”Jag har alltid varit en dålig förlorare”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-24
Speedwaystjärnan om karriären, privatlivet och VM
Andreas Jonsson beskrivs som glad, social och sprallig.
Utan hjälm, alltså.
På speedwaybanan förändras han till oigenkännlighet.
– Kör jag över mållinjen efter någon som jag anser vara sämre vill jag slå honom av cykeln. Jag har alltid varit en dålig förlorare, säger svenskhoppet i en stor intervju inför kvällens VM-premiär i Leszno.
Han bar en turkos täckjacka och hade en släpsko fasttejpad på crosstöveln. Andreas Jonsson var 13 år då, när han första gången grenslade en speedwaycykel i barndomens Hallstavik.
Det som skiljde honom från alla andra nybörjare var att han körde med sladd direkt.
Två år senare blev underbarnet svensk knattemästare, i Fresta utanför Upplands Väsby. Håkan Jonsson, pappa och mekaniker, hade precis surrat fast 80-kubikaren och tagit plats bakom ratten i pickupen när Andreas påkallade hans uppmärksamhet.
– Jag ska bli världsmästare, klargjorde han, sprickfärdig av stolthet och självförtroende.
– Ja, ja. Lugn nu, svarade Håkan.
– Nej, jag SKA bli världsmästare.
SM-titeln var början på en guldkantad karriär. Som nybliven 17-åring hjälpte Andreas Jonsson Rospiggarna att bli svenska mästare. Bara etablerade förare som Greg Hancock, Jimmy Nilsen och Erik Stenlund hade ett högre poängsnitt än tonårsstjärnan.
Det betydde inte att Andreas var nöjd. Tony Rickardssons arvtagare gasade vidare och återupprepade målsättningen med en realistisk kaxighet.
– Jag ska bli världsmästare.
”Jag har sett rött”
En dryg vecka före VM-premiären 2010 sitter Andreas Jonsson på en restaurang i Stockholm.
Han beställer kyckling med ris och en pallplats.
Det är ungefär som om Pablo Picasso hade bytt ut sin färgsprakande palett mot ett kolstift.
Guldet på Grand Prix-menyn låtsas han inte se.
– Det är väldigt olikt mig, men jag måste testa något nytt, säger Andreas Jonsson.
Han fyller 30 år i september och har etablerat sig i den yttersta världseliten. Då, först då, väljer fjolårets VM-femma att skynda långsamt mot sina drömmars mål.
– Jag vill så jäkla mycket och har haft för stora förväntningar på mig själv. Jag har stressat mot toppen, tagit för stora kliv och snubblat. Jag har sett rött när jag har kommit till VM-deltävlingarna och tänkt att nu jäklar ska jag vinna varje heat. I år ska jag tänka mer taktiskt. Lyckas jag ta en medalj skulle jag mogna ytterligare och inför nästa säsong kunna sätta upp målet att bli världsmästare, säger Andreas Jonsson.
Vad behöver du förbättra för att bli nummer ett?
– Starttekniken. En annan sak, som är svår att styra över, är att få hundraprocentig kontroll på grejerna. På toppen pressas allt till max, så det är lätt att något går sönder. Tändsystem kan ge mig mardrömmar. Jag har testat allt som finns på marknaden och inget fungerar felfritt.
Plötsligt ringer hans mobiltelefon. Han tittar på displayen och ser att det är Frida som vill något.
Hon heter så, hans sambo.
Andreas berättar att de träffades för tre år sedan, på en grillfest i Norrköping.
– Frida är en enkel och glad tjej. Hon har en positiv inställning till saker och ting och är väldigt bra att leva med. Det var kärlek vid första ögonkastet. Efter att ha sagt hej kunde vi ha gått i armkrok därifrån, säger Andreas Jonsson.
Kärlekspromenaden förde dem till idylliska Ortalalund, där de nu bor med sonen Vincent, som fyller två år i augusti.
Familjelivet har gjort Andreas Jonsson mer harmonisk.
– Jag har blivit mycket lugnare. Tidigare var jag fruktansvärt pedantisk, kunde fan inte gå ut utan strukna strumpor och kalsonger. Sådan har jag alltid varit, men det har jag släppt.
