Till slut kommer de besegras av demonerna ännu en gång
MÜNCHEN. Det var inte bara Arsenal-spelare i straffområdet under de sista, skälvande minuterna.
Där fanns Didier Drogba vid första stolpen, där stod Rasmus Elm på andraytan.
Den här gången höll Bayern München dem ifrån sig – men hur många gånger klarar de av att besegra både elva motståndare och en handfull demoner?
Exakt hur många gånger kan ett kärnkraftverk kollapsa innan marken där det stod är förstörd för all tid och all evighet?
En eller två räcker tydligen inte. Fyra? Fem?
När fotbollsreaktorn återigen slutade fungera och Bayern München stod inför den fullständiga härdsmältan hade de nästan tio minuter på sig att fundera på saken.
Och gosse, som de funderade. Som de våndades, som de fruktade.
Där blåste domaren frispark för Arsenal, och där kom hela deras kavalleri in i straffområdet. Och där stod Philipp Lahm, Manuel Neuer, Thomas Müller och alla de andra och skulle försvara det som fanns kvar att försvara.
Var det inte nog ännu? Räckte de inte med alla förlorade mästerskapsmatcher, med en bortsjabblad Champions League-final mot en underlägsen motståndare och en tappad fyramålsledning mot ett blågult landslag som knappt ens fått röra bollen innan de första tvivlen drog in?
En match utan vinnare?
Hade Bayern München tappat även detta hade de stått här med handfull världsspelare som lika gärna kunnat avsluta sina karriärer på stället. De hade varit inlåsta på livstid i fotbollens förlorarfängelse, utan minsta chans till benådan.
Skulle det verkligen kunna hända igen?
Nä. Inte den här kvällen.
Några bollar singlade visserligen in i det röda straffområdet, men sedan singlade de ut igen, och Arsenal lyckades aldrig få något riktigt tryck på de allra känsligaste tyska nervknutarna.
Kvar stod vi med en slutsignal och ett resultat som var ganska svårt att förhålla sig till.
En match utan vinnare? Nä, då det är Champions League-kväll har Uefa kommenderat oss att vara snälla, och då får väl det här istället passera som en match utan förlorare.
Bayern München undvek den slutgiltiga kollapsen. Arsenal åkte härifrån efter att ha hämtat in en rejäl dos vinnarheder. Vi som tittade på fick några minuters gastkramande psykodrama efter att ha genomlidit drygt 80 såsigt slarviga minuter.
Nu återstår bara resten av våra liv och det vi gör av dem.
Fotbollen är ju som fotbollen är. Så väldigt mycket handlar om att dra slutsatser och lärdomar, och det ska sannerligen bli spännande att se vad de här två klubbarna får med sig ut från den här matchen.
Arsenal kan mäta sig med vilket motstånd som helst då de spelar som bäst – det vet vi, och det fick vi återigen bekräftat – men så här långt har deras säsong ändå kommit att definieras av de kostsamma perioder då de slängt bort både enstaka matcher och hela turneringar.
Nu finns inte längre något som helst utrymme för fler djupdykningar. Kan de besegra Bayern München på Allianz Arena kan de rädda en fjärdeplats i Premier League, och kan de rädda en fjärdeplats i Premier League finns det kanske fortfarande utrymme för Arsène Wenger att göra ännu en nystart.
Bayern München har däremot kunnat surfa sig igenom hela den här säsongen. De har egentligen inte prövats på allvar förrän under den här avslutande tiominutersperioden, och gav nu intryck av att försöka fuska på proven.
Ärren sitter där de sitter
För dem gäller det nu att snabbt reflektera över vad som kunde ha blivit, vara väldigt noga med att inte försätta sig i en liknande situation igen.
De är ett högintensitetslag, och de gör därmed även bäst i att skruva upp intensitetsreglagen. Bara för att de har pulveriserat motståndet i Bundesliga har de ingen gudagiven rätt att vinna alla matcher med tre, fyra mål.
Gör de bara vad de ska göra så fungerar automatiken. Tar de löpningarna så kommer målen och kommer målen så skingras tvivlen.
Det är på de lägre varven som maskineriet börjar hacka. Varför skulle man klara det svåra ifall man misslyckas med det enkla? När de lättaste passningarna hafsas iväg och de grundläggande markeringarna missas så kommer spökena åt ytor där de aldrig borde släppas in.
Även om såren inte slets upp ikväll så har inte de kollektiva ärren försvunnit. De sitter där de sitter, och kommer att göra det tills någon plåstrar om dem med en väldigt stor metallbuckla.
– Mina spelare vet att de kom undan med ett blåöga ikväll. Det hade kunnat vara väldigt mycket värre, konstaterade Jupp Heynckes efteråt.
Fortsätter Bayern München att bära med sig sina demoner in i slutminuterna kommer de till slut att besegras av dem ännu en gång.
Och om det händer, då vet jag verkligen inte vad som finns kvar på platsen där Allianz Arena fortfarande står.