En blågul solstråle
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-29
Anrell: Hetare än någonsin – då snackar Kallur om kylan
OSAKA. När jag försöker samla ihop mig efter ännu en dag här i friidrotts-VM är det tre saker som lyser starkast:
Isinbajevas närmast arroganta överlägsenhet att bara hoppa på tv-höjder i stav innan de andra var ute.
Mustafa Mohameds närmast desperata försök att ensam slå hela världen i allmänhet och tre kenyaner i synnerhet.
Susanna Kallurs närmast kliniska renhet i löpningen i sin semifinal.
Jag kan knappt bärga mig till hennes final i dag 14.05...
Jag tror att det blir en sån dag när allt arbete avstannar på svenska arbetsplatser.
Lite Stenmarks-feber, ni minns.
Det är inte varje dag en Jerringprisvinnare – ni vet såna där idrottsmän på Tony Rickardsssons och Magdalena Forsbergs nivå – har en absolut chans att slå sig in i yttersta världstoppen på ett så handgripligt sätt som genom att vinna ett VM-guld i friidrott.
På en sprintdistans dessutom.
En sak ska vi inte glömma inför dagens lopp:
Susanna har aldrig ens varit i en riktig VM-final förut.
Hon pratade mycket om det efter semifinalen i går om hur hon brukar bli femma eller sexa i semifinalerna och få åka hem med svansen mellan benen. I Helsingfors för två år sen var hon i uselt skick och det var syrran Jenny som gick till final. Nu är Susanna i final själv – efter att ha vunnit sin semifinal.
Det är en fantastisk utveckling på ett par år.
Pallar hon för trycket?
Men sanningen är nog att varken hon eller vi vet om hon kommer att palla för trycket. Hon ger ett samlat och jordnära intryck men det gjorde Magdalena Forsberg också. Det spelade ingen roll – när det blev allvar drabbades hon ändå av bendarr, guldångest och feberfrossa.
Och om Susanna grubblar allt för mycket över att en hel svensk nation kommer att stanna upp i dag och följa hennes tolv sekunder of fame framför tv-apparaterna så antar jag att det antingen är mycket bra – eller mycket jobbigt.
Alla kan vinna
Men ingen vet, faktiskt.
Men alla vet att hon pallade för trycket i Göteborg förra året.
Hon tog sitt EM-guld och visade att hon varken var rädd för att vinna eller förlora.
Hon sa det förresten själv i går. Hon sa att alla i finalheatet faktiskt kan vinna. Tidsmässigt stämmer det. Det är mycket jämnt.
Hon tillade att den som är iskallast i skallen vinner. Iskallast i skallen på dalmål låter ganska kul. Lite gulligt. Lite snällt. Som nåt man blir en lördagskväll i Falun eller Leksand.
Jag har tippat silver
Jag antar att det stämmer och det betyder att Susanna kan bli lika väl etta som åtta.
Jag har tippat silver tidigare.
Jag håller fast vid det.
Kallur tvåa efter Michelle Perry.
Men hon kan lika gärna vinna.
Om vi tar bort Kenya från världskartan i friidrott – vilket vi inte kan, men ibland kanske vill eftersom det skulle vara ungefär som att ta bort USA från världskartan i politik – så är Mustafa Mohamed bäst. Bäst i världen utanför Kenya.
Han har tagit ett jättekliv framåt i år.
Förra året var han fyra i Europa. Nu är han fyra i världen och etta i världen – utanför Kenya.
Tappert försök av Mohamed
Kenyanerna som vann i går kom en vecka senare än Mustafa till Japan från sin höghöjdsträning. Det kan ha påverkat. Å andra sidan är de säkert bäst i världen ändå.
För Mustafa – Lysekils egen Sanna Kallur – var beskedet viktigt. Han är nu fast rotad i världstoppen.
Han är numera fast rotad i det svenska folkets hjärtan också. Först svenska rekordet, sen det här tappra försöket att helt ensam slå Kenya i 3?000 meter hinder – det vittnar om dårskap och tapperhet på närmast samurajisk nivå.
Och nästa år är det OS.