Petades från tjejlaget och tränar i hundbajs

Osannolika resan för Sveriges stora guldhopp

David Åhman tar upp sin mobiltelefon.

Bilden är densamma som han redan haft som bakgrundsbild – men nu är det på riktigt.

Efter en resa genom hundbajs, flicklagspetningar, högstadiebråk, Ivans grill och gosedjursraseri är de äntligen här under Eiffeltornet i Paris.

Paris 25 juli.

Det går att förstå varför David Åhman vill ta sin bild när han för första gången får se sin målbild på riktigt. För den är som en tavla; beachvolleyplanen under Eiffeltornet i Paris.

Det är två dagar kvar tills deras OS-dröm inleds, men öppningsmatchen ska nog snarare beskrivas som en avslutning.

För det här är bara det sista steget i en karriärresa som noga planerats av deras tränare ända sedan huvudpersonerna fortfarande var i skolåldern.

Nu riktas hela världens blickar till sist mot de två 22-åringarna från Sverige. Men under hela 2024 har de varit i Sportbladets blickfång.

Gärdet, 17 maj.

”Det är fan att det ska vara så här!”

Anders Kristiansson stryker foten genom sanden på Gärdet i Stockholm. Han är irriterad.

På hundarna som bajsar i sanden, allmänheten som lämnar planen gropig som en puckelpistbana, underlaget som är för grovkornigt, nätstolpen som nästan kollapsar och Riksidrottsförbundet som fortfarande inte löst situationen.

– När Österrike var på besök förra säsongen stördes de av en högstadieavslutning som nästan slutade i slagsmål, säger han uppgivet.

Här gör två av Sveriges allra största guldhopp vid OS i Paris sina sista förberedelser på svensk mark. Bland bajs, skrikande barn, glada amatörer och den här dagen en ensam solbadare som likt en fläck spilld mjölk breder ut sig över gräset i hopp om att bli O’boy.

– Vi har tjatat om en bana på Bosön och den skulle vara klar i april, men allt har dragit ut på tiden, frustar Anders.

Tränarkollegan Rasmus Jonsson fyller i:

– Det är 30 centimeter sarg och sedan fylla med sand de behöver göra. Vi hade kunnat bygga den på en eftermiddag. Det är så jävla dåligt.

Banan på Riksidrottsförbundets anläggning på Bosön utanför Stockholm blir – om den någon gång blir klar – den senaste biten i tränarduons pussel för att förvandla istidens sista utpost Sverige till guldfavorit vid beachvolley-turneringen i OS.

Hade de försökt samma resa i golf, fotboll eller friidrott hade de vid det här laget stått med två superstjärnor överrösta av lukrativa sponsorkontrakt. I stället bärs satsningen av Sveriges olympiska kommitté och genomförs på en kommunal bana på Gärdet.

Med två vanliga snubbar i huvudrollen.

Södermalm, 26 februari. 

Vi står i David Åhmans lägenhet på söder i Stockholm. Rundturen består i att vi ställer oss mitt i vardagsrummet och gör ett varv kring vår egen axel.

Hall, badrum, vardagsrum, sovrum och matrum i ett och så ett litet kök. Tankarna går till en tågkupé, ett pojkrum – eller ett kassavalv.

– Men jag har havsutsikt, säger Åhman.

Han instruerar oss att sitta ner vid matbordet och titta rakt genom vardagsrummet på lägenheten i grannfastigheten.

– Man kan till och med skymta stadshuset.

Det är tveksamt om ens den mest giriga av mäklare hade kommit på att kalla det havsutsikt. Men David Åhman har alltid tvingats se möjligheter ingen annan kan skymta.

Förstörde träningarna

22-åringen började spela traditionell volleyboll som tioåring, men de flesta av de tre år äldre medspelarna hade då redan tröttnat. Lösningen blev därför att David flyttade över till sin äldre systers tjejlag, i Umeå-klubben Stöcke IF.

Det gick bra så länge han var en pojke – men när den blonda killen började växa till en ung man protesterade medspelarna.

– Det blev snack om att ”David har vuxit för mycket och blivit för bra. Han förstör träningarna”. Så tränaren snackade med mamma och pappa om att nu får vi nog försöka få bort David här, det blir svårt att ha med honom.

Hur kändes det?

– Jag minns att jag tyckte det var tråkigt. Att jag tänkte att ”hur gör vi nu då?”. Det var svårt för mamma och pappa också som ju visste att jag ville fortsätta med volleyboll.

