”Vaknade och insåg att jag tappat stora tussar av hår under natten”
Castán drabbades av en hjärnsjukdom, Acerbi av testikelcancer – den förste kämpar vidare, den andre har blivit landslagsspelare
Att kriga sig tillbaka från en skada är en sak, att klara sig igenom en svår sjukdom är faktiskt en helt annan.
I kväll möts kurvorna för två Serie A-försvarare som båda behövt sinnesro att acceptera det de inte kan förändra, mod att förändra det de kan och förstånd att inse skillnaden.
När Leandro Castán väl pratade var han både lugn, positiv och full av tillförsikt.
Det värsta var över, meddelade brassebacken. Han var ute på andra sidan, på väg framåt igen.
– Jag mår väldigt bra. Jag är lycklig, och snart tillbaka på planen. Gud gav mig den här utmaningen, och jag klarade den.
Det var i bortamatchen mot Empoli i mitten av september som det blev uppenbart att allt inte stod rätt till med Romas mittbacksgladiator.
Leandro Castán kände sig både yr och desorienterad ute på planen. Under pausvilan meddelade han läkarteamet att det inte fungerade längre, att han var tvungen att avbryta matchen.
”Jag är en krigare”
I samma stund som Castán försvann från fotbollsplanerna började viskningarna. Det var visst något med hjärnan. Otäcka grejer. Kanske handlade det om fotbollskarriären, kanske gällde det livet.
Nej, ingetdera, försäkrade Castán när han gjorde sitt enda framträdande i Romas officiella tv-kanal.
– Jag har en familj, jag har barn, och folk borde tänka på att inte skrämma upp dem innan de pratar om saker som inte är sanna. Det har gått rykten om att jag skulle ha en tumör, cancer, men det stämmer inte.
Intervjun gjordes i slutet av oktober. Leandro Castán räknade då ner sin sjukfrånvaro i veckor snarare än månader.
– Jag är en krigare. Jag föddes i en liten brasiliansk stad, och har tagit mig hela vägen till Roma. Det här var bara en ny sorts utmaning. Nu mår jag bra, och är redo att återvända till planen. Jag hoppas vara tillbaka den 22 november, efter landslagsuppehållet.
l
Att vara skadad är trots allt en ganska välbekant sak för en elitfotbollsspelare. Diagnoserna är välbekanta, rehabiliteringen noggrant schematiserad.
Att vara sjuk är något helt annat. Miljöerna är främmande, återhämtningen handlar inte om hur hårt och noggrant du tränar.
– Det var när jag gick över tröskeln in till sjukhuset som jag insåg vad som låg framför mig. Hur vänliga läkarna än var så kunde de inte dölja allt lidande runtomkring dig. Mina rädslor och min skräck mångdubblades i det ögonblicket.
Francesco Acerbi har en karriärskurva som på flera sätt påminner om Leandro Castáns. Båda är de mittbackar som tidigt stötte på både irrvägar och återvändsgränder, innan de hittade rätt i sina respektive Serie A-klubbar.
Förra sommaren hade Acerbi lagt ett misslyckande i Milan och en röra i Genoa bakom sig, och såg fram emot att spela regelbundet med Sassuolo. Då förändrades allt i och med ett enda ögonblick, en enda undersökning.
Jo, det var testikelcancer, och nej, det gick inte att fly ifrån.
– När jag fick beskedet kände jag att jag behövde vara ensam. Jag åkte ut och cyklade i några timmar, men när jag kom tillbaka ringde jag min flickvän och min agent och berättade. Det var en skrämmande tid, men det enda som gick att göra var att möta verkligheten.
I efterhand har Acerbi pratat om hur han försökte angripa sjukdomen med sin idrottarmentalitet. Han var van vid att vinna sina matcher, och det här var bara en annan sorts motståndare att besegra.
Och visst, efter 36 timmar var han utskriven från sjukhuset, efter bara ett par månader var han tillbaka i Serie A-spel. Han var ute på andra sidan, på väg framåt igen.
– Allt gick inte som det skulle i Milan, men den här mardrömmen har fått mig att återfå mitt fokus. Nu ska jag fortsätta mot mina mål, göra allt på rätt sätt.
För ganska precis ett år sedan lämnade så Francesco Acerbi ett positivt dopningsprov efter en match. Först blev han förbannad över utslaget, men efter att ha fått innebörden förklarad för sig gav ilskan efter för fruktan. Hormonnivåerna i blodet betydde inte att han tagit något förbjudet preparat, utan de indikerade något
ännu värre.
Håglös och uppgiven
Cancern var tillbaka. Trots att Acerbi skött sin hälsa och dedikerat sig till sin träning och gått på sina kontroller så hade sjukdomen ändå kommit igen.
Den här gången var det inte tal om några snabba utskrivningar eller någon omedelbar comeback. I stället blev det en sjukhusvistelse som sträcktes ut över flera månader, och en kemoterapibehandling i flera rundor som behövde genomföras utan några garantier för att den skulle lyckas.
