Här slutar lidandet
Kanske har den slumrande jätten äntligen vaknat nu
HAMBURG. Stolpskottet var en nagel i det egna ögat, baklängesmålet en bamsenål i armen, jätteläget i burgaveln ett rakblad i handleden.
I årtionden har Atlético Madrid varit Europas värsta självplågare.
De behövde en olycklig norrman för att skydda sig från sig själva – nu kan den sargade klubben äntligen börja läka ihop.
De kallar sig själva för ”Los Sufridores”.
De som lider.
Smeknamnet, självbilden härstammar ända från 1974. Atlético Madrid var en enda förlängningsminut ifrån att bli Europamästare, då målvaktspappan Miguel Reina sjabblade in ett harmlöst långskott.
Årtiondena gick, men i och med dubbeln 1996 skulle förlorastämpeln vara bortgnuggad. I stället har den bara vuxit sig starkare sedan dess.
Fram till den här kvällen hade det nya milleniet fört med sig en nedflyttning, elva olika tränare och ett helt decennium utan seger över de mäktiga lokalrivalerna i vitt.
Atlético Madrid gick in på gamla Volkparksstadion som de som lider, och de förblev desamma ända tills de förlöstes av en hårdkokt norrman född på en oljerigg i Texas.
De etablerade snabbt faktumet att de var planens bästa fotbollslag, men efter 115 minuters spel, 150 000 löpta meter, en boll i mål, en i stolpen, en i burgaveln och 25 avlossade skott var de likafullt inte närmare bucklan än vad deras envetna motståndare var.
På sitt sätt hade lilla Fulham tagit en ännu längre och tuffare väg till den här finalen.
Samtidigt som Atlético Madrid marscherade mot sin triumfartade dubbel 1996 slogs de svartvita desperat för att inte ramla ur hela det engelska ligasystemet.
Det var en tid då spelarna tränade i en vanlig park och tvättade sina egna matchtröjor, en tid innan Mohamed Al-Fayed började pumpa in hundratals miljoner i klubben.
Våren 1996 slutade Fulham till sist på en sjuttonde plats i fjärdedivisionen.
15 års underprestation
På förhand var den här finalen mötet mellan två spegelvända klubbhistorier. I praktiken blev den en fascinerande kraftmätning mellan två klassiska fotbollskulturer.
Medräknat avbytarna representerades Fulham av elva spelare med engelska som modersmål. Atlético Madrid fick ihop lika många som i första hand pratar spanska.
Engelsmännen stod för lagspelet, organisationen, metodiken. Spanjorerna hade individualisterna, spetsspelarna, briljansen. Fulham hade 15 års erfarenhet av att besegra oddsen. Atlético Madrid hade ägnat lika lång tid åt att underprestera spektakulärt.
Men ska man nu ömsa förlorarskinn ska man väl göra det på det här sättet.
Den slutliga vändpunkten?
Atlético Madrid tog sig till Europa League-final trots att de bara vunnit två matcher i turneringen, de vann den tack vare en motståndare.
Diego Forlán har ju visserligen krediterats för segermålet – och det kan han ju vara värd, den outröttlige lejonhannen – men i själva verket var det ett rent självmål.
Uruguayanens styrning hade inte gått i mål om den inte träffat Brede Hangeland och ändrat riktning rejält. Atlético Madrid hade inte sluta lida om de inte fått hjälp.
– Vi känner ett ansvar för att ställa allt till rätta, sa tränaren Quique Sánchez Flores inför matchen.
– Det viktigaste ögonblicket i mitt liv, sa han efter det slumpartade segermålet.
Den vanskötta ekonomin och de sönderslitande maktkamperna finns kvar inom klubben, men i natt firade tiotusentals rödvita i ett regnkallt Hamburg och ännu fler vid Neptunus-statyn hemma i Madrid.
Kanske var det här den slutgiltiga vändpunkten, kanske var det bara avstampsplankan för en oroligt slumrande jätte som nu blivit av med sin ångest.
För Fulham var det med all säkerhet kulmen. Humlan kan visserligen lyfta även om den nu inte kan flyga, men den kan knappast hålla höjden hur länge som helst.
Hur skicklig Roy Hodgson än är och hur sammansvetsat han än fått laget så innebär ändå 2000-talsfotbollen obarmhärtiga begränsningar. De kommer aldrig att komma så här nära en lika stor titel igen, och de vet givetvis själva om det.
Ändå såg de slagna spelarna till att gratulera sina motståndare omedelbart efter slutsignalen, skaka hand med dem och krama om dem.
Hodgson har skapat ett fotbollslag som både är modernt skickligt och gammeldags sportsligt.
Han själv talade efteråt om ”en enorm sorg” och ”en otrolig stolthet” i samma andetag, och det var lätt att förstå var han hämtade de motstridiga känslorna.
När Fulham gick upp för att hämta sina silvermedaljer fick de en lång stående ovation av de firande Atléticofansen.
De förtjänade den verkligen.