Blir World Cup ens hälften så magiskt...

Wennman: Det ögonblicket är största jag upplevt

LONDON. Tänk, det är snart 40 år sen.

40 år sen en Kirunagrabb i gulblå ­tröja hyllades så ovationsartat att tårar rann, skinn knottrades och svenska hjärtan bultade hårdare än alla ­tacklingar tillsammans i Maple Leaf Gardens.

Av alla idrottsögonblick jag upplevt är detta det största.

Om World Cup 2016 blir hälften så ­magiskt är vi alla att gratulera.

Kanadas lagkapten Mario Lemieux får segerbucklan 2004 av Börje Salming, efter 3–2 i finalen mot Finland.

Den där Canada Cup-hösten 1976 var vi ju inte riktigt beredda.

Vi visste att Kanada skulle komma med ett fruktansvärt starkt och namnkunnigt lag där legendarer som Bobby Orr och Bobby Hull skulle skjuta allt motstånd

i sank. Vi visste att Sovjet genomgick en generationsväxling, att Tjeckoslovakien hade ett av sina bästa lag nånsin, att USA och Finland troligen skulle bli slagpåsar och att Tre Kronor såg enormt spännande ut med proffs som Börje Salming, Lars-Erik Sjöberg, Thommie Bergman, Inge Hammarström, Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn Nilsson, Juha Widing och den i sista stund övertalade Tord Lundström.

Men vi hade ingen aning om vad som komma skulle den här kvällen i Toronto.

En evighetslång ovation

Tre Kronor mötte USA, och som seden bjöd i hockeylandet Kanada presenterades spelarna i förstafemmorna en efter en, från båset och ut på isen.

Så, speakerrösten som fortfarande får mig att rysa:

– Number five...Booorje Salming!

Publiken i jättearenan flög upp ur sina stolar, varenda människa, och inledde en stående ovation som tycktes pågå i en evighet.

Inne på rinken åkte Börje ­Salming, 25, omkring i små cirklar. Nästan blygt. Nästan generad av uppståndelsen. Det såg ut som om han ­vädjade: det räcker nu.

Vi svenskar slogs nästan till marken. Vi var chockade. Det här med stående ovationer var visserligen nåt ovant för oss, en nordamerikansk tradition, men det här ... det var nåt mer, det var en hysterisk hyllning till en hockeygud i staden Toronto.

Vuxna män grät ­öppet på den svenska pressektionen.

En av dem, från Gävle, snyftade:

– Att han var så jävla stor!

”Tyckte synd om ’Böna’”

Jag var utsänd från Länstidningen i Södertälje eftersom gamla fina SSK ­hade tre man i denna historiska trupp: Mats Waltin, Kjell-Arne Wikström och Björn ”Böna” Johansson. ”Böna” var en oerhört bra back som dessutom spelade i par med Börje Salming. När han presenterades på isen var det inte samma väsen på läktarna, som ni förstår. Folket satte sig igen. Jag tyckte synd om kämpen ”Böna”.

Nå, matchen drog i gång och Tre Kronor startade i ett häftigt tempo mot det fult spelande USA. Och så i powerplay ...  

Sjöberg till Salming... och pang! 1–0, och vem skulle göra första målet om ­inte Torontoguden himself. Nytt dånande jubel.

Sen var det ”BJ” för hela slanten genom turneringen, även om ett restrött Tre Kronor slarvade bort matchen mot Finland i Winnipeg. Bobby Orr och Börje valdes till backar i All Star-femman.

”Där är nästa Börje Salming”

Jag minns också när Kanada och Sovjet möttes i Toronto. Då hade Tre Kronor spelat mot tjeckerna i Quebec ett par timmar tidigare, och på ljustavlan med löpande skrift kom resultatet upp, nästan ­utstuderat långsamt:

Czechoslovakia...1...............Salming...2.

Börje hade gjort båda och Maple Leaf Gardens exploderade igen.

Långt senare, 1991, satt en 40-årig ­Salming i ett omklädningsrum i samma arena efter en 4–1-förlust mot Kanada. Bredvid sig hade han sin backpartner som gjort en stormatch. Han pekade på honom och sa:

– Där har du näste Börje Salming.

Den grabben hette Nicklas Lidström. Snacka om klassisk generations­växling.

Nu har även Lidas-generationen ­slutat, nu är det svenska namn jag knappt hört talas om som härjar synnerligen framgångsrikt i NHL, och jag håller med bäste Per Bjurman som i sin Årets Höjdare-spaning konstaterade: det här kan bli historiens bästa hockeyturnering.

Utan Kung Salming, men i alla fall.

DET HÄR VAR 2015

...Årets svensk.

Frågar man folket på gatorna i London om namnet på en känd idrottssvensk så lär det nämnas varken ­simmerskor, skidåkare eller hockeyspelare. Det är Zlatan Ibrahimovic som dominerar här också. Nu vill England se honom på närmare håll: i Premier League.

...Årets grej.

Jag blev svårt förälskad i herrarnas U21-landslag i fotboll. Det var sommarens sporthöjdare, härlig spänning och ­underhållning framför tv:n. Och nya framtidsnamn att lägga på minnet.

...Årets nej.

Hela den korrumperade Fifa-soppan med Sepp Blatter-Bludder och Michel Platini och resten av rövarbandet är så ­beklämmande, så nedslående.

...Årets stjärna.

Om vi ­håller oss till hemmaplan måste det väl vara rekordsimmerskan Sarah ­Sjöström? Jag blev också svårt impad av en tuffing i skidspåret: Stina Nilsson.

...Årets förlorare.

José Mourinho vann ligan med Chelsea i våras. Nu gick allt fel från början, och jag utesluter inte att det handlade om ­Doktor Evas förbannelse. Det var bråket med Eva ­Carneiro som utlöste allt elände, och allt är ­inte utrett än. Mourinho fick sparken och Eva vann, kan man säga.

...Årets genombrott.

Har dålig koll på hur bra han var i AIK, men unge målvakten Patrik Carlgren gjorde verkligen en grym U21-turnering och var iskall när han knep sista straffen. Kan bli nåt, den grabben.

...Årets lag.

Det får bli tre på en gång: Leicester, Crystal ­Palace och Watford, som verkligen satt färg på den annars så förutsägbara Premier League. Vore härligt om de kunde hålla stilen hela ­säsongen ut.

Följ ämnen i artikeln