– Illamående, trötthet, sömnsvårigheter, förlorad aptit... Jag vaknade upp på morgnarna och insåg att jag tappat stora tussar av hår under natten. Vissa dagar kände jag inte ens igen mig själv när jag gick förbi en spegel.
För en gångs skull befann sig den framgångsrike fotbollsspelaren i en situation som han inte kunde prestera sig ur. Det är inte så att den som har turen att komma ut på andra sidan har krigat bättre än den som inte lyckas besegra cancern.
Acerbi visste att hans prognos var god, att hans tumör var relativt godartad och att han hade haft fördelen att upptäcka den i ett tidigt stadium. Ändå kom han på sig själv med att gripas av håglösheten och uppgivenheten, att tillbringa hela dagar framför matprogrammen på tv:n utan minsta vilja att ens gå ur sängen.
– När jag låg ensam i sängen hade jag mycket tid att fundera på livets mening. Jag brukade vara en bortskämd unge som blev galen ifall jag inte hittade rätt typ av
mobiltelefon när jag shoppade. Nu insåg jag vad som egentligen var viktigt, sånt som familjen och fotbollen. Jag utvecklade en ursinnig vilja att komma tillbaka till planen, men hade ingen möjlighet att kanalisera den.
Det blev ingen comeback för Leandro Castán den 22 november, trots att han själv varit så övertygad om det. Två dagar före det utvalda datumet kommunicerade
i stället Roma att försvararen skulle behöva neurokirurgi, en hjärnoperation.
Uppföljningstesterna hade visat att han led av så kallat kavernom – uppsvullna blodkärl i hjärnan – och även om inte tillståndet var livshotande så behövde det åtgärdas innan det var tal om att utsätta sig för Serie A-spel igen.
Det finns medicinsk forskning som indikerar att pressen som fotbollsspelare utsätts för placerar dem i en särskild riskgrupp, och enbart i Italien har liknande ingrepp genomförts på tre andra spelare under 2000-talet.
Naturligtvis är det inte en fråga om att själv bära någon sorts ansvar för sin sjukdom – men om något har nog Castán ansträngt sig för mycket för att snabbt komma tillbaka ut på planen.
– Vi kommer att vänta så länge vi behöver på honom, men nu är det viktigt att vi lämnar honom ifred. Om jag förstått läkarna rätt behöver han lugn och stillhet mer än något annat, säger Romas tränare Rudi García.
Avslutade mot Gefle
Det tre och en halv timmar långa ingreppet genomfördes slutligen i onsdags. Enligt kirurgen som genomförde operationen är säsongen därmed i praktiken över, även om det finns gott hopp om att karriären ska kunna återupptas framöver.
Leandro Castán har redan haft en ovanligt krokig fotbollsresa. Som 20-åring gjorde han ett första försök i Europa med Helsingborgs IF, men lämnade Sverige efter några få allsvenska matcher och en 4–0-förlust mot Gefle på Strömvallen som sista insats.
Hemma i Brasilien tog han plats i storklubben Corinthians, bara för att hamna i en polisutredning efter att ha skjutit en lagkamrat i magen med luftgevär i samband med en tragikomisk olycka som dessbättre slutade väl.
Det definitiva genombrottet fick han först som 26-åring, och han har även givit intrycket av att värdesätta tillvaron på ett annat sätt än de som tagit framgång för given.
Han har kämpat hårt för att komma till toppen. Nu måste han sänka garden för att öka möjligheterna att stanna kvar där.
De senaste veckorna har Roma-läktarna smyckats av uppmuntrande banderoller riktade till Leandro Castán. De kommer säkert att finnas där i kväll också, men den här gången kommer de nog att skymmas av en livs levande inspirationskälla.
Roma möter Sassuolo. Leandro Castán kommer visserligen inte att stå på den ena planhalvan, men Francesco Acerbi kommer att vara på plats på den andra.
Kemoterapin bet på honom och hans cancer. Energin återvände, och han tog sig upp ur sjuksängarna och tillbaka ut på de fotbollsplaner där gräset är grönare och livet mer levande än någon annanstans.
Han är visserligen 26 år gammal nu, men karriären ligger fortfarande framför den nyfokuserade mittbacken. För två veckor sedan debuterade han i det italienska landslaget.
– Jag behövde all min styrka, allt mitt mod, allt mitt tålamod och all min positiva energi för att ta mig igenom det här – men framförallt hade jag tur att min cancer upptäcktes tidigt. Att nu representera Italien innebär en enorm lycka för mig. Mer än något annat vill jag dela med mig av den till alla de som fortfarande
lider av sina sjukdomar.
Källor: Sportweek, La Gazzetta dello Sport, Roma TV, Il Messagero, Corriere dello Sport, Il Giorno, Gazzetta di Reggio.