax efteråt, med skyhöga mörkar som gör oss shortstackade nästan allihop, sitter jag i stora mörken med 7–10 off; spelaren till vänster om mig tar syn UTG medan alla andra lägger sig, och jag knackar ned det. Floppen är A–9–4. Jag överväger att beta ut men tar en check i stället, och han checkar också; nu vet jag att han nästan garanterat inte har esset. Fjärde gatan är en 7:a, och jag ställer snabbt in och kan inte bestämma mig för om jag vill ha syn eller inte, av det låga par eller K–Q eller K–J eller något liknande som jag sätter honom på. Han tänker länge, länge, och tar till slut syn och slänger upp 9–10 off. ”Great call”, mumlar en av de andra vid bordet och jag instämmer. Femte gatan hjälper mig inte och jag är utslagen på 22:a plats.
Tillbaka till hotellet
och en dusch och snyggare kläder, innan Unibetgänget träffas klockan 23 i stora entrén på Wynn. Vi har bokat bord på exklusiva nattklubben Tryst, som skulle få en vanlig stureplansklubb att se rätt sunkig ut i jämförelse; var hittar man 15–20 meter höga vattenfall där? Kråset smörjs med Veuve Clicquot Ponsardin, Stolichnya och Jim Beam ihop med jordgubbar överdragna med riven vit choklad; en grupp om sex vackra, långbenta amerikanskor frågar efter en stund om de får ansluta, och ingen av oss protesterar.
En i vårt gäng är det unga franska proffset Fabrice Soulier, som nyligen skrivit kontrakt med Unibet och redan har en finalbordsplacering från en av turneringarna i årets WSOP, i $1500 no-limit hold'em; han ska spela på måndag och vi önskar varandra lycka till. Efter en timmes ytterst asketiskt smuttande tar jag dock min mats ur skolan och åker upp till 38:e våningen för att lägga mig i rimlig tid: i morgon är det min tur att gå in i årets VM-turnering, motvilligt eftersom jag är så däven av min förkylning. Men håll tummarna för er krönikör!