Skulle alla De Fyra Stora spöa Brasilien i dag?
BOLTON. Tabelltoppen:
1) Chelsea, 2) Liverpool, 3) Arsenal, 4) Manchester United.
Behöver man göra det märkvärdigare än så?
Ja, det behöver man, fanimej.
Nu kan det ju hända att Hull (!) eller West Ham (!) bryter sig in i den där toppkvartetten i eftermiddag, men det är i så fall bara för ungefär tio sekunder. Sen återtar det hela sin ursprungliga form igen.
Sju-åtta omgångar spelade, The Big Four har redan pinkat in reviret.
Vad ska vi göra åt det här?
Inte ett smack, säger en massiv supporterskara till de fyra giganterna. Det är precis som det ska vara. Det är den här kampen vi vill se.
Uhum.
Finns det något hopp?
Andra kliar sig kanske i skallen och funderar på om det finns nåt hopp, nånstans därute, om en uppfriskande förändring.
Om vi slänger in Brasiliens landslag i Premier League då, hjälper det?
Äh, lägg av, baby.
När jag var ung grabb såg jag AC Milan vinna en stor cupfinal en gång, jag tyckte laget var fantastiskt och minns att jag frågade farsan framför tv:n:
– Dom skulle väl slå Sverige, eller hur?
– Vad säger du, pojk? Det är en jävla skillnad på KLUBBLAG och LANDSLAG. Ett landslag vinner alltid en sån match.
Det har hänt mycket sen dess, som ni vet.
På mitt stamhotell i Manchester, City Inn, jobbar det en nigeriansk ung man vid namn John som är ett levande fotbollslexikon. Han är otrolig. Ni kan slå ihop Bank och Niva till och med, han tar dem rakt upp och ner. Han svarar rätt på de lurigaste frågor jag ställer. Han knäcker mig totalt.
Ni skulle sett hans min i går kväll när jag frågade om han trodde Brasilien skulle slå sig in bland Chelsea, Liverpool, Arsenal och Manchester United i Premier Leagues topp fyra.
– Are you stupid?
Möjligen. Jag försökte bara göra det hela lite märkvärdigare än det är. Men John har förstås rätt: det går inte. Ta Real Madrid, Barcelona, Inter, Milan eller nåt annat samspelt klubblag, det kunde vara nåt att bita i under en ligasäsong för De Fyra Stora, men kom inte dragandes med Brasilien.
Brassarna fick i det här fallet stå som en slags symbol för nåt klassiskt och oövervinnerligt, men ni som följer utvecklingen vet att det inte är så längre. Ni kanske såg VM-kvalmatcherna i helgen som gick. Lysande ibland, uselt emellanåt.
De fyras gäng imponerar
Tre man i startelvan senast som spelar i mittenlaget Manchester City. En Jo som inte skulle platsa i nån av de fyra storklubbarna. En Elano som är det närmaste Nisse Liedholm vi kommer tempomässigt år 2008. Och den ojämne Robinho.
Skulle alltså Chelsea och kompani spöa Brasilien i dag?
Svar: JA.
De fyras gäng imponerade alla på olika sätt i går:
Arsenal malde till slut ner Everton med 3–1 efter underläge 0–1. Arsene Wenger var ute i halvtid och piskade sin egen bil med lövruska. dubbelfattad backhand, för att få den jäkeln att starta. När den väl gjorde det mullrade motorn igång som en Ferrari.
Liverpool låg i brygga som en fristilsbrottare med en hundrakilos egyptier pressande mot nacken, men vred sig loss till slut. Wigan (som är ett riktigt, riktigt bra lag) hade 2–1 efter två nya strutar av Amr Zaki, men med tio man på slutet orkade man inte. Dirk Kuyt avgjorde till slut (3–2) med en saxspark, och det är nånting med Liverpool i år... nu vinner man till och med jämna matcher utan spelare som Fernando Torres.
Manchester United krossade West Bromwich med 4–0 och har nu börjat marschen uppåt i tabellen. Wayne Rooney är inne i ett jättestim och efter hans 1–0 var det lekstuga på Old Trafford.
Chelsea, då... 5–0 i Middlesbrough är ruggiga siffror, särskilt när man betänker att de blå saknade minst en halv ordinarie uppställning. Om jag påstår att Chelsea kommer att vinna den här ligan med minst tio poängs marginal, hur många neutrala fotbollsbedömare säger emot?
Bland alla godbitar valde jag själv att sitta på Reebok Stadium och se Bolton och Blackburn spela 0–0 i regn och blåst.
Säger som Dynamit-Harry:
Men se goddag, då.
Johan Elmander fick förstås en del kritik efteråt för att han inte gjort mål. Så är ju det enkelspåriga livet för en anfallare i Premier League.
Jag tycker i alla fall att Johan var bra, särskilt i andra halvlek, då han slet som ett djur. Jag hade varit mer orolig om han missat så solklara chanser som till exempel Jason Roberts i Blackburn.
I denna cyniska värld måste i alla fall Elmander snart göra mål, om så med en snedspark från en meter. Annars blir trycket på managern Gary Megson (som gillar Elmander) så stort att svensken hamnar på bänken.