Wennman: Rooney är tillbaka i galen superform
LONDON. Det nya året började med en salva från de stora kanonerna:
Man United, vann, Man City vann, Arsenal vann, Tottenham vann.
Vinner också Chelsea i dag kan vi ana att The Big Five gör våren 2011 till sin och skapar en Grand Canyon ner till resten.
Det är nog sluttramsat nu.
Hela hösten har varit fylld av märkliga resultat och ”onödigt” tappade poäng av favoritlagen, det har liksom inte blivit nån ordning på nånting. Lik förbenat är det Big Five som dominerar ligan, och tecknen tyder på att också annat kommer att återgå till det normala:
Storstjärnorna, VM-spelarna från i somras, kan äntligen lämna 2010 bakom sig och hitta tillbaka till sig själva.
Om vi håller oss till engelsmännen, för att inte komplicera det hela, har ju äventyret i Sydafrika vilat som en förbannelse över dem. Nån måste ha stuckit voodoo-nålar i små dockor med vita tröjor och stora öron.
Tunga män som Wayne Rooney, Steven Gerrard och Frank Lampard har haft en förfärlig första halva av serien. Alla har dragits med skador, formsvackor och andra problem. Skador har också – och håll i er nu – drabbat VM-lirare som Jermain Defoe, Ashley Cole, Joe Cole, John Terry, Rio Ferdinand, Glenn Johnson, Michael Dawson och Ledley King. Helt galet – och helt klart ett mönster att fundera över.
Nyåret skrämde bort andarna
Nu var det i går som om nyårsklockorna skrämt bort de onda andarna. Man kan bli vidskeplig för mindre.
Ta bara en sån som Steven Gerrard, som visade sitt gamla, rätta jag när han hoppade in i Liverpools 2–1-seger mot Bolton. En annan inhoppare, Joe Cole, gjorde segermålet i slutsekunderna – och räddade (temporärt?) Roy Hodgsons jobb.
Och ta framför allt Wayne Rooney. När såg vi honom senast med starkare, spralligare ben? Mannen var helt fenomenal. Tillbaka i galen superform. Han sprang omkring som en enmansarmé i ett privat fotbollskrig och utmanade själv en hel pluton – och det som kickstartade allt var hans första spelmål sen före VM. Man United som helhet var inte särskilt bra, Gary Neville kom undan både straff och rött kort (igen) och ett inspirerat West Bromwich brände en senare straff (Odemwingie) – men när allt var över stod United ändå som segrare med 2–1. Det är sånt som gör mästare: vinn utan att vara i form. Chicharito, Javier Fernandez, nickade omarkerad in segermålet och Sir Alex (fyllde 69 på nyårsafton) har fortfarande inte torskat en ligamatch den här säsongen.
Kan bli borta ett par veckor
Rooney, den nytände, skadade vristen mot slutet och kan missa ett par veckor nu. Men jag tror det mer hade med tillfälligheter än voodoo att göra.
Arsenal gjorde imponerande 3–0 i Birmingham (undrar om Arsene Wenger ångrar uppställningen mot Wigan häromdan?), den mäktige Gareth Bale slog till igen för Tottenham (1–0 mot Fulham), Avram Grant log lyckligt (jodå!) när West Ham tog sig över strecket därnere (2–0 mot Wolves) – och Manchester City såg stabilt ut mot Blackpool (1–0). En orsak till Citys många segrar på sistone heter David Silva. Jag vet inte om det finns en enda spelare i Premier League som är närmare Barcelonas Xavi i fråga om kvickt rörelseschema, spelintelligens och överblick just nu. Om Fabregas ursäktar.
Tung svenskdag
Årets första dag började inte bra för Sverige: Johan Elmander föll med Bolton, Martin Olsson föll med Blackburn, Sebastian Larsson föll med Birmingham, Jonas Olsson satt på läktaren när West Brom föll, David Elm (minns ni honom?) föll med Fulham – var han nu satt.
Årets andra dag kan möjligen bli bättre om vi vänder blickarna norrut på den här ön: Fredrik Ljungberg i The Old Firm. Mycket intressant. Mycket spännande.