”Jag hade både spelsinne och ölsinne”

Waldner – fortfarande superstjärna i Kina

PEKING. Jan-Ove Waldner har superstjärnestatus i Kina och är omåttligt populär.

Sportbladets reporter Thomas Tynander och fotograf Jerker Ivarsson följade med bordtennisstjärnan en dag i den kinesiska huvudstaden.

Visst vet han vad vi vill se.

– Du vill ha lite hysteri, eller hur? undrar Jan-Ove Waldner och ler.

Så lämnar han hotellet och kliver ut på en trottoar och går några steg. Men så stannar han upp och ser sig om, lätt förvånad.

– Fan, va lite folk det är! Det brukar ju

vara stora klungor av folk på gatorna. Jag är nästan chockad! Det fins ju inte ens cyklar på gatorna.

Knappt hinner Waldner avsluta meningen förrän en taxibil tvärnitar ute på gatan, alldeles intill. Det skriker i däcken sam-

tidigt som passagerarrutan vevas ner.

– Lao Wa! Lao Wa!

Chauffören är halvvägs på ut genom passagerarsidan för att kunna vinka till sin svenska idol. Och när Jan-Ove Waldner från södra Stockholm vinkar tillbaka är chauffören plötsligt ur sin förarstol, har klivit ut på gatan och vinkar som om han vill ge den förre storspelaren en kram. Det blir ett fast handslag, två vita leenden och en signal till övriga på gatan – för sekunder senare kommer det folk från tre olika håll, och några har kameror i händerna.

– Lao Wa!

Waldner nickar och utbyter artighetsfraser. Nej, han vill inte åka gratis taxi, det behövs inte.

Klockan är sex på kvällen och en arbetsdag i Peking är över.

Det är lördag, tio timmar tidigare, och första dagen i ett efterlängtat OS för många invånare i Peking. Jan-Ove Waldner, semi-pensionerad pingisspelare som har seriepremiär i Bundesliga om tre veckor, önskar att han hade sovmorgon där han bor på Hotel Poly Plaza, i city.

Trötta ben åker över sängkanten och i bakhuvudet finns minnen från gårdagens kvällsbesök på den egna baren ”W Sports & Bar”, som ligger intill ”Workers Stadium” på Sanlitun South Road. Där hölls fest i samband med OS-invigningen och kön utanför var lång, precis som natten.

I ovan roll – på läktaren

Waldner vaknar till liv och efter en snabb frukost i steget är han hos arbetskamraterna på ”Söderberg & Partners”, företagsmäklare som precis som 4 000 andra svenska företag etablerat sig i Kina. De har anlitat Waldner som dörröppnare och han håller gärna i handtaget – i form av ett pingis-racket.

Men den här dagen börjar med en fläkt av de nyinvigda olympiska spelen. Vid matcharenan ”Peking University Gymnasium” invigs en hedersvägg med alla olympiska mästare i bordtennis. Waldners namn finns bakom en stor grön växt, visar det sig.

De flesta mästarna är på plats.

– Man kände sig lite ensam som europé där ute. Men det var kul att se alla, det var ett bra startfält, säger han till Sportbladet efteråt.

Värmen och fuktigheten är nästan olidlig.

På tisdag inleds lagtävlingen i de olympiska spelens bordtennis. För första gången på 20 år finns Jan Waldner inte med på golvet, han sitter på läktaren trots att han knappt vet hur han ska bete sig där. Kanske väljer han att följa landslaget som han följer sitt älskade Hammarby i fotboll; med inlevelse och synpunkter.

– Jag ska fan klaga på dem, säger han och skrattar när vi klivet in och sitter i matcharenan.

Hur känns det att nu vara i Peking – och inte spela själv?

– Känns lite konstigt. När jag kommer till hallen för att se tävlingarna kanske man känner att ”fan, jag skulle ha lagt in några träningspass till och varit med”, säger Waldner.

Efter lunch jobbar Waldner. Det är bara hans andra dag efter ankomsten från Stockholm men rollen är välbekant. Han spelar pingis under ett kundbesök med den svenska mäkarfirman och ger även intervjuer, i en av alla de den varma pingishallar som fostrat en hel huvudstads kärlek till bordtennis.

Waldner kallas ”bordtennisens Mozart”, men presenteras förstås som alltid med namnet Lao Wa, ett broderlig namn som betyder ”Det Evigt Gröna Trädet.