Närmaste lag fanns nu i Norsjö, strax nordväst om Skellefteå. 160 kilometer med bil och utan direktanslutning med tåg.

Familjen försökte också några gånger, men gav snabbt upp den planen. I 13-årsåldern stod han därför utan möjlighet att träna traditionell volleyboll.

Trots det blev han ändå kallad till ungdomslandslaget. Läger där David de första dagarna tvingades försöka lära sig alla nya rotationer och passar de andra redan nött in.

Men vid 15 år bestämde han sig. Stranden fick bli hans plats på jorden, och som tur var hade beachvolleyn ett av sina starkaste fästen i Umeå.

Så då var väl problemet löst?

Nej, inte riktigt.

Beachvolleyn var visserligen etablerad i Umeå – men bara på seniornivå. Ungdomslag saknades helt och redan när David tre år tidigare knackat på dörren och bett om att få börja hade det blivit tvärstopp.

Davids familj fick beskedet att det helt enkelt saknades en träningsgrupp för pojken.

– Men mamma snackade in mig och sa att ”han är faktiskt väldigt duktig så ni får ge honom en chans”.

Klubben vek sig och lät tolvårige David provträna med en grupp studenter längst ner i klubbens grupphierarki. Sedan började klättringen.

– Jag behövde vänta ut terminerna i varje grupp innan jag fick flytta upp. Det var lite segt men de som bestämde spelade ju själva också och ville nog ha platserna i de bästa grupperna för sig själva.

Redan som 14-åring hade han ändå klarat av alla fyra pinnhål och var uppe i elitgruppen tillsammans med några av de bästa seniorspelarna i Sverige.

Vad som hände där? Det blev stopp igen.

Klubben berättade att kravet för att få vara med i träningsgruppen var att han spelade på den svenska seniortouren i beachvolley.

– Men då lyckades mamma snacka in mig igen. ”Ni vet ju att han är lika bra och kan vara med”. Där fick jag sedan väldigt bra träning för att vara i den åldern. Så det var guld värt.

En stor förklaring till den explosionsartade utvecklingen stavas uppenbarligen mamma Sofia Åhman, idrottslärare och träningsprofil. En annan heter Björn Harnerud.

För när alla inom idrottsrörelsen tillsynes verkade motarbeta Davids stora passion dök en man upp som istället speglade den.

– Jag ville ju spela hela tiden men hade ingen att spela med, men han såg att jag var väldigt sugen och sa att han kunde ta några träningar med mig.

Harnerud tränade Davids syster i Stöcke IF. Under en sommar blev han sedan att jämföra med Davids personlige tränare.

Han bearbetade Davids teknik, nötte under match efter match en mot en i sanden och anmälde sig tillsammans med den unge entusiasten till olika tävlingar.

– Han var väldigt intresserad själv och tyckte att det var kul att coacha mig. Så det var riktig bra hjälp att ha någon som var lika engagerad som jag var och ville träna lika ofta. Det var skitbra!

Var han den förste som bekräftade ditt intresse?

– Ja, det skulle jag säga. Han lärde mig massor tills jag kom till nivån att jag började slå honom. Då sa han att ”nu kan jag inte lära dig mer. Nu är du klar”.

Har ni någon kontakt i dag?

– Nej, väldigt lite. Som jag förstått det är han inte heller särskilt involverad i volleybollen längre.

Björn satte bollen i rullning – och nu började den snabbt få fart.

Som 14-åring kallades David till ett ungdomslandslagsläger i beachvolley för två år äldre spelare. Där mötte han tränaren Rasmus Jonsson.

– Då märkte jag hur snabbt jag utvecklades när jag fick riktigt bra coachning, säger han och blickar upp mot medaljsamlingen i lägenheten.

Som 15-åring kallades David sedan även upp till seniorlandslagets läger, och det var nu uppenbart för alla inom beachvolleyn i Sverige att de satt på en exceptionell talang. En diamant som trots väldigt lite slipning glänste klart.

Rasmus såg självklart potentialen. En kille som hade kapaciteten att lyfta svensk beachvolley till en nationell angelägenhet.

Men hans diamant saknade fortfarande sin ring.

Huddinge, 26 februari.

Vi kryssar mellan lastbilarna i ett industriområde söder om Stockholm. Vårt mål är en stor blå låda bakom byggstängsel.

Den typen av industribyggnad som de senaste åren förvandlats och fördärvats som padelhallar. Men den här är full av sand.

Väl inne pulsar Anders Kristiansson genom kornen nynnandes på refrängen till Totos ”Hold the Line” som strömmar ur högtalarna. Han är gladare den här dagen.

