OS mest mänskliga superstjärna
Brenning: Silverhjälten Victor är en frisk fläkt av vardag
CHÂTEAROUX. Han har sin mysse.
Han har sin bysse.
Och nu har Victor Lönneberga Lindgren skrivit ett nytt kapitel i den pågående svenska idrottssagan i Paris.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
Jag kan inte låta bli att tänka på Astrid Lindgrens Emil när jag ser Victor Lindgren. Det blonda håret, men framförallt det där lilla spjuverleendet 21-åringen firade av när han sträckte händerna i luften på prispallen efter sitt OS-silver i luftgevär 10 meter.
Som om han precis kommit undan med ett riktigt lurigt rackartyg.
Det är också något väldigt romantiskt över Lindgren (Astrid med). Man kan tro att han liftat hit direkt från det idylliska snickerboa i Lönneberga.
Ska ringa sin chef
Nu är han från Sjöbo men bor i Sävsjö, där han stannat kvar efter att ha gått ut skyttegymnasiet på orten. Där har han hittat optimala träningsförutsättningar med hela Sverigeeliten – och där han hittat den perfekta mixen med deltidsjobbet som svetsare.
Efter silvret talade han om hur han hoppas få jobba kvar. Att han var lättad över att OS råkade infalla under industrisemestern men att han nu skulle behöva ringa sin chef och be om några extra dagar ledigt.
Att han innerst inne bara är ”en vanlig grabb från Sjöbo” och att han trivs väldigt bra med sitt jobb och sina kollegor.
Han måste vara hela OS mest mänskliga superstjärna.
Det lugna firandet mitt under finalen efter att tredjeplatsen och medaljen säkrats är för mig redan en svensk OS-klassiker. En försiktigt knuten näve, knappt identifierbar för det blotta ögat men ändå tydlig på bild.
Precis lika samlat som det klassiska klippet när Jonny Holm firade höjdhopparsonen Stefans bragdguld under en lunchpaus på Forshaga svets och smide 2004. Reservat. Inget att hetsa upp sig överdrivet mycket över. En dag på jobbet, om än en riktigt bra sådan.
Men det här var ingen vanlig dag på jobbet för Victor Lindgren. Det här var dagen när 21-åringen sparkade upp dörren till skyttesporten igen och presenterade den för alla svenska idrottsälskare. Men framförallt alla idrottstörstande barn.
Själv sköt han sitt första skott i sin mammas knä som treåring (hon höll i bössan, hon tryckte på avtryckaren) och nu hoppas Victor att fler unga ska hitta till skyttehallarna.
Det hoppas jag med, för det här vill jag vara med om igen.
Såld redan vid Plåtniklas
Jag var ärligt talat såld redan när Lindgren vinglade in på arenan som Plåtniklas i sin stabiliserande dräkt och ställde sig tillrätta likt en överförfriskad ungdom med naivt hopp om att ändå ta sig förbi krogvakten.
Balanserandes. Djupa andetag. 50 grader i dräkten. Svett över hela kroppen. Stel som en staty.
Och tävlingsformatet med 24 skott totalt där utmanare efter utmanare sorterades bort längs vägen tills bara två återstod var fängslande. Med den tryckande pressen i kampen om medaljerna och den raka western-duellen om guldet som klimax.
Jag skakade till sist så mycket att jag behövde anteckna på utandning. För det här var som en Clintan-klassiker, men mot en omöjlig kines.
”Han är som en robot”, sa Victor själv om guldmedaljören och världsrekordhållaren Sheng. En robot med en busig svensk bredvid sig som trots sin rymddräkt på något sätt ändå strålade av mänsklighet.
I ett OS med superstjärnor, heltidsproffs, underbarn och divor i överflöd både på tävlingsplatser och läktare är Victor Lindgren som en svalkande bris i den nu stekheta franska sommarvärmen. Hela tävlingsområdet, en gammal militäranläggning i Châteroux knappt tre timmars bilresa från Paris plastiga OS-kuliss, är som att för en sekund få återvända till verkligheten.
Kossor, solrosfält och så en vanlig grabb från Sjöbo. Astrid Lindgren hade omedelbart satt papper i maskin om hon varit här, och hon hade haft mycket att skriva om.
Utanför hallen under finalen stod till exempel Victors föräldrar Jan och Ulrika och följde avgörandet på en storbildsskärm. När jag talade med dem bara minuter efter avgörandet var det som om mänskligheten kokade över.
Vardagen. Vanliga människor, mitt i all hets om rekord och prestation, som råkat köpa lerduve- istället för luftgevärbiljetter och därför inte fick komma in på sin sons mest historiska idrottsdag. Något Emils pappa Anton säkerligen också skulle ha råkat göra.
Det var ömtåligt vackert.
Och nu då?
Nu åker vi tillbaka till Paris och ett OS som börjat sensationellt bra för oss svenskar – med tre medaljer på lika många dagar. Först bronsjudokan Tara Babulfath (som på fullaste allvar svarar till smeknamnet ”Pippi”), sedan Jenny på Bråkmakargatan Rissveds och nu Victor i Lönneberga Lindgren.
Och då återstår fortfarande de stora guldhoppen i Armand Karlsson på taket Duplantis och Volleybollbröderna Lejonhjärta.
Kvar i Châteroux lämnar vi vardagen och Victor Lindgren. OS mest mänskliga medaljör som när jag skriver den här sista raden står och gråter i sin pappas famn.
Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag
Medaljligan
| Nation |
|---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.