Strax efter klockan fem är han tillbaka på hotellet och kan vila, före middagen på ett tyskt storhotell, alldeles intill. I samma kvarter finns ett enormt antal polisbilar med påslagna blåljus, eftersom amerikanskepresidenten George W Bush bor rakt över gatan.

Det är många höjdare i stan...

”Tror inte intresset dalat”

Det är där Waldner kliver ut på gatan – för att sedan skynda tillbaka in, för en lång blick på den den tyska restaurangmenyn.

Med en öl i handen svarar han på frågan om möjligheten att promenera på Pekings gator, en vanlig dag.

– Äh, det blir hotellet eller att jag är på vår egen bar. Men det är inte lika mycket hysteri som det har varit tidigare. Det beror nog på att det finns fler nya utländska stjärnor i olika idrotter. Basket och fotboll är nya stora sporter.

– Men är det känt i förväg att jag ska till något varuhus för något jippo blir det fortfarande kaos.

Du tror inte att intresset för dig dalat?

– Jag tror inte det. Jag är ju oftare i Kina nu än jag var i landslaget. Nu blir det ju flera gånger om året, så jag syns ju mer i tv och tidningar nu.

Du trivs i Kina?

– Ja, men när jag varit här en vecka räcker det. Det blir så mycket uppmärksamhet och långa dagar, säger ”Lao Wa” och väljer rutinerat från menyn.

Tysk korv kan han, så det får bli en wienerschnitzel. Med en mellanstor öl, och en mineralvatten.

Och så talar vi om OS och svenskarna och hur OS-byn ser ut och...och...han är nog lite sugen på att spela.

Hade du kunnat ta en plats i OS-laget?

– Ja, ja, inga problem. Hade jag bara tränat någorlunda normalt hade jag varit i alla fall varit trea i laget. Om jag tränat, alltså, men det orkar jag inte.

Efter middagen, med cappuccino som avslutning, tar vi en taxi till ”W Sports & Bar”, där svenska flaggor möter vid den stora hörnentrén.

Inne i restaurangen hänger matchtröjor, diplom, inramade fotografier och längst in finns förstås ett pingissbord.

Flera skandinaviska turister reagerar när legendaren kliver in i sin egen restaurang.

En ny meny har ersatt den tråkiga som fanns förr – och innehåller svenska specialiteter.

– Jag har nåt de kallar ”Lao Wa specialty” också, avslöjar Waldner och slår igen menyn. Det är en blandning av fyra rätter; pytt i panna, köttbullar, Biff Rydberg och nån lax.

”Fyra små rätter” på svenska, i Kina?

– Ja, just det!

Restaurangen har fått ett lyft med hjälp av nya managern Chris Lee, som för mindre än ett år sedan tog över – två dagar före dealines för krav från leverantörer och konkursförhandlingar i domstol. Restaurangen räddades i sista stund. Personal som kunde engelska anställdes, maten blev bättre, hemsidan fick liv och storbildsprojektorerna som varit trasiga i tre år lagades.

Och det blir pengar över, menar Waldner:

– Vi klarar oss.

– Vi hade fel lokalt folk på plats under en period, men nu är det jättebra.

”Helvete vad skit jag fick”

I restaurangens inre finns ett personligt rum, med hela Jan-Ove Waldners karriär och liv på väggarna. Där sätter vi oss, med kaffe och mineralvaten, och talar mer om OS – och hur waldner uppfattas både i Kina och Sverige.

– Det är ju kul att det verkar blir ett bra OS här Peking, säger han. Men när jag backade upp kampanjen då de sökte spelen fick jag bara skit. Ja, helvete va skit jag fick i tv och tidningar. Jag fick nästan fly från Sverige, alla var förbannade och frågade hur jag kunde stötta ett land som inte hade mänskliga rättigheter.

År 2000 fanns en väldig tavla med Waldner på Himmelska Fridens Torg, och en video där han önskade lycka till i ansökan om att få arrangemanget.

– Det fanns ju en del idrottsmän som sa att de tyckte att det där var fel. Men alla får ju ha en uppfattning.

– Jag gjorde det för att jag fått så mycket av Kina, vi har ju ett enormt bra samarbete inom pingisen. Men jag kan ju inte gå in här och fixa upp mänskliga rättigheter?

Men debatten lever kvar?

– Ja, och givetvis tycker jag att det är hemskt med avrättningar, det tycker väl alla människor. Det är läskigt. Men det var inget snack när USA hade spelen och de avrättar också folk.

