TIGER WOODS

Exklusivt i Sportbladet - världens bäste golfare om kärleken till sporten

Det började i ett garage i Kalifornien, för 26 år sedan.

Earl Woods stod och slog golfbollar i ett nät, ett repetitivt

nötande av detaljer.

I en vagn låg en sex månader gammal bäbis och såg på.

Bäbisen hette Eldrick T Woods. Han kallades Tiger.

Den lille i vagnen hann knappt lära sig gå innan han visste allt om den perfekta svingen.

Han blev stor, större och störst - och förändrade en hel golfvärld.

I dag kan Sportbladet presentera exklusiva utdrag ur "Golf enligt Tiger". Här berättar världens bäste golfspelare om sitt liv, om kärleken till en sport - och om hur DU kan bli en bättre golfare.

Lyssna, läs och lär.

Det gjorde Tiger själv för 26 år sen.

Jag älskar golf lika mycket för att den är rak och uppriktig, som för att den vid sällsynta tillfällen belönar en lyckad insats med ett stort leende. Den är ren, ärlig och oemotståndlig för smicker. Inte heller går den på bondfångeri. Man måste närma sig den långsamt och tålmodigt. Varje annan strategi bemöts med avspisningar som under århundranden fått vuxna män och kvinnor att gråta.

Golfen visar emellertid också upp tillfällen av sårbarhet. De är skälen till att vi njuter av umgänget med den och de är samtidigt vårt hopp. Det är den där lilla ilningen av förväntan somfår oss att lämna känslan av osäkerhet för att i stället bli säkra på att vi blivit avfärdade. Golfen spelar inte på favoriterna. Ändå försöker vi.

Själv har jag varit förtrollad av spelet sedan pappa första gången satte en klubba i händerna på mig när jag bara var en liten parvel. Eftersom jag var det enda barnet blev klubban och bollen mina lekkamrater. Känslan av avskildhet och självständighet ökade spelets dragningskraft, och gör så än i dag. Jag misstänker att detta gäller för de flesta människor som fallit offer för spelets lockelse. Jag minns från mina samtal med två av de största golfspelarna i vår tid - Arnold Palmer och Jack Nicklaus - att spelet hade en liknande inverkan på dem. Golf skänker en enorm frihet. Det klichéartade uttrycket att spelet handlar om en själv mot golfbanan är bara delvis sant. Ytterst ställs man mot sig själv. Det handlar till sist alltid om hur väl man känner sig själv, sin förmåga, sina begränsningar och hur mycket självförtroende man har när det gäller att fatta beslut under press - en press som man oftar skapar själv. När det blir allvar måste man ha med både huvud och hjärta för att slå ett slag och modet att stå för följderna.

Golfen är som en stor spegel som avslöjar saker om en som man inte hade en aning om.

Det går inte att föra golfen bakom ljuset. Ändå försöker vi.

Ibland går spelet så lätt att man knappt vågar tro att det är sant. Varje sving känns naturlig och avspänd. Varje slag går exakt som man tänkt sig. Denna falska känsla av säkerhet är en del av förförelsen. Varje golfare har upplevt den. Om vi ska vara helt ärliga har vi väl aldrig uppnått nirvana - känslan av total oövervinnlighet. Men vi är på gränsen.

Det finns ingen bekvämlighetszon i golf. Inte heller är det ett spel som går ut på perfektion. Om det hade varit det hade vi alla slagit 18 slag och sedan sett oss om efter något mer utmanande. Jag gick på 61 slag - mitt lägsta resultat på tävling - på tredje rundan i Pac-10-mästerskapen under mitt andra år vid Stamford och gjorde en bogey på 14:e, ett par 4-hål. I själva verket träffade jag bollen bättre under eftermiddagsrundan och gjorde fyra slag sämre, inklusive en bogey på 15:e.

Bara en gång kan jag minnas att jag nästan hade kontroll över mitt spel och det var när jag gick 13 under par - 59 slag - på min hemmabana i Orlando.

Och då gjorde jag ändå inte bättre än par på båda par 5-hålen på hemvägen, med järn in till greenerna. Vi kan inte begära mer av oss själva än att slå så bra vi kan och inse att vi ibland misslyckas. Ofta uppfattas vi av andra efter hur vi handskas med misstag.

Den store Ben Hogan, en man som inte var mycket för överdrifter, hävdade att han under sin bästa golfvecka någonsin bara hade slagit fyra perfekta slag. För mig återstår ännu att nå upp till den nivån. Jag vann 12 gånger runt om i världen under år 2000, bland annat tre Majors och jag kan bara komma ihåg att jag slog ett slag som jag skulle vilja kalla perfekt - en järntrea på hål 14 på Old Course på St. Andrews under tredje dagen i British Open.

