Leonardos mästerverk
En renässansman som gör underverk i Milano?
Jodå, det är Leonardo som börjat skissa på sitt mästerverk.
München, tisdag kväll.
Inter har skrivit historia.
Júlio César gråter. Massimo Moratti filosoferar kring fotbollsgudens outgrundliga vägar.
Och Leonardo pratar om det alltmer oroande läget i Japan.
– Vi diskuterar ofta fotboll som den viktigaste saken i världen, men tragedier av den här storleken för oss tillbaka till verkligheten.
Totaltriumf den här kvällen, stor besvikelse efter oavgjort mot Brescia några dagar tidigare.
Men Leonardo hade pratat om Japan då också.
– Den här naturkatastrofen går inte att beskriva i ord, den går inte att förstå. Och den har inträffat i ett land som jag känner väldigt starkt för. När man ser bilderna tappar allt annat sin betydelse.
Leonardo Nascimento de Araújo har en ovanlig brasiliansk fotbollsbakgrund, ser världen ur ett annorlunda perspektiv.
Han växte upp i ett övre medelklasshem i den välmående kuststaden Niterói, där han skrevs in i stadens internationella
skola för att lära sig engelska och få ett studieförsprång.
Han var universitetsstudent först, blev professionell fotbollsspelare därefter.
När han värvades av Valencia som 20-åring tackade han nej till klubbens lyxlägenhet, föredrog att bo i ett kollektiv med 40 andra ungdomar istället.
Japan efter VM-guldet
Sommaren 1994 blev han världsmästare med Brasilien, och kunde i praktiken välja vilken av världens storklubbar han ville skriva på för.
Han valde Kashima Antlers, en nystartad klubb vid den numera tsunamidrabbade japanska Stillahavskusten.
– Fotbollen har blivit mitt liv, eftersom den gav mig en möjlighet att växa som
person, att upptäcka världen. Tänk dig vad det betyder för en sådan som mig – som kommer från en ung nation – att komma i kontakt med den österländska kultur som funnits i evigheter.
Efter mindre än ett år i det nya landet talade Leonardo fullt begriplig japanska.
– Det är första steget mot förståelse. Det vore absurt att bosätta sig i ett nytt land och leva i ett akvarium, utan att bry sig om religionen, historien, de sociala vanorna. Och ju mer man begriper, desto lättare får vi att respektera varandra. Bilden av japaner som förprogrammerade robotar utan känslor är ju helt felaktig.
Leonardo blev snabbt en publikfavorit i Japan. Det var en status som förde med sig en speciell tillvaro.
– Varje dag stod det kvinnliga fans utanför mitt hus. De skrek, grät när de fick syn på mig. Vissa flickor kom tillbaka varje vecka, och stod där hela dagarna även om det spöregnade. De ville bara visa sin uppskattning, inte ha något tillbaka av mig. Istället öste de presenter över mig. Jag fick gamla buddhistiska föremål, origamikonst, kort, skjortor, till och med en bil. Jag kunde inte säga nej, det hade ansetts oartigt.
”En svår tid”
Karriären rullade vidare över Paris Saint-Germain – ”föreställ dig hur mycket kultur jag kunde suga upp i en sådan stad” – och AC Milan.
Till en början trivdes Leonardo alldeles förträffligt i Milano. Han läste böcker om renässansen och tjatade sig in i Santa
Maria delle Grazie för att njuta av namnen Da Vincis ”Nattvarden”, trots att kyrkan egentligen var stängd för renovering.
Men så kom en dag då han vaknade upp och kände sig annorlunda, olustig.
De filosofiska funderingarna hade gått över i existensiella tvivel. Leonardo började känna skuldkänslor över sin priviligierade situation.
– Det var en svår tid, psykologiskt. Jag fick ångest över att må bra på en planet där så många andra är sjuka. Jag kände mig skyldig så fort jag köpte kläder eller åt på en fin restaurang. Istället för att få tillfredsställelse av det gjorde det mig sjuk. Jag gick in i en depression, fick sömnsvårigheter och hjärtklappning.
