Thorén: Silver och en avskedsföreställning
Publicerad 2015-02-27
FALUN. Efter tvivel, bragd och bakslag hamnade vi i en väntad duell mellan Calle Halfvarsson och Petter Northug.
Petter Northug kunde inte skrivit manus bättre själv.
Norrmannen satte in guldstöten på hästskon och det är bara att säga grattis, du är bäst på det där Petter.
Och samtidigt ta ett vemodigt farväl av av fantastiskt svensk stafettrio.
Petter Northug hade inte ens knäppt klart handremmarna när han gav sig ut på sista sträckan.
Och det behövdes ju inte. Resan fram till spurten blev en långsam lura-på-varandra-körning där den franska junioren Adrien Backscheider fick leka hare.
Jag skrev inför loppet att det var upp till bevis för Calle Halfvarsson och med facit in hand vet jag inte vad han kunde gjort annorlunda. Svensken utmanade Petter Northug som tvingades hålla fart hela vägen in i mål.
Ska man vara kritiskt så är det att Calle Halfvarsson kunde varit lite mer aktiv in i sista backen på hästskon. Han kunde börjat staka ett par meter tidigare och tagit greppet om innespåret.
Hade det räckt?
Jag vet inte. Osäkert.
Visade vem som är spurtkung
Petter Northug är världens bästa spurtare och världens smartaste avslutare.
Han hyschade efter målgång och jag kan bara hoppas att den gode Petter inte bli för stursk nu utan kan vara stor i stunden.
Det blev silver för Sverige.
Och det blev en märklig stafett.
Det var en dag då Sverige hade en stor stafetthjälte.
Men Johan Olsson hade inte riktigt ett lag i fullt slag.
Vi tar en kort blick i backspegeln.
Drömmen om ett VM-guld såg ut att spricka under första sträckan. Daniel Richardsson hängde med så länge ryssen Maksim Vylegsjanin drog, men när norrmannen Niklas Dyrhaug ryckte på sista varvet var Daniel Richardsson chanslös. Han hade inte tillräckligt med fäste och kraften tröt. Han har, ska vi veta, precis kommit tillbaka efter en förkylning.
Richardsson lämnade över till Johan Olsson, som fick gå ut 20 sekunder efter täten.
Det tog fem kilometer för att täcka upp luckan.
Super-Johan nöjde sig inte med det. Han gick upp och satte fart. Finland hängdes av först, resten av toppfältet senare.
Veteranen hade sådan kontroll på sträckan att det nästan var läskigt. En omänsklig sträcka av en högst mänsklig människa som gjort sina personliga uppoffringar för att vara som bäst när det gäller.
Marcus Hellner fick gå ut med ett försprång, men orkade inte hålla det. En sliten Marcus Hellner tvingades släppa förbi Frankrikes Robin Duvillard och norrmannen Anders Glöersen.
Kanske var det till slut där guldrömmen slocknade.
En avskedsföreställning
Men det blev ett silver och det blev en sista föreställning.
Det slog mig häromdagen när Marcus Hellner, Daniel Richardsson och Johan Olsson slog sig ner på podiet framför oss att det kändes så väldigt gediget.
Tre klassåkare, tre personligheter med olika skidmässiga egenskaper som bjudit på stora stunder tillsammans i skidspåren.
Dagens stafett var deras sjätte i mästerskap och de har flankerats av olika åkare som Anders Södergren, Calle Halfvarsson och Lars Nelson. Bortsett från premiären i Liberec (6:a) har det blivit medaljer och vi minns framförallt de två OS-gulden, 2010 och 2014.
Om inget under sker så slutar Johan Olsson.
Så det är på plats att säga tack till alla fina stafettminnen, Daniel, Johan och Marcus.