Det blir synd om världsmästaren

Som en känguru hoppade han upp från ingenstans och skrev historia.

Ingen visste vem han var. Nu vet de flesta vem den regerande världsmästaren och australiensaren Joe Hachem är.

Han vet vem jag är. Och snart vet alla vem som är bäst av oss båda.

Förra året spöade jag världsmästaren från 2004, Greg Raymer, i heads-up. För två veckor sedan piskade jag 2003 års världsmästare Chris Moneymaker. Nu ska jag möta regerande världsmästaren Joe Hachem. Om han vågar, vill säga.

Greg Raymer var på pr-turné i Stockholm när han hörde talas om en kille med extremt stor trut. Som regerande världsmästare kände han sig kallad att täppa till den. Nu blev det inte så.

I början av året skrev jag en krönika om Chris Moneymaker. Sakligt och nyanserat – som alltid – beskrev jag hur mycket tur han hade när han vann VM 2003. En vänlig själ översatte den till Chris, och i samband med EPT-tävlingen i Köpenhamn ville han sätta mig på plats. Nu blev det inte så. De var nog en del som ville se mig äta upp mina ord.

Typisk amerikan

Chris är en sympatisk kille. Typisk amerikansk med kepsen fastklistrad på huvudet. Det värmde lite om kinderna när jag träffade honom eftersom jag skrivit ner honom. Han förstod inte varför jag kände så. Han hade hört samma sak tusen gånger hemma. Samma story, fast ännu vassare och elakare. ”Dessutom är det sant”, skrattade han och fortsatte ”Jag kommer i håg dig från VM. Du hade en Late Night Poker-keps och pratade hela tiden.”

Joe Hachem var också i Köpenhamn. Han är en mycket fin representant för sporten poker.

Vi träffades över någon öl i baren. Jag såg genast min chans och utmanade honom. Det blev en förhandling med många sköna garv. Vi ska ta en match i Monte Carlo i mars under EPT-finalen. Det blir tufft. Han är en grym pokerspelare. Synd för honom att jag är ännu grymmare.

Ken Lennaárd är pokerproffs,

och ordförande i Svenska pokerförbundet