Det är februari och allt är grått. Men i beachvolleyhallen är alla soliga och solbrända.

Det är här Jonathan Hellvig och David Åhman inleder det sista halvårets finslipande inför satsningens stora mål: OS i Paris.

Motståndarna under passet heter Jacob Hölting Nilsson (19 år) och Elmer Andersson (17), en duo som senare under våren ska komma att vinna U23-EM tillsammans. Två ynglingar som gjort att Åhman och Hellvig numera slipper vänta på att de andra i Sverigeeliten ska sluta sina ordinarie arbeten för dagen för att kunna träna. Men också två stora talanger tränarna hoppas ska följa i de nu upptrampade fotspåren mot världstoppen.

Det är också fler som nu rider på den plötsliga framgångsvågen.

Jonathan Hellvig berättar om hur antalet aktiva ökar i Sverige och även träningshallen i Huddinge har upplevt ett uppsving i intresse sedan EM-guldet för Åhman och Helvig 2022. Nu delar ägaren samma dröm som Rasmus, Anders, spelarduon och hela den svenska volleybollen.

En framgång i världens största idrottstävling under en av världens mest ikoniska byggnader, Eiffeltornet. Men lunchen intas på ett annat landmärke.

Ivans grill.

Menyn är vad den är på en pizzeria. Våra två idrottsstjärnor behöver ändå inte läsa den innan de beställer varsin oxfilépasta.

Det är knappast särskilt glamouröst. Ändå är det där rampljuset inte långt borta.

Under lunchpausen hinner en baggerpassning från Åhman till Hellvig från förmiddagens pass nå 50 000 visningar på Instagram. Detta samtidigt som tränarduon förklarar sin filosofi.

Anders har en bakgrund som idrottslärare och svensk förbundskapten även inom traditionell volleyboll. En 75-åring som måste beskrivas som en levande legend inom svensk volley.

Rasmus var i sin tur beachvolleyspelare själv inom Sverigeeliten. En eldsjäl som vigt sitt liv åt strandsporten.

Tankarna de har är progressiva och handlar i grunden om att utplåna allt onödigt, och ägna så mycket tid som möjligt av träningen åt själva spelet. Uppvärmningen sker genom spel och alla taktiska och tekniska detaljer slipas i sitt naturliga sammanhang.

Repetitiv träning av enskilda moment lyser med sin frånvaro. Istället spelas det hela tiden bollar om poäng, men där räkningen också snillrikt viktats för att premiera det ledarna eftersöker.

Det kan handla om extrapoäng om avgörandet sker på andratouch eller efter ett hoppass. Tränarna har också redan såväl hyllats som dokumenterats och prisats för sin taktik ”Swedish jump set”.

Spelstilen utvecklade de specifikt till paret Åhman/Helvig och går ut på att de efter motståndarnas serve eller attack ska kunna attackera själva på såväl andra som tredje bollkontakt.

– Idén föddes eftersom David var så bra på att gå på avslut direkt, säger Rasmus Jonsson.

Men han behövde fortfarande en blockare och passare. Ringen till diamanten.

Lidingö, 17 maj.

Reglerna är oklara för en utomstående när familjen Hellvig delar ut korten. Men självklara för de invigda.

Här har de spelat tillsammans hela uppväxten, Jonathan, pappa Anders och storasyster Hanna (den här dagen precis hemkommen från Schweiz där hon spelar professionell volleyboll).

Samtidigt som David Åhman ägnade delar av sina tidiga tonår åt att upprepa mantrat ”fortsätt växa, fortsätt växa, fortsätt växa” till sin kropp (i hopp om att bli lång nog att slippa bara vara libero) hade Jonatan aldrig anledning att vara orolig. Mamma är lång, pappa är lång och hans storasystrer är lång.

Jonathan saknade dessutom skäl att egentligen fundera på vad han skulle ägna sig åt.

Båda föräldrarna har spelat i elitserien i volleyboll, storasyster är proffs och lillasyster Agnes tar under våren examen från volleybollgymnasiet i Falköping.

Om David Åhman fick kämpa sig kvar inom volleybollen hade Jonatan förmodligen behövt slåss för att ta sig ur den.

– Vi har kastat bollar på honom sedan han var ett år gammal, har pappa Anders berättar.

Jonatan skrattar när han får höra citatet.

– Jag kommer ihåg att jag alltid gillat att springa runt och leka med bollar. Jag var också med när mina föräldrar spelade och hängde med alla andra barn i hallen. Så fort det var en timeout eller matchen var slut sprang alla in och lekte tillsammans.

