Kul – i en kvart
Ska vi vara snälla så ser vi det här som ett bevis för hur bra vi kan spela.
Ska vi vara kritiska så var det en påminnelse om hur stora och grundläggande problem vi fortfarande har.
3-2 mot Island. 12 dagar kvar till EM-premiären.
I en kvart var det i alla fall kul.
I en kvart var det faktiskt så roligt att det går att ha överseende med att det sedan var slappt och segsåsigt under stora delar av matchens återstående 75 minuter.
En hel del har förändrats med det svenska landslaget under Erik Hamréns ledning, och prestationsspannet är sannerligen en av de sakerna.
Förr i tiden var det här ett lag med osedvanligt liten skillnad mellan högsta- och lägstanivå.
Allt man hoppas
Numera kan vi se ut som både Europamästare och kycklingungar under en och samma halvlek.
Inledningen ikväll var en sådan matchsekvens som man skriver önskelistor om.
Under femton framforsande minuter var det svenska landslaget allt man hoppas att det ska kunna vara.
Bakom en korslöpande Markus Rosenberg demonstrerade Ibrahimovic, Larsson, Toivonen, Källström och Elm hur mycket bollsäker kreativitet som faktiskt finns i det här laget.
Snabba, tempodrivande vrickningar. Långa, svepande crosspassningar.
Öppnande dribblingar och svårfångade positionsbyten.
2-0 hade kunnat vara mer, och det berodde inte på att Lars Lagerbäcks isländska lag var defensivt slarvigt.
Det var för att Sverige spelade en anfallsfotboll som både var estetisk och effektiv, en sådan som Erik Hamrén skissat på ända sedan han tillträdde.
Hade vi fått 90 sådana minuter hade förväntningsballongen seglat ut i stratosfären, men nu fick vi alltså drygt 15.
Sedan fick Sverige för sig att det gick att spela fotboll på autopilot. Intensiteten avtog, aggresiviteten försvann och Island tilläts hålla i spelet.
Sämre utan boll
Reduceringsmålen tillkom visserligen på grund av individuella misstag, men huvudproblemet var passiviteten i det kollektiva försvarsspelet.
Vi verkar fortfarande inte riktigt ha bestämt oss för om vi vågar spela ett högt, hårt försvarsspel eller inte – och när vi försöker sjunka lågt är vi inte tillräckligt noggranna och kompakta.
3-2 blev det till sist, och 3-2 är alltså samma segerresultat som satte skräck i Frankrike häromdagen.
Många spelare var bra med bollen, men betydligt sämre utan den.
Frågetecknen kring mittbacksparet kvarstår, och behovet av en frisk Johan Elmander är enormt.
Men det var jävligt kul i en kvart, det var det.