Tyson, slutet

Han var kungen i boxningssagan med ett olyckligt sista kapitel

WASHINGTON

Det syntes i ögonen.

Mike Tyson ville inte boxas.

Mike Tyson ville inte kämpa.

Mike Tyson ville inte vinna.

Och därför slutade en av boxningshistoriens mest gloriösa karriärer i likgiltighetens förnedring.

Med facit i hand kan man konstatera att bristen på verklig glöd och verkligt intresse nog gick att upptäcka redan vid presskonferensen på Howard University i onsdags.

Mike Tyson sa visserligen att han plötsligt befann sig i samma form som under sin storhetstid och att han minsann tänkte sprätta upp Kevin McBride som en fisk.

Men det lät...tillkämpat.

Som att den gamle pitbull-terriern verkligen fick anstränga sig för att låta lika hotfull och farlig och elak som förr.

I blicken fanns inget farligt.

I blicken fanns bara leda.

Precis likadant såg det ut när han sent i lördags natt klev upp i ringen i MCI Center – hockeylaget Washington Capitols flashiga hemmaarena.

Jag satt i och för sig på pressläktaren, högst uppe vid taket, och kan inte påstå att jag hade ögonkontakt med min idol, men på amerikanska pressläktare finns tv-monitorer vid varje säte och på dem såg man vad man behövde se.

Mike Tyson var inte intresserad.

Trött blick

Minns förr, när Iron Mike verkligen var Iron Mike...då hade han uppsynen hos den som vill döda hela sin omvärld.

Nu hade han uppsynen hos den som vill få nånting överstökat.

Blicken var tom, trött och ovillig.

I början av andra, tredje och femte ronderna gick det för all del att ana vissa offensiva ansatser, men det var bara gammal instinkt.

– Det kommer naturligt för mig. Men jag har det inte i mitt hjärta längre. Jag kan inte göra det här mer, erkände han på en mycket märklig presskonferens halvtimmen efter matchslutet.

Framåt fjärde ronden behövde man inte längre ha tillgång till Tysons blick för att förstå att han bara ville åka hem.

Han försökte helt uppenbart få sig själv diskvalificerad – bland annat genom att sånär bryta vänsterarmen av McBride.

Och i sjätte kom det ledsamma slutet.

Precis när gong-gongen klämtade fick 39-åringen en lättare knuff och satte sig på golvet.

Domaren vinkade upp honom, men Tyson satt kvar, tomt stirrande framför sig.

Till sist reste han sig ändå och gick till sin ringhörna.

Men där fick det vara nog.

Boxningssportens kanske allra största stjärna ruskade trött på huvudet – och så kom handduken flygande...

Det var tungt att se.

En Mike Tyson som ger upp...det är som en Charlie Watts som inte längre kan hålla takten, en Fidel Castro som räds att tala inför folksamlingar, en Fredrik Lindström som inte får människor att skratta.

Grym person

Ännu mer deprimerande var den likgiltighet mannen efteråt visade inför sitt brutala nederlag.

– Min karriär tog slut redan 1990. Det är senast jag brydde mig, upplyste han ett snopet pressuppbåd och försäkrade i samma andetag att det inte blir några fler comeback-försök.

– Boxning är en fin sport, jag lovar att jag inte ska skämma ut den mer.

Därefter utvecklades hela presskonferensen till en egendomlig uppvisning i självhat.

Mike Tyson beskrev sig själv som en grym och kall person som inte bryr sig om vad andra människor tycker. Han uttryckte förvåning över att ex-frun Monica Turner, på plats i MCI:s innandömen, överhuvudtaget vill ha med honom att göra. Han berättade att han inte längre känner sig välkommen i USA och därför tänker ägna sig åt missionsarbete i tredje världen under återstoden av sitt liv. Han fnös åt alla försök till hyllningar och han tog avstånd från sina fans.

– De säger att de älskar mig. Det gör de inte. De älskar vad jag gör, men de skulle aldrig bjuda hem mig på middag och de skulle aldrig tillåta att jag gifte mig med deras döttrar, konstaterade han.

Den sortens brutala uppriktighet ska kanske lovordas i tider när idrottsstjärnor bara kläcker ur sig floskler deras mediatränare lärt dem, men det kändes mest beklämmande.

Mike Tyson förtjänade ett lyckligare slut, tycker jag.

Per Bjurman