Under vinterhalvåret spelade familjen volleyboll inomhus och på sommaren tog de med sig bollen till stränderna vid mormor och morfars hus på Gotland.

Den första riktiga kontakten med organiserad beachvolley kom för Jonathans del ett år innan gymnasiet, när systern skulle spela ungdoms-SM 2016. Hela familjen skulle åka och Jonatans mamma Lotta undrade om inte han också ville anmäla sig.

– Men det var verkligen i sista minuten.

Efter att Lotta ringt en bekant fick då 15-årige Jonathan sin första volleyparter, en kille från Sollentuna vid namn Kalle Blomstedt.

– Då fick jag smak för det. Jag träffade också många andra kompisar där som spelade volleyboll och lärde känna dem. Då blev det väldigt roligt.

Turneringen blev en vändpunkt i Jonathan Hellvigs idrottsliv. Före den hade han alltid föredragit att ha bollen vid sina fötter, men nu sökte han istället till volleybollgymnasiet i Falköping.

– Jag funderade inte så mycket då egentligen, det verkade bara kul att gå på ett idrottsgymnasium. Men sedan kom jag in.

Väl på gymnasiet upptäckte sedan ett annat par ögon honom.

– Det var då Rasmus frågade om jag ville spela ihop med David. Sedan tog det fart på riktigt när vi skulle spela kvalet till ungdoms-OS.

Hur väl kände du David då?

– Vi hade bara träffats ett par gånger innan vi parades ihop. Jag kommer bland annat ihåg att vi mötte varandra på ungdoms-SM (David kom tvåa 2016). Men jag hade sett honom spela och han var ju skitbra så jag var bara superglad över att jag skulle få spela med honom.

Men vad var det tränarna såg?

– De här killarna är inga taggtrådslirare. De är akademiska spelare. Väldigt förståndiga, säger Anders och fortsätter:

– David är världsbäst på att röra sig i sanden. Han är dynamisk. Och ”Jonte” är bäst i världen på hoppassar.

Jonatan är också akademiker på riktigt, via utbildningen i datateknik på Kungliga Tekniska Högskolan. En titel som matchar hans korrekta personlighet.

David ger samtidigt intrycket av en mer fri själ.

Tillbaka i lägenheten på Söder lägger han sig i soffsängen tillsammans med sin gosedjurshaj. ”Sharky” fick följa med till Stockholm, men majoriteten av mjukdjurssamlingen från barndomen ligger kvar i Umeå.

Där infogades de under Davids barndom i en gigantiskt fantasivärld. Var och ett av djuren fick då inte bara ett namn utan också en personlighet.

Egenskaper som sedan styrde hur de agerade under allt familjen tog sig för.

– ”Sharky” är lite tuff. Han har alltid varit coolingen i gänget. Lite av en bad boy, säger David med sitt spjuverleende.

På prishyllan vilar en annan mjukisfigur duon fick i pris efter en tävling.

– Ryssland som kom trea fick också en. Men de ska ju vara så himla tuffa, så när han fick den sa han bara ”I’m not fucking gay” och så kastade han den åt sidan. Samtidigt stod jag där och var supernöjd.

Utåt sett är David extremt social och framstår som befriande oskyldig.

– När jag är ensam hemma behöver jag någon att krama, säger han och gosar med ”Sharky”.

Men bakom fasaden finns också en grubblare som gärna går lite åt sidan när de andra deltar i sociala sammanhang.

Som när Anders ägnar den sista delen av lunchpausen i hallen i Huddinge åt att utbilda sina elever i rockhistoria.

Det börjar med en harang om Creedence clearwater revival och fortsätter med Chuck Berrys mytomspunna Norrlandasturnéer. 

– Han åkte hit för att han var så pengakåt. Han samlade stålar hela tiden, säger Anders med förakt i rösten.

– Det är som när vi spelar uppvisningsmatcher, fyller en av de unga U23-mästarna fräckt i och fortsätter:

– Så särskilt stor skillnad är det inte.

Anders suckar åt sin otacksamma publik.

Vid Gärdet har publiken i sin tur växt med en handfull lunchrastande stockholmare. Detta samtidigt som barnskriken från skolklassens idrottslektion på banorna intill konkurrerar om luftrummet med smashar, baggerslag och Rasmus och Anders instruktioner.

”Har du snurr på kullagret så ska du kunna dra den!”

”Akta antennbollarna, det är där ni blir inlåsta!”

”Inte cornerspika, utan skarpare än så!”

