Niva: Van Gaal vet mer än alla andra
SALVADOR. Vissa tränare bygger långsiktigt, andra gör sig kända som skickliga matchcoacher.
Tydligen finns det även en kategori som byter ut målvakter när det är dags för straffar.
Louis van Gaal?
Allt på samma gång och mer därtill.
Louis van Gaal, din kalkylerat psykotiska vettvilling. Ditt rävigt rullande roulettspelargeni.
Jag ska verkligen inte sitta här och säga att jag var säker på att gubbtjyven visste vad han gjorde när han skickade ut en målvakt och skickade in en helt annan omedelbart före straffläggningen.
Och det är liksom det som är poängen.
Under hela sin tränarkarriär har Louis van Gaal byggt upp en aura av att han är en upplyst fotbollsman bland enfaldiga undersåtar, att han kort och gott vet jävligt mycket bättre än alla andra.
Och vad ska man säga? Han gör ju det.
En arrogant fotbollskejsare
Han kommer undan med att vara den här arrogant förnäma fotbollskejsaren eftersom han tänker i banor som inte ryms i våra tråkvanligt trånga hjärnor, och att han får dem att leda till framgångar som knappt ens borde vara möjliga.
Då vann han Champions League med ett knippe smågrabbar, nu går han till VM-semifinal med ett gäng halvfigurer.
När Tim Krul först började värma upp var det svårt att se logiken bakom, men såhär i efterhand går det väl även för oss gräsbundna att sitta och få ihop någorlunda rimliga spekulationer kring hur han tänkte.
Även om de tog sig förbi Sverige i EM 2004 så är Holland en fotbollsnation som är permanent skräckslagen inför straffavgöranden. Mot sig hade de nu dessutom ett Costa Rica som hade bejakat tanken på straffar ända sedan avspark.
Tvingad att bryta en tendens
Keylor Navas är extremt skicklig i vanliga fall, och nu framstod det som att hans mål var förtrollat.
Inför varje match går Navas igenom en ganska avancerad böneritual, som bland annat innehåller en önskan om att gud ska beskydda hans mål, placera en ängel vid varje stolpe.
Nu är jag ju inte sådan att jag tror på någon som lyssnar – men både jag och van Gaal och alla andra kunde ju följa matchutvecklingen.
Sneijders frispark? Högra stolpen. Hur var det med ribban? Satt det något där också? Om inte annat en boll som Yeltsin Tejeda lyckades skicka dit utan att någon begrep hur det gick till. Och ribban på andra målburen? Jodå, den träffade Sneijder också.
I smått som stort – utifrån ett kort perspektiv såväl som ett långt – var Louis van Gaal tvungen att bryta en tendens. Han behövde få holländarna att känna att de hade någon sorts eget initiativ inför straffläggningen.
Nu tror jag inte att beslutet var en nyck som togs utifrån ett ögonblick av inspiration. Jag är övertygad om att holländarna har angripit straffdilemmat minutiöst under hela den här VM-resan, både vad gäller kartläggning av motståndare och inventering av det egna beståndet.
Costa Rica - till bragdhimlen
Bytet var nog bestämt och inplanerat redan på förhand.
Men det gäller dels att komma på den tanken från första början, sedan att hålla fast vid den även när Jasper Cillessen faktiskt gjorde en halvt matchavgörande benparad med några få minuter kvar av förlängningen.
Och ja, det är sånt Louis van Gaal gör. Tim Krul fick jogga in på planen, kyssa bollen och sedan göra sitt livs särklassigt mest avgörande femminutersinsats.
Han gick åt rätt håll på alla fem straffar. De orangea skyttarna borrade bombsäkert in alla sina.
I det här skedet fanns det inte ett uns tur eller slump över straffavgörandet, utan en ledare och ett lag som hade tagit kontroll över sina egna öden.
Holland till semifinal, Costa Rica till bragdhimlen.
Det fanns en så fin bild efter åttondelsfinalen mot Grekland, då försvararen Waylon Francis hivade upp en segergråtande José Miguel Cubero i sin famn
– Llore conmigo, hijueputa, sa han. Gråt med mig, din jävel.
Annan utgång, ändå samma sorts känsla. Här och nu tror jag att vi är väldigt många i den här fotbollsvärlden som vill lyfta upp de slagna costaricanerna och be dem att komma och gråta med oss.
De har överraskat oss på ett sätt som inget annat VM-lag någonsin överraskat oss förut.