Niva: Det allra bästa kanske inte har hänt än
S:T PETERSBURG. De fixar poäng ur ingenting, de gör gråstenar till guld och de trollar fram stopptidssegrar att segla vidare på när medvinden egentligen tagit slut.
Det är ett säreget lag, detta svenska gruppvinnarlandslag.
Det är ett lag som har sina begränsningar – men som helt struntar i att stoppas av dem.
Så fick vi något att minnas också.
Så fick vi fotboll att skrika åt, svängningar att åka berg-och-dal-bana med och en upplösning att skriva raka vägen in i boken över alla våra blågula mästerskapsklassiker.
Från första minut – eller ja, från andra minut – så stod det klart att det här skulle vecklas ut till något helt annat än de ganska livlösa matcher vi tuggat oss igenom såhär långt in i EM.
Emil Forsberg kom loss, Emil Forsberg kom runt, Emil Forsberg skickade ner bollen i bortre burgaveln.
Inte var det bara målet heller, utan hela den blågula förstakvarten var ett respektingivande kraftprov. Sverige klev på högt och beslutsamt, vann så gott som varenda närkamp. Därför blev det nästan lite förbluffande när övertygelsen sedan bara... avtog.
Polen fick både hela mitten och båda kanterna att spela på, kunde slå inlägg efter inlägg och ge Robert Lewandowski den där typen av läge som han gör mål på åtta gånger av tio.
Nu prickade han ribban, och istället fick han den där typen av läge som han gör mål på prick tiotusen gånger av tiotusen.
Ribban igen.
Det kollektiva sus som uppstod när publiken på arenan insåg vad världens bästa anfallare egentligen hade missat var den typen av ljud som enbart kan uppstå när tiotusentals människor helt enkelt inte kan begripa det de just sett.
Hände verkligen det där? Jo, skärmarna visade ju ytterligare en repris, och missarna blev bara grövre och grövre för varje gång.
Suset kom också tillbaka. En tredje gång. Länge trodde jag att det suset skulle bli det jag skulle minnas starkast av allt från den här kvällen – för det var bekräftelsen på hur vi alla sett något som rätt och slätt inte kunde ske.
Och det gick liksom inte att låta bli att följa tankekedjan – om världens bästa anfallare missar en gång kan det nog vara din dag. Om han missar två gånger kan kanske hela gruppspelet kan bli ditt.
Men ifall den kliniske killern Robert Lewandowski till slut dessutom lyckas snubbla bort hela trippelchansen genom att liksom klämma fast bollen mellan de egna knäna? Då är det som att hela mästerskapet ligger öppet, som att sommaren verkligen kan bli vår.
Det här var en märklig typ av mästerskapsmatch – men så är det här svenska landslaget också ett ganska ovanligt fotbollslag.
Vissa andra lag verkar behöva dominera en match till långt bortom överlägsenhetens gräns för att få med sig några trepoängare. Det är de lagen som ofta verkar ha marginalerna emot sig, som gång på gång lämna arenan frustrerade.
Sverige är ett lag av en helt annan sort, ett fotbollslag vars kanske allra viktigaste egenskap är att gång efter gång maximera utfallet av olika typer av matcher.
Sett till matchbilden borde såklart Spanien vunnit premiären, men Sverige snattade med sig en pinne. Och utifrån matchbilden hade ju matchen mot Slovakien mycket väl kunnat sluta kryss, men nu gjorde den inte det. Och ifall vi bara hade tittat på matchbilden är det väl egentligen rätt svårt att förstå hur Polen förlorade idag, men här står ändå Blågult med sju poäng och en gruppseger i bagaget.
En del handlar såklart om tillfälligheter – det går inte att analysera fram en Lewandowski-miss från två meter – men den allra största delen är givetvis en färdighet, en förmåga.
Ett lag som konsekvent är uppe och snuddar på maxutdelning är ett lag som förstått vad som är verkligen är viktigt i fotbollsmatcher, som bygger sin framgång och som förtjänar sina poängstölder.
Det gäller inte att vinna varenda duell på varenda del av planen – däremot är det helt avgörande att prioritera de ytor och de närkamper som faktiskt gör skillnad.
Och så gäller det såklart att ha skickliga fotbollsspelare.
En helt avgörande del av den här svenska framgången är att våra största, bästa och viktigaste spelare verkligen har presterat under gruppspelet.
Robin Olsen har varit en av turneringens bästa målvakter, Victor Lindelöf så gott som felfri och Alexander Isak har satt världen i brand.
Efter idag kan vi dessutom lägga till att Emil Forsberg har visat sig vara precis så avgörande som vi hade hoppats – och att Dejan Kulusevski kan springa sönder ett motståndarlag mer eller mindre på egen hand.
Har ni sett ett riktigt smaskigt blågult mästerskapsgenombrott förut? Inte sedan våren 1990...? Ikväll gjorde ni i alla fall det igen.
Och vad har vi då...? En, två, tre, fyra, fem spelare av riktigt hög internationella klass, fem spelare som dessutom kliver fram nu när turneringar ska ta form.
Det är en stomme, det är en ryggrad, det är ett lag som både kan ta och ge stryk.
Polen har en enda spelare som kan mäta sig, och även om Robert Lewandowski är fullständigt sensationell så kommer inte ens världens bästa anfallare ensam kunna besegra ett helt, halvt motståndarlag av klass.
Men ett gott jävla försök gjorde han.
Med två fantastiska mål – det ena vackrare än det andra – och en andrahalvlek som var direkt remarkabel var strikerstjärnan på god väg att baxa hela sin polska nation till både seger och slutspel.
Ett enda inlägg som gick rätt var allt de behövde, och in på stopptid gick också Polen framåt med precis allt de ägde och hade.
Kryss eller förlust var skitsamma för dem – men kryss eller seger kunde sannerlige inte kvitta för Sverige.
Där låg också vår lycka.
Lämnar du Dejan Kulusevski, Victor Claesson och de andra ensamma mot utspridda försvarare så kommer de att utnyttja luckorna. Lämnar du ett resultat hängande i luften framför det här svenska laget så kommer de att suga tag i det.
Och vad sa ni nu...? Åttondelsfinal mot Ukraina i Glasgow?!
Jag gillar hur det låter. Jag gillar verkligen, verkligen hur det låter.
Det här var en otrolig fotbollskväll, en match att se på i repris, en upplevelse att minnas. Det var kul – himlastormande, underbart skrik-och-skratt-kul – men det är ändå inte slutminutskänslan jag främst tar med mig härifrån.
Det som glimmar allra starkast här i Sankt Petersburg ikväll är något annat, det är den där gyllene föraningen av att det allra bästa kanske inte har hänt än.
