Niva: Sverige rusade, virvlade, skenade in i fotbolls-EM
BUKAREST. Med luft ner mot ribban, med marginal till plankan, med tid och utrymme för ett ärevarv med den blågula flaggan höjd mot himlen.
Sverige gick inte till EM ikväll.
Sverige rusade, virvlade, skenade in i turneringen.
Såhär lätt skulle det ju inte bli. Såhär överlägsna skulle vi knappast kunna vara.
En kvart in i matchen var det nästan så att jag var sugen på att kontrollera om de riktiga rumänska spelarna fanns någon annanstans, ifall de som var ute på planen i själva verket var några förklädda lustigkurrar maskerade med bollskor och matchställ.
För inte tänkte de väl spela.. så här?
Inte skulle de väl fortsätta bjuda på bolltapp och spelvägar och ytor som gav hungriga svenska spelare fritt mandat att söndra och härska precis som de ville på offensiva planhalva?
Jo.
Precis så poröst och ihåligt förblev det rumänska laget. Och visst, om ni nu undrar, om ni nu bjuder – så skickligt och så spelklokt och så skoningslöst de blåklädda bortaspelarna utnyttjade det.
Emil Forsberg flöt fram, flög fram, utmanade och besegrade både tre och fyra motståndare. Robin Quaison fick fotbollssporten att se bekymmerslöst elegant och enkel ut. Och Marcus Berg gjorde gång på gång större nytta med en enda bolltouch än rumänerna gjorde med hundra.
Det är en sak att ställas mot en påse nötter – en helt annan att trolla och jonglera med de där nötterna tills de byter skepnad och förvandlas till fotbollar på väg in i mål.
Sverige kreverade i en formidabel första halvlek, summerade med en robust avspelning.
Genom egentligen hela det här kvalspelet har jag väntat på den där fullkaratiga svenska totalinsatsen. Fram till den här dagen hade glädjeämnena mest bara kommit fläckvis; någon bra timme här och någon fin kvart där, någon individuell prestation på en kant och början på ett genombrott längst fram.
Nu var det allvar. Nu var det dags för slutprovet – och nu gjorde också samtliga spelare så gott som rubbet rätt.
Alla bidrog, alla gjorde avtryck.
Alla gjorde så att det verkligen strålade ut hur sammansatt, balanserat och välkomponerat det här laget faktiskt har hunnit bli.
Det här svenska laget har inte stått stilla sedan VM, och det här svenska laget har inte heller valt den enkla vägen framåt.
Janne Andersson har givetvis behållit sina grundprinciper – Janne Andersson består av sina grundprinciper – men han har samtidigt också vågat föryngra, förnya och utveckla.
När vi nu ser fram emot ännu en mästerskapssommar gör vi det utifrån en ram där det numera får plats en helt ny typ av innermittfältare (Kristoffer Olsson), en annorlunda sorts genombrottsspelare (Robin Quaison) och en bänk tryfferad med ädelstenstalang från Serie A och La Liga.
Lindelöf, Forsberg och Olsen har etablerat sig på hög internationell nivå – och när vi väl kan välkomna Ludwig Augustinsson och Viktor Claesson tillbaka in i den här arsenalen ser den faktiskt ut att vara oförskämt väl bestyckad.
Det är en sak att åka till ett mästerskap som oinbjudna partykraschare, som ett skrällgäng som försvarat sig förbi motstånd som egentligen borde vara övermäktigt.
Där är inte Sverige längre.
Okej för att vi knappast kan vänta oss att föra spelet när Spanien står på andra sidan – förstakvarten på Friends är svår att bara radera – men vi har redan ett mycket mer anpassningsbart, dynamiskt och mångfacetterat landslag än vi haft på bra många år.
Det här var den där typen av match som får drömmar att mogna, som får framtiden att se annorlunda ut.
Medan Rumänien får lov att rannsaka både sitt lag och sin publik och kan vi stolt visa upp ett representationslag där både Andreas Granqvist och Alexander Isak har en självklar plats.
Och världen tittar på.
För 16 månader sedan hade Sverige bevisligen ett av de åtta bästa fotbollslandslagen på planeten.
Potentialen har blivit större sedan dess, möjligheterna ännu fler.
Lägstanivån må vara lite svajigare, men vem i hela runda Rumänien bekymrar sig över lägstanivåer en kväll som den här?
EM 2020. Sverige kommer att vara där, och Sverige kommer att göra avtryck.
Dream baby, dream.