Döp vulkanerna efter Lagerbäck
Erik Niva: Hans hemlighet? Han har inga
Bada i gejsrarna, flyg iväg på askmolnen och döp vulkanerna efter Lasse Lagerbäck.
Island besegrar Holland, och en stillsam man från Ånge får väldigt svåra saker att se rätt jäkla enkla ut.
Hans hemlighet? Att han inte har några hemligheter.
Det är ju inte utan att man blir lite nostalgisk.
Några enstaka plusgrader och en blöt sidvind in över idrottsplatsen. Ett namnkunnigt motstånd som kraschar rätt in i hårt uppstyrda 4-4-2-led. Ett slitstarkt kollektiv som tillsammans jobbar ner välkända gäster från söder.
En gång i tiden brukade ju Sverige vinna matcher som kändes på det här sättet. Nu gör vi inte det längre, men det handlar mer om våra egna vägval och betydligt mindre om fotbollens faktiska utveckling.
Det finns ju gott om människor som dömt ut både spelmodellen och ledarstilen som omodern, men även om jag inte ska komma här och påstå att jag känner Lars Lagerbäck utan och innan så är jag i alla fall säker på två saker när det gäller honom.
Är det något han struntar fullständigt i så är det vad en en ansiktslös folkmassa tycker. Och är det något han bryr sig ännu mindre om så är det vilken fotboll som ses som trendig just det här halvåret.
Vi är ju någon sorts kollegor nuförtiden, så det händer ganska ofta att någon ber mig berätta hur han är egentligen, när ljusen har slocknat och kamerorna stängts av.
Jag har aldrig några spännande svar att komma med.
Inga dolda agendor
Det ni ser är nämligen det vi andra också får. Lars Lagerbäck är inte mannen som arbetar med dubbla ansikten eller dolda agendor eller falsk diplomati.
Hans storhet som fotbollstränare ligger inte i något machiavelliskt mediemanövrerande eller för den delen i några taktiska trollkonster. Ifall ni bara har lyssnat på honom under de senaste årens tv-sändningar – eller för den delen de tio svenska landslagsår som föregick dem – så vet ni också hur grunderna i hans fotbollsfilosofi ser ut.
Raka, snabba passningar upp mot två centrala anfallsspelare. Kompakt, aggressivt försvarsspel som prioriterar att styra bort motståndarna från det egna målet. Inget överdrivet risktagande, inga bolltapp i fel spelytor.
Enkelt? Kanske det. Tydligt? Effektivt? Utan någon som helst tvekan.
Jag säger inte att det alltid skulle få samma effekt överallt, men det funkade i Sverige i går och det funkar besvisligen också alldeles osannolikt bra på Island i dag.
Det medelpadiska kynnet har visat sig fungera alldeles utmärkt ihop med det isländska. Jag vet att Lagerbäck är oerhört förtjust i gruppen han förfogar över just nu, att han upplever spelarnas arbetsmoral, lojalitet och offervilja som förutsättningar för den fenomenala förändringen han själv iscensatt.
En gång i tiden var det också såna värdeord som vi använde för att sammanfatta den svenska fotbollen, men när man räknar samman vinsterna från gungorna är det ju inte utan att man samtidigt också funderar över kostnaderna från karusellerna.
Ska man summera vår fotboll av i dag behöver man tyvärr använda sig av en annan uppsättning av nyckelord.
Men nä, nu kretsar ju faktiskt inte det här kring Sverige, utan nu handlar det om ett Island som tagit segern som kanske är hela deras fotbollshistorias allra största.
Aldrig något snack
VM-medaljörerna var i byn, Laugardalsvöllur tog emot med sin vind, sina löparbanor och sina bollsparkande islandshästar.
Det var faktiskt aldrig något större snack.
De må ha kommit från Manchester United, Milan och Bayern München, men då de inte matchade hemmalaget i vare sig intensitet, noggrannhet eller beslutsamhet var de aldrig särskilt nära några poäng.
Hallfredsson överglänste Robben, Sigthorsson var bättre än van Persie, Bjarnason käkade upp Sneijder.
Gylfi Sigurdsson ägnade en sekund åt att sätta en straff och en sekund åt att trycka upp en förlupen hörna i nättaket – sedan fortsatte han att stänga ytor och erbjuda understöd under matchens övriga 90 minuter.
Det är Lars Lagerbäcks typ av superstjärna.
För drygt sex år sedan rusade ett rusigt Ryssland rätt över ett häpnadsväckande bekvämt Sverige. Matchen innebar början till slutet på Lars Lagerbäcks tid som svensk förbundskapten, och fick Guus Hiddink att hyllas som häxmästare.
Det var då det. Åren som har passerat har behandlat vissa fotbollstränare bättre än andra.
Nu framstår Hiddink som både trött och dåligt uppdaterad, medan en 66-årig skogsman från Ånge ser ut som en fräsch framtidsvisionär.
Någon EM-plats är ännu inte klar, men det Lars Lagerbäck har gjort med Island förtjänar ändå redan att räknas in bland 2000-talets verkligt stora landslagsgärningar.
Jag ser verkligen fram emot att snacka igenom mirakelmatchen med honom, men jag tror mig redan veta ungefär hur det kommer att låta när han linkar in till redaktionssamlingen nästa tisdag.
”Vilken jävla grej”, kommer vi att hetsa. ”Har de rest statyn ännu?”.
Lars Lagerbäck kommer att le sitt inåtvända leende, sedan slå ifrån sig lite avvärjande.
– Det var en rolig kväll, kan man lugnt säga, men det är ju det här som är så fascinerande med fotboll...