Manchesters kungar
Wennman: Kolla City, det är det här som skiljer mästare från resten
MANCHESTER. Allt var sig likt på The Theatre of Dreams.
Nja, nästan då – det saknades en viss Cristiano Ronaldo, men mästarna började
i alla fall sin nya guldkampanj med en 1–0-seger mot Birmingham.
Och det var väl det som kändes mest bekant:
Förra säsongen vann Manchester United tio matcher med 1–0.
Man kan anta att det är sånt som skiljer ligachampions från resten av fältet – att vinna de där tajta, målsnåla matcherna mot motståndare med tio man bakom bollen – men framför allt:
Släpper man inte in några mål förlorar man aldrig, däremot kan man alltid få till en segerstrut förr eller senare om man har ett stjärngalleri av offensiva krafter.
Att United höll nollan så många gånger i fjol berodde till stor del på det fenomenala mittbacksparet Rio Ferdinand-Nemanja Vidic. Snacka om ryggrad.
I går klev United ut till sin premiär inför 75 000 på Old Trafford med Ben Foster som målvakt bakom Fabio Da Silva, John O´Shea, Jonny Evans och Patrice Evra. Man kan alltså hävda att fyra femtedelar av Uniteds försvar ser annorlunda ut i ordinarie tillstånd.
Ändå räckte det med att Wayne Rooney tog vara på sin egen retur (efter nick i stolpen) för att tre poäng skulle vara säkrade. United blev därmed det fjärde laget av ”The Big Five” att vinna i premiären. Bara Liverpool missade.
United kungar i Manchester
Egentligen gillar jag inte att vi redan räknar in Manchester City i samma kategori som United, Chelsea, Liverpool och Arsenal. Det finns ju ingen historia placeringsmässigt de senaste åren som gör det förståeligt. Men okej, då – ser man till namnen i laguppställningen och pengarna i bakgrunden kan det vara befogat.
Än så länge är dock United kungar av Manchester, och även om det inte blev nåt hejdundrande fyrverkeri i går fanns det mycket som imponerade.
Wayne Rooney var samma energifrustande maskin som vanligt, några av hans långskott och skarvningar var geniala. Dimitar Berbatov såg livfull och sugen ut i en timme, men hade en del otur med millimeterna i straffområdet. Darren Fletcher var helt lysande på mitten med ett steg som liksom flyyyter fram. Paul Scholes ersatte Michael Carrick och hade fullständig koll. Michael Owen kom in med en kvart kvar och låg nog sömnlös i natt efter missen ensam med Joe Hart i slutsekunderna. Patrice Evra var total världsklass på vänsterbacken och målvaktsreserven Ben Foster såg greppsäkrare ut i United än i engelska landslaget.
Gjorde det marigt
Så: allt under kontroll. Life goes on as normal.
Birmingham fick förstås den marigaste av premiärmatcher, men Sebastian Larsson och hans polare gjorde det rätt besvärligt för hemmalaget med sitt 4-5-1-spel. Jag tyckte om den snabbe och starke Cameron Jermoe ensam på topp. Jag tyckte om Joe Harts målvaktsspel. Och jag tyckte om Sebastian Larsson.
Premiärsäsongen i det som döptes till Premier League, 1992-93, såg också två svenskar i startelvorna: Anders Limpar i Arsenal och Roland Nilsson i Sheffield W. På den tiden var det anmärkningsvärt, Sverige stod för 15,38 procent av hela utlänningskvoten i högsta ligans förstauppställningar.
Larsson vinner i utklassningsstil
I dag, när bara runt 40 startande spelare i premiäromgången är engelsmän, känns det snarare futtigt med bara två svenskar på planen: Seb Larsson och Boltons Johan Elmander.
Jag har nu ägnat helgen åt att se båda och måste säga att Sebastian vann den inbördes svenskmatchen i utklassningsstil. Han slog inte bort en passning mot United. Han spelade vårdat, moget och klokt och klarade sig väldigt bra trots ett motstånd bestående av Evra och Nani/Giggs på sin kant. När han dödstrött byttes ut efter 81 minuter måste managern Alex McLeish varit nöjd med Larssons insats på högersidan.
För övrigt konstaterar jag bara att allt var sig likt i Old Traffords pressrum också. Sju man ville prata om Svennis nya jobb, Howard på The Sun undrade om jag skaffat årskort till Notts Countys matcher och Eleganten, Henry Winter, beskrev utförligt sin underbara tid i Varberg, Göteborg och Malmö under U 21-EM. Han vill ta nästa semester i sitt nya favoritland.
Alltid något, om vi nu ska prata Sverige.