Svensk proffsboxning mår riktigt bra just nu
Alfelt: Oscar Ahlins talang är så stor att jag inte ser några begränsningar alls
FREDRIKSHAMN. Otto Wallin pulveriserade sin motståndare på en rond och 55 sekunder.
Anthony Yigit boxades den bästa rond jag sett en svensk göra på väldigt länge.
Oscar Ahlin – tja, vad ska man säga? Boxning när boxning blir en delikatess. En njutning för ögat.
Svensk proffsboxning har inte mått så bra som den gör nu på en herrans massa år.
Utöver trion som imponerade i norra Danmark i går har vi ju dessutom den som presterat bäst hittills, Erik Skoglund som rusar mot de stora matcherna, och borta i USA har Badou Jack byggt upp en fin meritlista.
På damsidan har vi alltid spännande Mikaela Laurén. Klara Svensson får alla höra mer om nu när tyska storpromotorn Sauerland knutit henne till sig och ändå kunde just damsidan varit så mycket mer om vi sluppit tragiken med Frida Wallbergs skada och om Maria Lindberg haft lättare att få gå stora matcher.
Vi dras med lightversionen
Det paradoxala i utvecklingen är att trots att proffsboxningen tillåtits komma tillbaka till Sverige har proffsboxning i Sverige ändå väldigt lite att göra med allt det positiva vi ser nu.
Så länge vi dras med en lightversion får våra bästa inte göra sina bästa matcher på hemmaplan.
Sauerlands svensktrio i går mötte givetvis handplockade motståndare, svenskarna är fortfarande i tidiga uppbyggnadsfaser, men sättet de vann på var det viktigaste.
– Det är träningen som är tuff och utvecklande, konstaterade tungviktaren Otto Wallin som mestadels sparrar och tränar i Berlin.
Han manövrerade enkelt ut store estländaren Valeri Semiskur. Öppnade motståndaren med en effektiv jabb och prickade in de tunga högerslagen så att domaren bröt tidigt i andra.
Anthony Yigit var helt överlägsen vitryssen Andrei Staliarchuk. Vann alla sex ronderna klart men framförallt den andra var en uppvisning i variation, effektivitet och överraskande slag.
– Jag ska försöka göra alla ronder så i framtiden men det är mycket kvar att träna på. Jag är långt ifrån färdig, svarade Anthony på mitt beröm.
Samtidigt känner han sig mogen för svårare motståndare. Staliarchuk var absolut inte dålig. Yigits prestationer hittills som professionell lätt welterviktare lovar så väldigt mycket mer.
Sedan har vi lätte tungviktaren Oscar Ahlin.
Jag vet ibland knappt om jag vågar beskriva vad det är jag ser.
För det jag ser är en så stor talang att jag inte kan se någon begränsning.
George Scott var en elegant boxare med exakta kontrollerade rörelsemönster och mjukt effektivt fotarbete.
Oscar Ahlin är likadan, fast vi får lägga till en nästan provocerande nonchalant defensiv som bara några av världens största boxningsunderhållare har lyckats fullt ut med. Och en knockoutkapacitet som tyvärr var det enda Scott verkligen saknade.
– Mina händer nere vid knäna kommer att finnas kvar. Där känner jag mig trygg. Då har jag koll på läget, säger Oscar om sin farliga brist på gardering.
Koll på läget …
För Oscar är det just koll på läget att låta motståndarens knytnävar vissla tätt förbi ansiktet i raketfart några millimeter ifrån att bli ett klockrent knockoutslag.
”Kommer alltid ha min bas där”
Hans defensiv sitter i reaktionen, fotarbetet, blicken, avståndsbedömningen och detta viktiga som är så svårt att sätta fingret på – känslan.
– Jag kommer alltid att ha min bas därifrån men sen kommer jag att anpassa mig. Jag är en väldigt tänkande boxare. Jag går inte bara in och kör mitt race. Jag tycker om att anpassa mig och göra en gameplan efter det. Jag vill inte bara gå in och köra Mike Tysonracet.
Han har åtta raka knockoutsegrar som proffs. Egidijus Kakstys, Litauen, hade ingen vidare meritlista, tre segrar och 15 förluster, men är känd för sin stryktålighet. Det hjälpte inte mot Oscar Ahlins blixtrande slagserier.
Oscar boxas med ett leende på läpparna.
Jag ler bara jag tänker på att jag snart får se honom i ringen igen. Det blir minst en. Kanske två matcher till i år för alla dessa svenskar på väg mot titelmatcher.