”Jag hade en nära döden-upplevelse”
Publicerad 2012-05-20
Hegerfors inför sin sista match som kommentator
I höstas höll en kraftig hjärtinfarkt på att släcka Arne Hegerfors liv.
I dag mår han förhållandevis bra men han har ändå bestämt sig.
I morgon kommenterar han sin sista fotbollsmatch och går i pension.
Vi slog oss ner för att prata minnen, mästerskap, matcher och om ett möte – med Gud.
– Jag hade en nära döden-upplevelse. Det var som att ljuset släcktes, det kändes lite... ”jaha, det är så här det känns att dö”, berättar han.
Jag lånar några ord från Lasse Granqvist, han har ändå så att det räcker och blir över.
När jag träffade honom i vintras halkade samtalet in på Arne Hegerfors.
– Arne har haft förmågan att kombinera världsklassidrotten och världsklassreferaten med underhållning – och distans. Han dominerade under så lång tid. För mig är han störst, sa Granqvist.
Det är stora ord, från en stor kommentator.
Det som slår mig varenda gång jag träffar Arne Hegerfors är att han är precis så som jag förväntar mig att Arne Hegerfors ska vara.
Han är samma Arne som den jag växte upp med.
Han är lika varm och hygglig som i ”Kryzz” och ”Det Kommer Mera”, lika vältajmad och finurlig som han var när han kommenterade VM 1994.
Han fyller 70 i juli och i september förra året drabbades han av en kraftig hjärtinfarkt.
Efter ambulansfärd till Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och en ballongsprängning lyckades läkarna få hjärtat att fungera igen.
Arne stod öga mot öga med liemannen men han fintade vänster, gick åt höger och lurade döden.
I dag mår han ”förhållandevis bra” men infarkten har satt sina spår, både fysiskt och psykiskt.
– Läkarna trodde inte att jag skulle överleva och hjärtat är skadat. Det finns ärrbildning och jag kan bli kolossalt trött, det kommer plötsliga utmattningssymptom. Jag måste stanna upp och ibland undrar jag om jag kommer att ta mig hem.
”Äter 60 tabletter i veckan”
Är det svårt att acceptera?
– Det är ju bara att acceptera. Man tänker väl varför, men svaret är ju att jag skulle råka ut för det förr eller senare eftersom det i mitt fall rörde sig om den ärftliga faktorn. Det var tur att den kom nu, när jag hade skärpt till mig med både kost och motion.
Hur är din status i dag?
– Pumpfunktionen är nedsatt. Jag promenerar på Djurgården och äter 60 tabletter i veckan. Blodförtunnande och allt möjligt. Det är för att se till att jag inte ska få en till.
Du var nära döden – hur handskas man med det?
– Jag hade en nära döden-upplevelse som jag har berättat för några vänner, Ulf Elfving bland annat. När jag låg där och befann mig någonstans mellan sömn och vaket tillstånd upplevde jag att jag var inne i en mörk grotta. Men det var en behaglig svärta, som om väggarna var täckta av svart sammet. Och det är någon annan där inne men jag ser inte riktigt vem det är. Då gick tanken ”jaha, det är alltså så här det är att dö”. Det var inte svårt. Det är som att släcka ljuset. Jag var övertygad om att jag dog och jag kände lite ”jaha”.
Har du funderat på vem som var där i grottan?
– Det är klart att jag har.
Och det var inte ”Ankan”?
– Nej, det var det inte. Det är klart att jag tror att det var Gud. När jag nämnde det här för Ulf Elfving blev han alldeles stum och så sa han ”jag har hört den historien tidigare, det var två dagar innan min pappa dog, han sa precis samma sak”.
– Det var ingen rädsla, ingen skräck, ingen ångest. Bara ett konstaterande. Det är så här det är att dö. Det var ganska rofyllt.
Tänker du ofta på det?
– Nej, bara när jag påminns av det.
”Tackar Gud”
Du har inte blivit troende?
– Jag vet inte om jag aldrig har varit troende eller om jag alltid har varit det. Med jämna mellanrum tittar jag upp, knäpper händerna och tackar Gud för... mitt lyckliga liv. Nu gjorde jag inte det på ett tag, efter hjärtinfarkten. I stället tänkte jag ”vad har du nu hittat på? Det där var väl onödigt?”.
Är du mer rädd för döden idag?
– Man vill ju inte dö. När den kommer så nära påminns man ju av existensen av döden och det hade jag nog inte riktigt reflekterat över.
Det blev mycket döden nu.
