”Jag överlevde”

Glimne klarade första dagen – mör och med huvudvärk

LAS VEGAS

Jo, jag överlevde den första dagen: genomtrött, med huvudvärk, mör efter tolv timmars spel i sträck och shortstackad... men jag överlevde, som en av de 867 som klarade det i gårdagens startfält på 2198 spelare.

AB RAPPORT 04 WSOP 2006: 31 juli, morgon

Siffran som vi tidigare serverats, 8472 spelare i årets VM, är på väg att revideras uppåt till uppemot 8600, and counting. Varje dag släpper man in ”alternate players” så snart någon slås ut under de två första nivåerna – alltså de fyra första timmarna. Och förhoppningsfulla pokerentusiaster står på kö, med 10.000 dollar i fickan och visioner om en guldkantad väg till finalbordet dansande på näthinnan, visioner som för 99% av de startande kommer att grusas.

Men låt mig börja från början.

”Det är inte tillåtet att ge upp”

När jag igår skickade in min föregående rapport, via businesscentret här på Rio, kände den glada och hjälpsamma unga tjejen Cassie bakom disken vid det här laget igen mig och önskade mig lycka till inför dagen. ”Touch me for luck,” säger hon och sträcker fram sin hand. ”Häromdagen var det en annan som gjorde det, och han vann över 10 000 dollar på vadhållning på en fotbollsmatch.” Jag tar henne i handen, trots att jag nu inte är det minsta vidskeplig; det kan ju inte skada, och hennes vänlighet känns uppriktig.

Sedan är det ”krigsråd” över frukostbordet inne på restaurangen Sao Paulo, tillsammans med ett tjugotal andra svenska och norska spelare som också ska in i elden idag. Bland dem är Per Sjögren, som under tre säsonger varit producent för Pokermiljonen och nu vunnit en nätkvaltävling för att ta sig till detta VM. Vi eldar upp varandra, delar med oss av strategiska och taktiska råd i sista minuten, och skålar högtidligt: ”To victory, gentlemen,” säger jag medan vi håller upp kaffekoppar och glas med apelsinjuice. Jag påminner om legendariske svenske friidrotttränaren Gösse Holmérs ord inför en finnkamp en gång: ”Det är tillåtet att stupa, men aldrig att ge upp.”

En av de svenska spelarna berättar om hur han under en och en halv timme igår stod vid ringside och studerade den fruktade Phil Ivey i aktion. Denne spelade tydligen 80% av sina händer, och slog ut fem (!) motspelare under den tiden. ”Han är fruktansvärt skicklig på att spela ut de andra efter floppen,” säger den svenske spelaren, och ger ett exempel på när en motståndare höjde före floppen och Ivey synade med 7-5 (!) på handen. När floppen kom med A-7-7 var det naturligtvis kört för den andre spelaren, som hade A-K på handen: all keramiken åkte in, och den andre ut.

Det är som jag brukar säga: vid pokerbordet antingen ger man eller så får man lektioner, det finns inget mellanläge. Vi pratar också igenom dag 1B, som även den skördade massor av kändisoffer: Doyle Brunson, Phil Hellmuth, Evelyn Ng, Jennifer Harman, Patrik Antonius, Shannon Elizabeth... och porrstjärnan Ron Jeremy, se rapport nummer 1...

Efter frukosten går jag upp på min svit, duschar, borstar tänderna och riggar mig inför matchen. Fem i tolv är jag nere i konferenslokalen och letar mig bland spelarmassorna fram till bord 168, plats 3, hälsar på de andra och slår mig ned. Ingen kändis sitter vid mitt bord, men runtomkring verkar det vimla av dem: Jag ser Phil Gordon en bit bort, och Phil ”The Unabomber” Laak går förbi vårt bord och hälsar av någon anledning på den unge killen på plats nummer 1. Ett TV-team bevakar ett annat bord en bit bort, och jag förstår efter ett tag varför när jag skymtar världsmästaren från 2004, Greg Raymer. Någon vid mitt bord säger att han hört att de avsiktligt, av mediaskäl, placerat in de senaste årens världsmästare på olika dagar. Joe Hachem ska spela imorgon, dag 1D.

Ett nätpokerföretag har i skön förening med en ölfirma sponsrat årets giveaway, som ligger på varje stol: en sittplatskudde som visar sig rätt bekväm under rumpan, varför de flesta använder den. Den kan dessutom dubblera som en liten väska, och innehåller i sidofacket en t-tröja i storlek XL – one size fits most, anyway – och ett band man kan ha om halsen och hänga mobilen eller nycklarna i.

