Romas stora skräck: England

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Peter Wennman på plats i London: ”Jag skulle hata 0–0 – tyvärr tror jag det lutar åt det”

LONDON. Ljummen kväll i norra London, kavajväder för första gången på månader, och när jag promenerade den korta biten från Holloway Road till Emirates Stadium tänkte jag på John Cleese.

”Vad har romarna nånsin gjort för oss”, undrade han i filmen Life of Brian.

Det var ju en hel del, det.

När förslagen började strömma in från de judiska ”terroristerna” sa Cleese irriterat:

– Allright, allright...men bortsett från utbildning, medicin, sanering, vägar, rent vatten, gott vin, folkhälsa och ordning i samhället...vad har romarna egentligen gett oss?

Det är en filmreplik som flera gånger röstats fram som världens roligaste.

Vet inte om fotbollsälskaren Cleese (jag diskuterade en gång en ful Paul Scholes-tackling på Håkan Mild med honom, han avskydde Scholes för den grejen) håller koll på Arsenal-Roma i Champions League i kväll, men på väg till italienarnas träning tänkte jag i alla fall:

Vad har Roma nånsin gett en engelsk fotbollspublik?

Generande tamt

”Giallorossi” har förlorat fem raka på engelsk mark de fyra senaste säsongerna. De har en vinst, tre oavgjorda och åtta förluster på tolv matcher i England. De har utklassats av Manchester United. De hade, i en match jag såg på Stamford Bridge i höstas, inte ett enda skott på mål mot Chelsea.

Så...bortsett från Nisse Liedholm, Bruno Conti, Falcao, Jonas Thern och Franscesco Totti...vad har AS Roma egentligen gett mig?

Inte mycket, måste jag säga.

Jag hoppas det blir bättre i kväll.

Jag hoppas Roma bjuder till, tar risker, försöker göra mål och inte bara överbefolkar mittfältet och är nöjt med 0-0.

Jag vill inte ha en ljummen afton till.

Ska de slå ut Arsenal ur Champions League har de en utmärkt chans att göra det nu, och ska man tro på det som sas på presskonferensen i Emirates inre (det ska man förstås inte, men ändå) tänker Roma verkligen försöka attackera och spela sitt eget spel. ”The Roman style”, som John Arne Riise sa.

Jag satt i en sal proppad av italiensk media och två-tre engelska journalister, med simultantolkning i hörlurar, och lyssnade på Riise och tränaren Luciano Spalletti.

Frågorna var generande tama, inställsamma och meningslösa, jag tror Lilla Sportspegeln hade varit tuffare, och Spalletti skruvade på sig i stolen.

Hyllade Wenger

Vi fick veta saker som:

”Vi måste agera som ett lag.”

”Vi måste försvara oss bra och anfalla bra.”

”Det kan bli en bra match.”

”Vi har 50 procents chans att gå vidare.”

”Ja, Totti kommer att vara motiverad i morgon.”

Jaha. Så pass.

Spalletti hade sett Arsenals 0-0-match mot Sunderland i helgen och sa sig vara imponerad. Han hade stor respekt för Gunners ytterbackar (Sagna och Clichy), han tyckte om Nasri, han fruktade van Persie. Han hyllade Arsene Wenger och dennes fotbollsfilosofi.

Enorma problem, Wenger

Frågan är dock hur mycket Arsenal är värt att hyllas just nu. Det kan, som sagt, vara exakt rätt läge att ge londongänget dess första hemmaförlust på 22 matcher i Champions League.

Wenger har enorma problem med skador – Fabregas, Rosicky, Adebayor, Eduardo, Walcott – och har tre raka mållösa matcher bakom sig i ligaspelet.

Till yttermera visso får han klara sig utan Arsjavin, som redan har cupspelat med Zenit. Vilket Wenger hade synpunkter på i går:

– Den där regeln är ologisk. Arsjavin har representerat ett lag som är utslaget ur turneringen, han borde alltså få spela med oss nu. Så fungerar det ju i de inhemska cuperna och ligorna.

Hur som helst med den saken. Jag sitter gärna i täckjacka eller bar överkropp på Emirates, vilken ytterlighet som helst, bara jag slipper en ljummen match.

Jag skulle hata 0-0.

Tyvärr tror jag att det lutar åt det.