– Jag tycker det är bra Kina får OS, det öppnar upp det här samhället ännu mer, det behöver de.

Restaurangchefen Chjris Lee slår sig ner och får förklara varför Lao Wa är mer välkänd hos en miljard kineser än exempelvis amerikanske presidenten Bush:

– Alla i Kina känner till Lao Wa, så har det varit i mer än 20 år, säger han.

– Men det handlar inte bara om att han var bäst i världen och vann VM, det har även andra utländska spelare gjort. Nej, Waldner är den ende som utmanat de bästa kinesiska toppspelarna i sex generationer. Han är den ende som på allvar utmanat oss i vår egen nationalsport, där vi alltid sett oss som bäst i världen. Han lärde sig vår asiatiska spelstil och använde den i sitt eget spel, när det behövdes.

Men varför blev han inte hatad, om han förstörde så många finaler för Kina?

– Bra fråga. Men, nej, nej, Lao Wa är respekterad i Kina. Folk förstår att han utvecklade vår sport, och framför allt att han visade respekt för motståndaren i alla lägen. Jag minns hur han i matcher i mästerskap ändrade domslut då han till och med vunnit bollen, och gav bort poängen!

Jan-Ove Waldner ler förläget när han hör sin vän:

– Jag kunde ju fan inte koncentrera mig om jag visste att jag vunnit bollen på fel sätt...

En lokal journalist beskrev nyligen i ett glassigt månadsmagasin hur Lao Wa ”vinglade mellan borden” och njöt av stämningen i den egna baren. Och att han hade gått ”från att vara ung och stark nordbo till medelålders man med ölmage”.

Waldner skrattar åt beskrivningen.

– Om en kines säger att du är fet så betyder det att du äter bra och tjänar bra pengar. Och här i Kina är man rakt på sak, så jag är van, de säger vad de tycker.

Tar en öl efter matcherna

Waldner har även vant sig vid snacket hemma i Sverige – om att han aldrig tränat hårt och numera mest ägnar sig åt några extra glas öl.

– Ja, jag tror det fortfarande är snack om Café Opera och det livet. Men det ryktet får ju alla som har lite bollsinne, det blir så automatiskt, säger han.

Stör det dig, att folk tror du festar mycket?

– Det var kanske så i början, men nu bryr jag mig inte. Jag vet vad jag gör, jag har både ölsinne och spelsinne. I Tyskland tar man en öl efter matchen, och det tycker jag kan vara rätt skönt.

– Sen det där med att man inte tränat så bra genom alla år....Motionärer tycker ju inte pingis är jobbigt, men är du elitspelare som tränar sex, sju timmar om dagen är det inte riktigt så enkelt.

Många tänker om dig att ”tänk om han satsat på en annan sport, som har sånt bollsinne”!

– Ja, och speciellt tennis. Många säger att jag hade tjänat stora pengar och vunnit Grand Slam-turneringar. Och jag är rätt så bra, det ligger mig närmast efter pingisen. Där hade jag nog kunnat nå toppen.

Hade du kunnat bli världsetta?

– Det hade inte varit omöjligt. Det kanske låter kaxigt men jag hade psyket, jag hade instinkten och jag känner mig helt hemma på en tennisbana.

Om du valt tennisen hade du haft stort hus i Monaco?

– Ja, då är det inte omöjligt att man bott utomlands, då hade det ju varit stora pengar.

– Men jag valde ändå helt rätt sport, pingisen var perfekt för mig. Jag är precis rätt längd, jag är vig vid bordet, jag har spelsinnet och bollkänslan, och taktiken och skallen att vinna.

”Vi tar fler medaljer”

Har du bra med pengar vid sidan av?

– Jag klarar mig bra. Det finns undan-stoppat om jag skulle få familj en dag.

– Men jag trivs med det enkla, det jag har i dag. Jag är uppvuxen sån. Och jag har ju jobb i många år framöver, med de företag jag arbetar med i dag. När jag lägger av får jag ju ännu mer tid för sånt, då tjänar jag ännu mer pengar här i Kina. Men vi får se, jag vill ju inte bli ett djur i bur. Jag måste ha mina golfrundor och mina polare där hemma.

När kaffet är slut knackar tre norska supportrar på dörren till det privata rummet och ber om autografer, och vill helst även fotograferas med supersvensken.

Det får de. Men när de lämnat med lyckliga leenden kan Waldner inte låta bli att le snett:

– Kom tillbaka efter OS så får vi se om ni är så nöjda. Vi tar fler medaljer.