”Shuffle up and deal!”

Strax efter klockan tolv kliver turneringsledaren Robert Daily upp på podiet inne i den fullpackade salen och lämnar över mikrofonen till två megakändisar här i USA: magikerparet Penn and Teller, som uppträder på Rio varje kväll och nu denna dag får säga den traditionella frasen: ”Shuffle up and deal!”.

Matchen är igång. Ett år har gått sedan förra året jag satt i VM just här, i samma gigantiska konferenslokal packad med spelare, journalister, fotografer, TV-team och funktionärer, och vi känner nog alla allvarstyngden i startögonblicket.

Jag kommer igång bra: både andra och tredje potten går till mig, när jag tittar på först J-J före floppen och sedan A-K med en flopp på K-10-3. Jag studerar de övriga intensivt och försöker bygga upp en bild av de andras spelstilar. På stol 5 en ung collegegrabb (?), som kör med samma keps och solglasögon som Chris Moneymaker men förmodligen blir bordets första offer, där han går med på för många potter som han oftast tvingas överge efter floppen; på stol 6 en asiatisk, tystlåten kille, som snabbt framstår som bordets trixigaste spelare och nästan alltid försvarar sina mörkar när jag gör stöldförsök från the cut-off (platsen närmast före knappen); på stol 9 en rundmagad äldre herre som spelar avvaktande och ser ut som en kombination av historieprofessor och galen vetenskapsman; och på stol 10 en ung, vacker vietnamesiska, som spelar tightare än någon annan jag sett. De potter hon är med i under de två första timmarna kan räknas på ena handens fingrar. Jag lyssnar på konversationen runt bordet och får veta att hon är proffs, en cashgamespecialist från kortklubbarna i Kalifornien och med $80-$160 nivå som specialitet. Överraskande nog har hon en tell: hon tittar alltid snabbt på sina kort, och håller dem sedan aningen olika beroende på om hon tänker gå med eller slänga dem! Det hade jag inte väntat mig, på hennes nivå.

Det blir en form av nytt rekord denna dag 1C: redan i andra given, efter tre minuter, slås en spelare ut vid ett bord någon annanstans i lokalen! Jag skakar på huvudet: hur kan man ha tagit sig hela vägen till VM bara för att förlora sansen över en kåk eller ett fyrtal och riskera alla sina 10.000 i marker på den handen, när mörkarna är 25-50 och vi har över en veckas spel framför oss? Men faktum är faktum, en spelare försvinner slokörad ut ur lokalen, och en ”alternate” är redan på väg fram för att överta hans plats.

Vi sparrar med varandra vid bord 168, känner på varandra, drar upp de osynliga frontlinjerna på den gröna duken. Det blir bara en riktigt dramatisk pott under de första två timmarna, och förlorare som vägrar inse att hans triss är slagen av en kåk är just collegrabben på stol 5.

Jag avslutar första nivån med 10.150 i marker; fullt OK, jag har gett och tagit i lika mån, och börjar få koll på bordet. Vi får en tjugominuterspaus, och jag hinner till och med få lite ”frisk” luft ute i poolområdet; så frisk Las Vegas-luften nu blir.

Andra nivån, med mörkar på 50-100, sätter jag dit den galne vetenskapsmannen när jag har 6-6 på handen, får honom att inte våga beta efter vare sig flopp eller turn trots att han har träff på topparet med kung – hans nerver sviker honom när jag stirrar ned honom i över en minut och till slut ”hotcheckar”, och när han vågar beta ut efter rivern har den gett mig en tredje 6:a och han vågar inte syna min checkraise. Jag avslutar på 12.350 i marker och känner mig nöjd: stabilt spel, inga stora konfrontationer före floppen, utan jag försöker bygga upp min stapel bit för bit.

Under den tredje nivån, med 100-200 i mörkar, får vi första offret vid bordet; mycket riktigt blir det collegegrabben, som sticker in sina sista 1800 i marker på K-Q och ett hopplöst blufförsök efter floppen, där en bilhandlare från Atlanta på stol 4 och med en djup Southern drawl i rösten obarmhärtigt skjuter ned honom med A-A på handen. Med tjugo minuter kvar av nivån bryter de upp mitt bord, och jag förflyttas till bord 20 istället. Där sitter redan två bekanta ansikten, en svensk och en norrman som också var med vid frukosten. Jag hamnar på stol 6, med en blond ukrainska till höger om mig och med ett ton keramik i låga valörer, som skvallrar om att hon är med och slåss i många potter. I ett försök att få fason på bordet betar jag upp det några gånger före floppen och någon gång även efter, men får solitt mothugg och avslutar tredje nivån en bit ned, med bara 9.750 i marker. Av dagens 2198 spelare är bara 1610 kvar.

