Nyrika svullna medelåldersmän – ombytligare än pubbepojkar

Vilka är världens tråkigaste samtalspartners?

Jag har två förslag:

1. Människor som börjat spela golf.

2. Människor som skaffat travhäst.

Trist lunchsällskap Ägare av travhästar är enligt Lassa Anrell väldigt tråkiga samtalspartners. Han vet i och för sig inte så mycket om trav, mer än att hästen som har Björn Goop eller Örjan Kihlström i sulkyn alltid vinner.

De flesta har väl råkat ut för golfspelarna som ältar sina missar och sina pilsnerbollar.

Det är tråkigare än att höra folk prata om sina sjukdomar och sina duktiga barn, håll med om det?

Länge var det här mitt enda problem.

Men på senare tid har travhästägarna blivit ett allt vanligare irritationsmoment.

Jag vet inte om det beror på att det finns en massa nyrika tjommar på gamla arbetartidningar, men snart verkar det inte finnas en enda man i den svullnare delen av medelåldern som inte har en travhäst, oftast ägd ihop med några andra välavlönade män i samma svullna del av den yngre medelåldern.

Har ni träffat på såna vet ni att de ältar något så förbannat.

Deras häst är en blivande världsartist eller också är den vår nya Legolas. Det finns inga orosmoln på himlen och under vecka efter vecka låter de som fjortisar som vill låta påskina att de haft sex med praktiskt taget alla i hela världen som det finns anledning att ha sex med.

Jag har några kompisar på jobbet som äger en tjomme som heter Tellus Ribbstol eller nåt sånt. Han har vunnit 45 000 kronor och det gjorde han bra, vi var alla imponerade, även om det skedde i Örebro.

Nu skulle han springa V63 eller vad det hette och vi var alla sååååå intresserade och nu skulle han springa mot en massa andra hästar i samma situation; unga lovande, men en smula färska.

– Han känns som en ganska säker segrare, sa Flash och Billy unisont och stönade lystet som om de just fått ägglossning.

Jag spelade intresserad och bad att få titta i programmet och stönade:

– Men herregud, han kommer inte att vinna.

– Va? skrek Flash-Billy.

– Jag sätter 45 000 spänn på att han inte vinner.

– Hur vet du det?

– En av hästarna springs av Örjan Kihlström och han vinner alltid, om inte Björn Goop är med, det vet ju alla, sa jag.

–Det där förstår du inte, stönade de och la på sig en sån där förnärmad Björn ”Fjortis” Gustafsson-min; Hallå, hur gammal och saggig är du egentligen?

– Han vinner alltid. Jag vet inte om det är för att han är bäst eller för att hans agenter ser till att han alltid får de bästa hästarna. Tellus Spareribs springer han inte med.

– Det heter inte springer, sa Flash-Billy.

– Jag vet det, sa jag med ett hånfullt leende.

Flash-Billy gick sin väg. De hade ett V69 att se fram emot. De påminde oroväckande mycket om ett gäng ginluktande herrar och damer i rosa och lila lammullströjor som för länge sen upphört med både sexualdrift och mera normal könsdrift och – med fotbollsikonen Patrik Anderssons ord – ersatt det med golf.

Jag tänkte inte så mycket på det där lunchsamtalet, men sen på måndagen så var jag tillbaka, lunchen gick sin gilla gång, Niva pratade om något fotbollsmatch i Tottenham och ingen hade ens tänkt på det där V62-loppet.

Jag frågade:

– Hur gick det i lördags?

– Vadå...?

– Telus Ribba, hur det gick i loppet?

– Så där.

– Så där?

– Ja, han började fantastiskt, men så blev han stressad och galopperade.

– Vad synd.

Jag såg inte ens ironiskt ut. Bara ledsen.

– Vem vann?

– Lucky Stream.

– Jaha. Vem körde den?

– Ingen aning.

– Sluta, du vet, Flash-Billy?

– Nää ...

– Jo, kom igen.

– Örjan Kihlström.

– Tajt som en sagohäst va?

– Tajt som en sagohäst.

– Vad händer med Tellus nu?

– Vet inte, jag tycker att dom borde göra korv av honom.

– Dom?!

– Ja, jag har gett upp, han blir aldrig någonting. Han är för dum.

– Efter fyra lopp och två felningar?

– Han har nått fel i huvudet.

– Men du var ju kär i honom för en vecka sen. Du är ombytligare än en pubbepojke.

Och så vidare. Jag kände att jag verkligen är glad att jag inte är häst hos de här ombytliga, nyrika männen. Det måste vara nervöst. Gåslever ena veckan. Korv nästa. Tufft liv.

Nummer 21 i Villa – Jesper Bryngelson – är min nya idol. Vilken artist. Hans genomåkning i Hammarbyförsvaret med bollen uppe i luften hela tiden var ju

Zlatan och Omark-klass.

Det mest intressanta med tv-duellen Holm–Sjöberg var ju att det var den normalt så coole Sjöberg som var nervös. På hemmaplan dessutom. Holm satt helt avspänd i en annan studio. Jag vet inte om jag nånsin sett Sjöberg nervös.

In med Staffan Strand i sandlådekriget nu så det blir lite nytt bränsle ...

Herregud, nu får vi snart kalla New York Rangers för Lilla Frölunda.

Kathleen Edwards på Pet Sounds bar i fredags och hos Lasse Bengtsson i går – vilken fantastisk kvinna.

Per-Åge Skröder går in i slutspelet som elitseriens hetaste spelare.

Roger Kyrö såg ut som John Malkovich mer än nånsin i Globen.

Abba-Björn på Djurgården–Mora, det var stort. Men vilket lag höll han egentligen på?

Nästa vecka tävlar jag i Jeopardy. Titta. Jag kommer att bli en legend ...