Leifby: Laglös serie – ingen går säker här
Krisstämpel som en kvarnsten hängandes runt halsen – då avgjorde Modo med Jantunen-kyla
AIK–Modo 3–5.
Liket lever.
Livet leker.
Om ni undrar hur en pressad tränare ser ut när det äntligen lossnar, och känslan att vändningen kanske är på gång smyger sig på, då skulle ni ha tittat på när Andreas Johansson gästade C More-studion efter matchen mot AIK på Hovet.
Det såg ut som om han hade förlorat oskulden, vunnit på Vikinglotto, träffat Serge Boisvert och fått en bilbana i födelsedagspresent – på en och samma dag.
Nu var det faktiskt bättre än så.
Johansson hade precis sett sitt krisande isande kalla Modo vända 3–1 till 3–5 mot AIK i en match som hade allt och lite till.
Matcherna i hockeyallsvenskan har ju ofta det.
Jag älskar serien.
Och hatar den på samma gång.
Hockeyallsvenskan är laglös, den lever sitt eget liv och här går ingen säker.
Ett Modo med SHL-fallskärm kom till Hovet med tre raka förluster, bland annat mot Pantern och Tingsryd, hemma dessutom, och det hade redan börjat tisslas och tasslas om hur svår och lång den här allsvenska säsongen kommer att bli för Modo.
Den blir ju ofta det, för nykomlingarna som halkat ned en division.
Ger råg i ryggen och arbetsro
Leksand studsade tillbaka i fjol trots att de egentligen inte borde ha gjort det, men de är undantaget som bekräftar regeln och tittar vi tillbaka på tidigare säsonger är mönstret tydligt.
De flesta lag behöver ett etableringsår innan de är redo igen.
AIK jobbar för att ta sig tillbaka, Rögle har alltid behövt sina mellanår, Djurgården behövde två säsonger, SSK trillade rakt igenom allsvenskan, Timrå har inte varit nära sedan de degraderades 2012/2013.
Modo har förlorat ett halvt lag om inte mer sedan debaclet i våras, de bästa spelarna lämnade för bättre lag i bättre serier och de som har kommit in hade inte fickorna fulla med SHL-anbud, om man säger så.
Modo kommer att behöva en radda matcher för att hitta in i den här serien, och till sitt spel, och det är klart att en vändning och en seger borta mot erkänt hemmastarka AIK ger både råg i ryggen och arbetsro.
På de fyra första matcherna hade den nya amerikanen Austin Farley bara noterats för en assist och vi var beredda att börja kalla honom för O Farley.
Tio minuter in matchen gav han Modo ledningen när han i friläge vände och vred och tillslut vinklade upp pucken i taket bakom Robin Rahm.
Resten av matchen var rena rama vilda västern.
AIK vände och gick upp till 3–1 i andra perioden efter ett par flygande anfall och Modo-supportrarna som var kvar uppe i Ö-vik stämde träff vid Slåttdalsskrevan för att gemensamt kasta ned sina årskort.
Där och då fanns det inte särskilt mycket som pekade på att Modo – med en krisstämpel stor och tung som en kvarnsten hängandes runt halsen – skulle orka ta sig tillbaka in i matchen.
Men som sagt, det här är hockeyallsvenskan, folks.
Jagade kvittering med hundra man
Modo gjorde en urstark tredjeperiod och lyckades, trots att de i ställningen 3–2 och tio minuter kvar fick spela i 3-mot-5, vända och vinna.
En ”kompensationsutvisning” senare kunde Emil Molin (Oves pojk) sätta 3–3 efter bara fyra sekunder i power play och med 3,29 kvar av matchen dök amerikanen upp igen.
Den där som är så Farley.
Marko Jantunen-kallt höll han i och släppte retfullt pucken mellan benen på AIK-keepern när de ställdes öga mot öga, och duellerade man mot man, för andra gången i matchen.
Isstadion tystnade och det enda som hördes var vrålet från en stolt, amerikansk hockeymorsa som på plats fick se sin son göra sina två första hockeyallsvenska mål.
Eller om det var Andreas Johansson som kved när ångesten släppte.
AIK jagade sedan en kvittering med hundra man på isen men Modo avgjorde i öppen kasse och vi kan kyla ned stämpeljärnet för den här gången.
Plus också till isens yngsta spelare och den ende som är född efter milleniebuggen.
Lukas Wernblom, nyss 16 fyllda, fick gott om speltid och matchades till och med i power play-spelet.
Jo då, det är Magnus pojk.
Och visst syntes det.
När han rövade sig in framför kassen och fäktade som om han jagade en plats i det svenska landslaget i modern femkamp.
Sådan far, sådan son.