Erik Niva: Inget lag i världen ser fram emot att möta dem
De visade varför de är turneringens stora outsider, men de blottade också sina brister.
Chile har tänkt sig att slå ut någon av världsfotbollens allra största.
Disponerar de sina krafter och sina anfall bättre så har de alla förutsättningar att lyckas.
Det är Gary Medel som de kallar för ”Pitbull”, men de hade lika gärna kunnat sprida ut smeknamnet och låta det gälla hela laget.
Sånt är intrycket de ger, detta Chile.
När de radar upp sig före match, korta och kompakta nästan allesammans, är de så adrenalinstinna att de nästan behöver hållas tillbaka.
När sedan visslan väl ljuder kastar de sig över motståndarna, pressar dem ursinnigt, hoppar in i tacklingar, vinner dueller.
Att möta Chile kan inte vara detsamma som att möta ett vanligt fotbollslag, utan lär snarare upplevas som någon form av överlevnadsprov.
Hålla bollen inom laget? Snarare försöka komma undan med livet i behåll.
Australien blottade strupen två gånger den första kvarten, och skadorna de ådrog sig borde ha varit så gott som omöjliga att repa sig ifrån.
Tog sig tillbaka
Men de gulgröna hängde i, bet tillbaks och tog sig längre och längre tillbaka in i matchen.
Chile är ett lag som är väldigt lätt att gilla, men det är inte ett lag utan tydliga och uppenbara svagheter.
Ibland rusar de framåt med övermod som gränsar till tanklöshet, ibland tar de väl många felbeslut med sitt bollinnehav och därutöver kommer de inte att vinna några turneringar på vare sig fasta situationer eller inläggsspel.
Tim Cahill har byggt sin karriär på att vinna nickdueller mot mittbackar som är en dryg decimeter längre än honom. När han nu tilläts att gå upp med längdövertag var det inte frågan om ifall han skulle göra mål, utan hur många det skulle bli.
Reduceringen kom, kvitteringen hängde bokstavligt talat i luften varje gång ett inlägg singlade ner i det chilenska straffområdet.
Australien är också ett fysiskt och atletiskt lag, och underläget i explosivitet kompenserade de med tiden genom sin tyngd och sin uthållighet. Chanserna blev fler och fler, större och större.
Under en kritisk period av den andra halvleken tvingades Chile förlita sig på sin lagkapten. Det är inte alldeles vanligt att en målvakt har bindeln runt armen, men när hans lag behövde honom så visade Claudio Bravo vad som gör honom till lagets ledare.
Inte alldeles obekant
Mönstret var inte alldeles obekant, Chile har dundrat rakt in i resultatväggar för. I en av det sydamerikanska kvalets nyckelmatcher – bortamötet mot Colombia – rusade de upp i en tremålsledning innan ens en halvtimme hade gått.
3-3 slutade det då. Den här gången höll Chile undan.
De rödblå har väldigt stora förhoppningar med den här turneringen, och gick in i den här matchen med förväntningar som var därefter. De skulle visa upp sig för världen, demonstrera det där högoktanighetsspelet som det tisslats så mycket om och vinna matchen av bara fartvindarna.
Och ja, de fick i alla fall poängen, även om de egentligen bara fick ut sina kvaliteter i glimtar och fläckar. Flera av de mest tongivande spelarna blandade och gav ikväll. Centralfiguren Arturo Vidal är inte riktigt ikapp fysiskt, kreatören Jorge Valdivia brukar ha lägre felprocent och Marcelo Diáz har förmågan att diktera matchtempot i ännu högre utsträckning.
De kan ännu bättre, och när de släpps ut ur burarna nästa gång kommer de att attackera igen.
Inget lag i världen ser fram emot att möta dem, allra minst ett gäng detroniserade och nedslitna världsmästare som just förlorat en öppningsmatch med 5-1.