Du försöker skapa en familjär stämning även i speedwayteamet. Innebär det att du anordnar träningsläger på Legoland?
– Du, det hade jag faktiskt när jag vann VM-deltävlingen i Vojens förra året. Då var vi på Legoland både på tränings- och tävlingsdagen. Tidigare har jag haft mer distans till mekanikerna, men nu umgås vi mer. När vi har ett break försöker vi göra något tillsammans. Det gör gänget sammansvetsat. Efter den här säsongen ska hela teamet, med fruar och barn, ha en spavecka på ett hotell i Polen. Det är redan bokat. Jag tror det är viktigt att hitta harmoni i hela satsningen.
Har du tidigare varit en chef som pekat med hela handen?
– Nej, men jag har alltid varit hård mot dem jag jobbar med. Jag är krävande. Ger jag någon en arbetsuppgift förväntar jag mig att den blir utförd.
Du slog igenom väldigt tidigt. Kan det ha varit en belastning?
– Definitivt. Jag har inte gått den hårda skolan, eller hur man ska uttrycka det. Jag tog ett stort kliv direkt, men genvägar har blivit senvägar. Jag har fått gå tillbaka och jobba från botten med vissa saker, som starterna.
Ditt mål inför årets VM-serie är en plats på prispallen. Vilka förare får du sällskap av där?
– Tomasz Gollob och Jason Crump. Ja, jag tror att Gollob vinner i år. Det är helt ofattbart att en så grym speedwayförare aldrig har blivit världsmästare. Han förtjänar det.
Finns inget annat än guld
Hur går det i elitserien, då? Det är premiär på tisdag, då du och Dackarna möter Västervik.
– Alla verkar vara rädda för att sikta på SM-guld, men varför håller de då på? För mig finns ingenting annat. Dackarna har varit på gränsen till fiasko de senaste säsongerna. Det beror inte på att förarna är dåliga utan att vi har samarbetat för dåligt. Piraterna, Vetlanda och Lejonen har bra lag men om jag ska vara ärlig måste jag säga att vi har vår tuffaste konkurrent i oss själva.
Vem är din bästa kompis bland de andra förarna?
– Jag tycker väldigt bra om Hans Andersen och Peter Karlsson, som jag gärna tar en fikapaus med. Jag gillar nästan alla förare, men vill inte ha någon privat relation till dem. Det finns ingen jag umgås med under vinterhalvåret eller skulle bjuda hem. De är ändå mina motståndare.
Vem är den minst omtyckte föraren?
– Många har problem med Nicki Pedersen, hur han kör och är. Ja, många tycker att han är en jävla typ. Har du slagit honom i ett heat kan han köra ut dig i staketet i nästa. Innan dess var det Gollob. Alla är trevliga privat, men helt annorlunda som förare. Nicki är fruktansvärt trevlig vid sidan av banan, som när man reser med honom.
Hur förändras du själv?
– Kör jag över mållinjen efter någon som jag anser vara sämre vill jag slå honom av cykeln. Ja, även om han har slagit mig helt schyst är jag förbannad på honom. Sådana känslor har jag i stor sett hela tiden. Jag vill gå fram till honom och säga: ”Nu kör vi om det här racet så ska jag visa vem fan som är bäst.” Skulle han säga något skulle jag nog nita honom. Ibland går det överstyr och då kan jag säga något. Det sker i stridens hetta. Det är pinsamt efteråt, när man inser vad man har sagt.
Hur tror du att det går för de andra svenskarna i Grand Prix-serien?
– Fredrik Lindgren hade en halvtaskig GP-säsong i fjol. Jag hoppas att han har lärt sig av det. Magnus Zetterström har mycket rutin och kommer att leva på det. En del tror att han inte kommer att ta några poäng, men jag tror att han blir en överraskning. Han är en väldigt duktig åkare, speciellt under press. Jag tror att båda kommer att göra bra ifrån sig. Svenska folket har mycket att se fram emot på lördagskvällarna, säger Andreas Jonsson.