David och Jonatan är betydligt mer fokuserade än de var i Huddinge ett par månader tidigare. Ibland på gränsen till irriterade på varandra.

Så till en grad att den där trötta beskrivningen av ”som ett gammalt gift par” tyvärr måste leta sig in även i den här texten.

Och som många relationer började det med en dejt.

– Det var en ”blind date”, säger David och skrattar.

David hade 2018 spelat den första rundan i kvalet till ungdoms-OS med en kortare partner, och i ”fel roll”. Rasmus såg då potentialen i att få den extremt mobile talangen som attackspelare.

– Sedan fick Rasmus upp ögonen för Jonatan, som inte hade spelat lika länge då. Men han tänkte att ”han kan nog blocka”. Så han parade ihop oss, och sa att ”vi testar och ser hur det går”. Sedan kände alla direkt att det här nog var en bra relation.

Helt plötsligt låg en blond Umeåson i familjen Hellvigs soffa på Lidingö. Där blev han kvar tills David löste den egna lägenheten på Södermalm.

– Vi har lärt oss att leva med och respektera varandra. Nu har vi ju också lärt oss var vi har varandra och det är inte ofta vi är osams om något, säger Jonathan.

Likt ett gammalt gift par har de också skaffat sig gemensamma rutiner. Som när de försöker komma till ro dagen innan en stor match.

– Jag har en jazzlista jag nästan alltid lyssnar på när vi ska somna utomlands. Sedan vaknar jag mitt i natten och lägger undan hörlurarna. Men Jonatan är värre, säger David och fortsätter:

– Han somnar alltid med något Youtube-klipp uppe på telefonen, och så ligger han och sover men skärmen lyser upp hela rummet.

Det var inte heller bara vid sidan av planen det klickade.

– Vi spelade en turnering i Turkiet innan OS-kvalet fortsatte, och där tror jag vi vann en eller högst två matcher, och förlorade resten. Så när vi gick in i kvalet hade vi inga förhoppningar direkt. Vi tänkte att om vi tar oss ur gruppen är vi nöjda. Sedan vann vi alla matcher, skrattar David.

Det var en omedelbar succé, och kanske var det också en nödvändighet. För triumfen i ungdoms-OS 2018 väckte intresset från Sveriges olympiska kommitté och med det kom nödvändiga resurser för att genomföra satsningen mot OS i Paris.

När vi träffas under våren berättar paret om ett nödnummer de fått av SOK om de behöver medicinsk hjälp, och pulsklockor de tilldelats för att hålla koll på sin belastning. Med blandat resultat ska dock sägas.

I Huddinge i februari har Davids uppskattat att hans träningsberedskap är ”1 av 100”. En annan gång väckte klockan honom klockan 04:00 på natten med det alarmerande budskapet att han hade för låg puls.

– Den trodde att jag var död.

Med SOK:s hjälp har tränarduon under året ändå kunnat lägga pusselbit efter pusselbit i strävan mot att ge de otippade beachvbolley-paret guldläget i Paris. Och så den 18 juni kallar Sveriges olympiska kommitté så till sist till pressträff.

Sargen är rest, sanden är lagd och nätet är spänt när banan på Bosön då äntligen invigs. I väntan på det har paret under våren också hunnit bli världsettor i april och vinna fyra raka världstourtävlingar de ställt upp i; i Mexiko i april, Portugal i maj, Tjeckien i juni och Schweiz i juli.

Det är nu till sist som om allt är på plats. Att vägen till Eiffeltornet i Paris äntligen ligger rak framför dem.

Röjd från hundbajs, störande ungdomar och oflexibla ungdomsklubbar. Skyfflad av nyckelpersoner som Anders och Rasmus, men också Björn och Kalle. 

Nu är det upp till David Åhman och Jonatan Hellvig att de sista steget själva. Men kanske är deras öde faktiskt redan förutbestämt.

För hemma hos David Åhman på Söder hänger pappmedaljen med titeln ”Mr Worldwide” kvar från när han gick ut årskurs nio. På baksidan har hans klasskamrater skrivit:

”Framtida OS-guld”.

– De kanske visste något, ler David.

Paris, 25 juli.

Rasmus Jonsson låter OS-sanden rinna mellan fingrarna för att testa vindriktningen inne på arenan. Likt ett timglas som signalerar att det är dags.

På planen gör David Åhman och Jonatan Hellvig de sista finslipningarna inför lördagens OS-premiär. På läktaren förvandlar en konstnär målbilden till en riktig tavla.

Om ett par veckor vet vi om den kommer få en guldram.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program