För att komma till rätta med sina samvetskval började Leonardo ge bort sina tillhörigheter, tömma sitt hus på saker.
– Jag gjorde mig av med mina möbler, mina bilar, mina klockor... Under en period var huset så gott som tomt. Jag hade inte ens en dator. Behövde jag använda en fick jag fråga någon annan. Men i dag gillar jag inte att prata om den här tiden.
Sågar Berlusconi
Sinnesfriden återvände inte förrän Leonardo grundade välgörenhetsorganisationen ”Gol de Letra”, som än i dag ägnar sig åt att hjälpa utsatta barn i Brasiliens kåkstäder med deras utbildning.
Leonardos första tränarjobb blev bara en säsong långt.
Lika oväntat som han utnämndes som manager för AC Milan, lika hastigt avslutades samarbetet. Huvudanledningen var tydlig och klar – han gick helt enkelt inte ihop med klubbens ägare, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi.
– Min ledarstil och karaktär var inte kompatibel med hans, och det sa jag till honom rätt ut. Han är som Narkissos,
narcicissmens upphovsman. Han gillar bara det han kan se i sin egen spegelbild.
Brasssen tog sin arbetslöshet med ro. Han gav sig ut på långa joggingrundor i den grönlummiga Sempione-parken, och uppdaterade sin managementutbildning på det anrika Luigi Bocconi-universitetet.
På kvällarna läste han den senasta Paulo Coelho-boken, ”Aleph”, och funderade över sin livsresa.
– Den handlar om hans resa längs den transsibiriska järnvägen, och förklarar att livet handlar om att gå från den ena vagnen till den andra: från estetik till etik till spiritualism. Den är fantastisk.
Han hade egentligen ingen brådska att återvända till fotbollen, men några dagar före julafton ringde telefonen med ett erbjudande som bara inte gick att säga nej till.
”Sökte efter en dröm”
Ett drygt halvår efter att han avslutat en 13 år lång relation med Milan fick nu Leonardo möjligheten att leda den eviga stadsrivalen, Inter.
På presskonferensen där han presenterades förklarade han hur han resonerat:
– Jag är en romantiker. Jag letade inte efter ett jobb – jag sökte efter en dröm. Och det här är den största utmaningen som finns.
När Inter massakrerade Genoa med 5–2 för två helger sedan innebar det att Leonardo satte nytt italienskt rekord.
Under hans 13 första matcher som huvudtränare hade Inter samlat ihop hela 33 poäng, en mer än den tidigare rekordinnehavaren Fabio Capello.
Vändningen mot Bayern München var egentligen bara en logisk kulmination på en segerväg där det nya Inter snittat 2,62 mål framåt per match.
– Vad som är så bra med Leonardo? Att han förstår att alla vi spelare vill träna mindre, men starta varje match, skrattar Samuel Eto’o.
Skämtet saknar inte ett stråk av allvar. Företrädaren Rafael Benítez var en coach som ägnade träningstimme
efter träningstimme åt taktiskt gnuggande. Han är en man som tar fotboll på fullaste allvar 24 timmar om dygnet, och som krävde att alla hans spelare gjorde samma sak.
Leonardo är en tränare som aldrig håller ett träningspass utan boll, en manager som ser ett leende som det första steget mot ett lagbygge.
Mindre taktiker, måhända, större trivselspridare.
– Utifrån ser de här spelarna ut som oåtkomliga mästare, men när man följer dem på insidan inser man att de är ömtåliga, känsliga människor.
Upprepade gånger har Leonardo uppmanats att rättfärdiga en ledarstil som inte följder den vanliga auktoritetsmodellen.
Var är disciplinen? Var är piskan?
Med tiden har han utarbetat ett standardsvar som sammanfattar honom både som tränare och människa.
– Gandhi befriade Indien utan att ens höja rösten.