Niva: Pulvriserat alla gränser mellan rimligt och orimligt
BELO HORIZONTE. Nej, de har inte vunnit VM ännu.
Det får komma när det kommer, om det kommer.
Här och nu kan vi nöja oss med att konstatera att det här tyska fotbollslandslaget alldeles nyss pulveriserat alla gränser mellan rimligt och orimligt.
Till sist kom även ovationen.
När André Schürrle dunkade upp 7-0-målet i närmsta krysset, då tog hemmapubliken en paus i gråtande och häcklandet och sorgearbetet.
Då applåderade de Tyskland. Då reste de sig upp och hyllade ett fotbollslandslag som gjort något som ingen ens hade kunnat skämta om på förhand.
Vid det laget hade Tyskland för länge sedan upptäckt att det stod mot en helt annan motståndare än de hade föreställt sig.
De hade varit i det där läget när man trycker på mot en massiv bergvägg med precis all kraft man har – och upptäcker att allt bara är en tidningstunn pappkuliss.
Det är bara att knalla in och förbi. Finns inte ens något behov av att anstränga sig.
Ganska tidigt under den där fantasiöverskridande 20-minutersperioden av första halvlek så måste tyskarna insett att det inte var ett fotbollslag de spelade mot, utan att de mötte en trave trasdockor som fladdrade omkring helt utan bäring eller styrning.
Tillvägagångssättet var enkelt
Själva behövde de inte ens göra något överdrivet avancerat.
Hålla huvudena kalla, bibehålla formen på laget. Snappa upp de lösa bollarna, sätta in dem på de öppna ytorna – utnyttja att motståndet inte bestod av något mer än en uppsättning osedvanligt obalanserade träningskoner.
Tillvägagångssättet var enkelt. Resultatet överskred 80 miljoner tyska drömmares sammanlagda toppnotering.
Ettan kom och tvåan kom och trean kom och – herrejävlarlångtnågonstansdärnere – fyran kom och femman kom och det hade inte ens gått en halvtimme.
Ursäkta mig medan jag kysser himlen.
29 minuter. 5-0 i en VM-semifinal mot de mesta mästarna från Brasilien på deras egen hemmaplan.
Jag hade kunnat skrika i skrift, jag hade kunnat trycka ner versalknappen genom tangentbordet – och jag hade ändå aldrig kunnat komma i närheten av att förmedla kraften i det här resultatet.
Det här existerar inte. Det här går inte ens att föreställa sig.
Ändå går det någonstans kanske ändå att planera för.
Sensationellt bra
Tio år har gått sedan tysk fotboll förändrades i grunden, sedan Jogi Löw blev inringd som assistent till den banbrytande pionjären Jürgen Klinsmann.
Det tog två år, sedan hade ett fotbollslandslag gjutit in ny entusiasm i en nation som fortfarande var ärrad av sin egen historia. När ”Die Nationalmannschaft” anfallsdansade sig igenom sin sommarsaga 2006 fylldes gator och torg av tyska flaggor för första gången sedan andra världskriget.
Sedan dess har den tyska fotbollen bara fortsatt framåt, fortsatt utveckla sig och förfina sig.
De har satsat på sin ungdomsutveckling, och de har bibehållit sin läktarkultur. De har hittat fungerande syntester mellan klubbar och förbund, mellan tradition och modernitet.
Och om man gör det allra mesta rätt på de allra flesta nivåer under tio års tid – vart hamnar man då till slut?
Tydligen här. Tydligen är man då i en position där man kan skicka ett landslag till Brasilien som besegrar värdnationen med 7-1 i en semifinal.
Det var ju naturligtvis inte bara Brasilien som var unket uruselt ikväll. Tyskland var bra, Tyskland var sensationellt, sinnesvidgande bra.
Beslutsamheten fanns där från början, passningsspelet var både noggrant och effektivt.
Sami Khedira bildade ensam ett tremannamittfält, så Toni Kroos, Thomas Müller och de andra var fria att storma fram och utnyttja den löjligt intelligenta rörligheten från VM-historiens allra bästa målskytt.
Odödligheten är redan här
Miroslav Klose fullbordade sin egen fotbollsfantasi ikväll, ändå får han finna sig i att bli fullkaratsfirad en annan dag.
Just nu är till och med VM-finalen både avlägsen och trivial. Odödligheten är redan här. Ingen av de tyska spelarna som var med här kommer någonsin att kunna glömmas bort.
Hur många har inte blivit världsmästare förr? Äh, väldigt många fler än det är som har vunnit med 7-1 borta mot Brasilien.
Det har spelats VM-fotboll i 84 år. Exakt hur många matcher det blivit vet jag inte, men det måste handla om tusentals.
Ingen annan har någonsin inneburit samma chock. Ingen annan har så totalt krossat ramarna för vad som på förhand verkade möjligt.