Middagspaus

Sedan blir det middagspaus i en och en halv timme. Några av oss från frukostgänget kastar i oss kinamat inne på restaurangen Mah Jong, och sedan hinner jag upp till min svit för att sms:a hur jag ligger till, eftersom släkt och vänner vill hålla sig uppdaterade.

Den fjärde nivån, med 100-200 i mörkar och en ante på 25, börjar däremot bra. För första gången denna dag tittar jag på A-A men får dessvärre inget mothugg, och i given därpå plockar jag upp A-K. En spelare synar min höjning. Floppen kommer upp J-5-5 och jag betar iskallt ut 3000. Han funderar ett bra tag och jag ber en tyst bön att han inte ska ha något i stil med K-J eller Q-J, men lägger sig till slut.

Och sedan: inom loppet av en halvtimme plockar jag tre gånger upp K-K, men bara en av dem går så långt som till floppen. Sedan torkar det upp igen och jag får den sista timmen av nivån övergå till avvaktande spel, och avslutar med 12.600 i marker. Nu är det bara 1367 spelare kvar. Klockan är tjugo över tio på kvällen, glåmigheten börjar bli påtaglig i mångas ansikten, och det märks att motståndet har tuffat till sig en hel del: med anten ligger det 550 i varje pott innan ens de första korten börjar delas ut, så nu börjar det löna sig att stjäla mörkar – och stjäls gör det, framförallt av norrmannen tre platser till höger om mig och av ukrainskan.

Kallt vatten

Det är lite jobbigt att de har position på mig, men en re-raise gör då och då jobbet för att hålla dem stången. Nu är mörkarna 150-300 och anten 25. Jag avslutar femte nivån med 14.500 i marker och känner mig nöjd, om än inte stolt. För att ligga med en snittstack borde jag ha runt 20.000. Men OK, det finns gott om tid.

Före den sjätte nivån äter jag en bit choklad för att jacka upp blodsockret, och blaskar kallt vatten i ansiktet inne i herrarnas. Två timmar till, intalar jag mig. Disciplinerat spel är det som gäller.

Men den sista nivån blir en mardröm för mig. Mörkarna är nu 200-400 och anten 50: det kostar mig 1100 per spelvarv bara att sitta där vid bordet. Jag plockar upp en oändlig rad av händer som 7-3, J-2, 5-2, 8-4 i olika färger, och tvingas lägga dem gång på gång samtidigt som spelstilen hårdnar vid bordet, rejäla höjningar före floppen blir standard och jag börjar bli slagpåse för andra med både 40.000 och 50.000 i marker. Jag gör några stöldförsök, bland annat med 9-10 i ruter från mellanposition, men får en så stor re-raise emot mig att jag tvingas lägga den handen.

Och så får jag för andra gången under kvällen A-A, i ett läge där en äldre brittisk gentleman med över 50.000 framför sig har höjt till 2000 före floppen. Jag är nere i runt 7000, simulerar en lång betänketid och ställer så för första gången denna dag in hela keramiken. Jag hoppas att han ska läsa det som ett desperat agerande från min sida med 10-10 eller ett lägre par på handen samtidigt som han har K-K, Q-Q eller J-J så att jag förhoppningsvis kan dubbla upp, men det blir dessvärre inget av; han lägger sig försiktigtvis. Det blir den ENDA pott jag tar hem under de här två timmarna.

Och så, efter tolv timmars blood-on-the-table poker denna första dag i VM, är pärsen äntligen över och tävlingsledningen gratulerar oss 867 som är kvar. Men jag ligger risigt till: den sista nivån blev mycket kostsam för mig när jag nästan helt saknade kort, och jag har tappat nästan hälften av min markerstapel: futtiga 7.750 finns kvar.

Det tar tjugo minuter innan vi kan lämna konferenssalen. Markerna ska räknas och läggas i förseglade påsar, och vi förflyttas till nya bord. Dag 2CD, den 2 augusti, fortsätter VM för min del på stol 3 på bord 124. Det kommer att krävas några bra lägen snabbt om jag ska gå vidare.

Klockan är halv fyra på morgonen. Jag har huvudvärk och är för trött för att äta något. Uppe i sviten på 15:e våningen drar jag för gardinerna mot Las Vegas förföriskt skimrande neonnatt, och somnar.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)