– Ja, det blir ju så.
Det finns annat att prata om. Vad tänker du på när du går dina promenader?
– Det har ringt två förlag som tycker att jag ska skriva mina memoarer men jag har inte varit så intresserad av det. Om jag ska göra det vill jag skriva själv, eftersom jag i grunden är skrivande journalist. Men så träffade jag Janne Guillou och hans fru ute på en promenad, och ska jag skriva några memoarer så vill jag skriva under överseende av dem. Så nu funderar jag på det. På vad som ska skrivas och vad den ska heta.
Vad ska den heta?
– Jag och min son var på en biopremiär en gång, en Disney-film, och det var en liten tjej där. Hon var väl en 4-5 år och det var första gången hon var på bio. Det riktigt lyste om henne, det här var så oerhört stort för henne. Ridån gick upp och så visade de en trailer av en annan film, och när trailern var slut gick ridån igen. Då hörde jag henne säga ”är det redan slut”? Hon var så fruktansvärt besviken.
Så...
– Ja, memoarerna kanske ska heta ”Är det redan slut?”.
Slutar med Blåvitt
Det är det inte riktigt, men på måndag gör du din sista match.
– Ja, jag slutar där allting började kan man säga.
Berätta.
– På vintern i Göteborg spelades det någonting som hette ”gåsafotboll”, eller något sånt. Det var en uppvisningsturnering med Gais, Blåvitt, Öis och ett annat lag som bjöds in. Jag hängde med min storebror dit och Blåvitt–Gais kan ha varit den första fotbollsmatch jag såg. Sedan går jag ju på Ullevi hela tiden. Det blev som en ritual. Så det känns som att cirkeln sluts nu.
Hur känns det att det är sista matchen?
– Det känns ingenting. Det gör det inte. Jag tänker inte så, jag har aldrig tänkt så. Jag gör det jag ska göra sen får vi se vad som händer. Jag vet att jag ska sluta men jag har inte insett det. Och jag inser ju att det var ett tag sedan jag var som bäst.
När var du som bäst?
– Slutet på 70-talet och på 80-talet. Då var jag nog som bäst.
Vad kommer du sakna mest?
– Jag vet hur fruktansvärt jobbigt det var när TV3 köpte hockey-VM. Jag kunde faktiskt inte se på hockey-VM, det var en gräslig känsla att inte få vara där. Det blir svårare att titta på sport, och inte känna att man är delaktig. Att plötsligt vara någon som ingen behöver. Att jag inte behövs. Det är jobbigt.
Du har gjort allt i sportväg men även mycket nöje. Vad är du mest stolt över?
– Jag är nog mest stolt över att jag har vågat. Och klarat av det. Det var nästan idiotiskt att ta sig an de enorma uppgifterna. Jag hade väl dåligt omdöme helt enkelt, men det var det roligaste jag visste.
”Var i rätt ålder”
Du menar att om du hade misslyckats så...
– Så hade jag gjort det inför miljoner människor. Det hade blivit en katastrof. Jag gick från att kommentera fotboll, hockey, tennis, handboll, OS och VM till att göra ”Razzel”, ”Kryzz” och ”Det Kommer Mera”, den största lördagsunderhållningen som fanns på den tiden. Hur fan vågade jag det? Hade det gått åt helsike hade det blivit ett jävla liv. Det hade aldrig gått att komma tillbaka.
Men det gick rätt hyggligt.
– Ja, jag passade för det jobb jag helst av allt ville göra. Och det är en fantastisk gåva, att jag blev bra på det jag ville göra. Då har man haft en enorm tur. Hade jag fått hitta på ett jobb, i min vildaste fantasi, så hade jag hittat på precis det här. Jag uppfattar inte att jag har gjort en enda arbetsdag sedan jag började på teve. Det känns som att jag aldrig har jobbat.
– Och det går inte att göra den här resan någon annanstans än på SVT. Och inte i någon annan tid. Jag var i exakt rätt ålder, och i exakt rätt läge hamnade jag på exakt rätt plats och fick göra exakt rätt saker. Det är ju fullständigt otänkbart. Så mycket tur kan man inte ha.
Det var också svaret på frågan ”om du hade fått leva om ditt liv så...”?
– Jättegärna. Jag hade gjort precis samma sak. Det är bara en skilsmässa, hjärtinfarkten och Heyselstadion jag hade velat vara utan.
Det har vi full förståelse för, men en sak ska du ha klart för dig, Arne.
Vi hade aldrig någonsin velat vara utan dig.