Stefan Holm: Utklassning – han kan vinna Öppna franska

PARIS. Ögonen.

Det är något med ögonen.

Jag vet inte vad Robin Söderling ser, men jag kan se en svensk vinna Öppna franska på söndag.

Det enda jag visste inför kvartsfinalen mellan Robin Söderling och Nikolaj Davydenko var att jag ingenting visste.

Det var ju en sådan där match som skulle kunna sluta precis hur som helst.

Hjärtat sa att Söderling kunde vinna, men hjärnan och all logik hade invändningar mot det, berättade att det skulle komma en reaktion efter skrällen mot Rafael Nadal.

– Det här går inte. Jo, kanske. Nä, inte en chans. Jodå. Nej, tänkte jag på min promenad mot Court Suzanne Lenglen.

Velandet gick över vid tvåtiden i går.

Då kom Söderling gående i spelartunneln och klev ut på det klassiska gruset. Han gjorde det med en blick som sa att han bestämt sig, att han inte var där för att leka ryska posten utan för att ta sig semifinal i Öppna franska.

Hans överdragströja var svart, men framtiden kändes genast så fruktansvärt ljus.

– Det här förlorar han aldrig, tänkte jag direkt.

Det kändes konstigt och kusligt, för i normala fall brukar den känslan infinna sig först när Robin Söderling har matchboll.

Ögonen.

Det är något med ögonen.

Två krigare i total harmoni

Under de senaste åren har jag sett Robin Söderlings kasta tusentals blickar mot sina tränare på läktaren. De som träffade Peter Carlsson berättade ofta om oro, ilska och uppgivenhet.

De han kastar mot Magnus Norman i Paris skriker i det tysta ”C’mon” högre än Lleyton Hewitt någonsin har skrikit just det.

Norman möter blickarna, applåderar, knyter näven.

Två svenska krigare i total harmoni.

Det är så underbart att se.

Jag vet inte exakt vad tränarbytet har betytt, men jag tror att jag börjar förstå.

Det vore fel att kalla Norman ”apjävel, pucko eller idiot” men han var en vildhjärna som med hjälp av sin tränare Fredrik Rosengren tvingade bort mycket av det vilda ur hjärnan.

Nu har han hittat sin idrottslige tvillingsjäl och format honom efter samma hemliga formel.

Magnus Norman klättrade till andraplatsen på rankningen och spelade final i Öppna franska.

Söderling fick nya ögon.

Vann mot Davydenko – och sig själv

Han bar dem genom hela matchen mot Davydenko i går, om man nu kan kalla det för match. 6–1, 6–3, 6–1 på en timme och 41 minuter är något helt annat.

Förnedring.

Slakt.

Utklassing.

Välj ord, men påstå inte att det var en match.

Jag njöt av spelet, det mentala snarare än det fysiska.

Söderling besegrade ju inte bara Davydenko utan tog samtidigt sitt livs seger.

Den mot sig själv och sina sista tvivel.

Den som går ut och spelar världstennis två dagar efter att ha brutit Rafael Nadals magiska svit kan lura sin egen hjärna.

Den som gör det vet att han har tagit sig till världseliten för att stanna.

Jag frågade Robin Söderling vad han kände när han kom gående i spelartunneln, för jag ville så gärna veta om jag tolkade ögonen rätt.

– Jag gick inte in på banan och var nöjd.

Då hade jag aldrig förlåtit mig. Jag hade inte tankarna någon annanstans – och jag fixade det hur lätt som helst. Det är otroligt skönt, svarade han.

Ögonen.

Det är något med ögonen.

Jag vet inte vad Robin Söderling ser, men jag kan se en svensk vinna Öppna franska på söndag.