Från ett trängt läge var jag tvungen att slå en draw in i vinden som gick från vänster till höger och låta bollen flyga omkring 240 meter till en green som vaktades av ett par otrevliga, skålformiga och djupa bunkrar. Liksom inför varje slag föreställde jag mig bollens flykt och hur den skulle bete sig vid landningen. Eftersom det var ett blint slag, valde jag ut en kran som ett riktmärke.

Bollen lämnade aldrig linjen och slaget gick exakt som jag hade planerat. Sådana ögonblick stannar kvar i minnet och lämnar en positiv bild som man kan använda senare. Dessa bilder är av avgörande betydelse när spelet pågår. De kan till och med innebära skillnaden mellan framgång och misslyckande.

Ibland verkar spelet så svårt att man undrar om det verkligen är värt ansträngningen. För mig tog det ett tag innan jag förstod varför man har flyt vissa dagar men inte andra. Faktum är att kroppen känner sig lite olika varje dag och golf är ett så krävande spel att en liten svacka lätt blir större. En eller annan grad hit eller dit kan betyda tre till tio meter. Det kanske inte är hela världen men det förstoras genom kravet på precision i spelet. Alla har vi väl haft en frustrerande dag. Finalrundan 1996 i NCAA:s på The Honours Course i Ooltewah, Tennesse, är en sådan som jag aldrig kommer att glömma. Jag fick kämpa hela veckan även om jag lyckades med ett och annat slag. Svingen kändes bara inte som den skulle. Klubban var inte i rätt läge, men jag kunde leva med det eftersom chipparna gick som smorda och jag satte alla puttar jag såg. På något sätt lyckades jag spela fram bollen på varje hål och låta puttern göra resten. På sista rundan tappade jag precis allting. Jag tog mig till rangen den morgonen och fick inte till träffen vid ett enda slag. Den fanns helt enkelt inte.

När sådant inträffar kan man ibland faktiskt sänka förväntningarna, gå ut och avverka en suverän runda. Dock inte den här gången. Jag spelade de tre första hålen som i en dimma som till sist tog överhanden. Som tur var hade jag då en ledning på nio slag och 80-rundan kostade inte ett mästerskap. Jag kände mig oerhört lycklig, mer som en som lyckats överleva än som en vinnare.

Framgång i golf är att hitta en jämvikt och godta det faktum att det är ett spel som innehåller med- och motgångar och att lära sig något varje gång. Att hitta den balansen är en fråga om "trial and error". Man måste upptäcka vad som passar en själv bäst och arbeta envetet för att tillvarata största möjliga potential. Skillnaden mellan golf och flertalet andra sporter är att alla med normal begåvning och koordinationsförmåga kan bli en bra golfspelare. Vad som krävs är att göra sitt bästa. Det har alltid varit min inställning till spelet. Även jag började som ett oskrivet blad.

Med hjälp av min första lärare, pappa, började bladet fyllas. Jag insöp så mycket information om spelet som jag var i stånd till. Genom att experimentera började jag skilja ut sådant som skulle kunna bli till en nackdel för mig och sådant som inte skulle bli det. Viktigare ändå var att jag började förstå vad som passade mig bäst. Pappa gav mig många goda lektioner, inte bara om golf utan också om livet i övrigt. Hans bästa råd var att alltid vara mig själv. Jag vidarebefordrar det rådet som en första lektion åt bokens läsare, en bok som jag skrev inte för att den skulle utgöra ett universalmedel utan främst som en hyllning till mina föräldrars ideal i fråga om omtanke och engagemang. Om man verkligen bryr sig om någon ska man dela med sig av sina högt skattade tankar.

Den här boken kommer jag dela med mig av en livstid, om än något kort, av kunskap om det främsta spelet i världen. Jag hoppas att den kommer att bidra till att du som läsare kan uppnå den djupa glädje och tillfredsställelse som kommer av att spela bra golf. Jag är övertygad om att det inte finns något jämförbart. På många sätt är golfen ett slags mikrokosmos som lär oss mycket om både topparna och dalarna i den mänskliga karaktären. Den kräver integritet, förespråkar kamratskap, uppmuntrar sund livsföring och stimulerar till uppskattning av estetiska värden. Den är något mer än bara en bra järn-7 eller en putt som går i. Golfen är inte ett spel som går ut på perfektionism, men väl på realism. Och att utgå från realistiska förutsättningar är ett värdigt mål i vad man än företar sig.

Golf kräver tålamod och uthållighet. Det finns inga genvägar. Pappa brukade säga att man får tillbaka i förhållande till insatsen. När min instruktör, Butch harmon, och jag justerade min sving säsongen 1998 kunde Butch ibland få mig att upprepa en rörelse i 30 minuter. Jag blev så trött att det kändes som om armarna höll på att ramla av. Men jag fortsatte tills rörelsen blev en del av muskelminnet. Tålamod och övning betalar sig.