Owens kämpade mot Adolf Hitler

Mats Wennerholm

Jesse Owens satte flera världsrekord och tog hem fyra OS-guld – ändå var han inte accepterad inom friidrotten

Jesse Owens var 1930-talets Usain Bolt.

En extrem talang med ett extremt genombrott.

Men medan Bolts dubbla världsrekord och tre OS-guld i Peking gjorde honom till multimijonär och hyllad av en hel värld, blev Jesse Owens fyra OS-guld i Berlin 1936 snarare en börda.

Han blev av med allt – och inte ens presidenten gratulerade.

I dag är Jesse Owens ansedd som en av världens största idrottsmän genom tiderna och hans bragd i Berlin är given på alla listor över OS-historiens största ögonblick.

Fyra OS-guld totalt – 100, 200 meter, 4x100 meter och längdhopp.

Det tog 48 år innan Carl Lewis kopierade den bragden i Los Angeles.

Men Jesse Owens hade blivit historisk redan året innan OS – 1935 – då han satte tre världsrekord och tangerade ett fjärde inom loppet av 45 minuter i Ann Arbour, Michigan.

Bland annat i längdhopp där han gjorde ett enda hopp och landade på 8,13 – ett rekord som skulle stå sig i 25 år.

Det växande Natzi-Tyskland

Men Jesse Owens fick vänta på det erkännande han förtjänade.

Framförallt hemma i USA.

Historien gav också hans framgångar en annan kuliss, då de kom inför ögonen på Adolf Hitler och hans växande Nazi-Tyskland som rustade för krig och använde OS 1936 som en gigantisk propagandaapparat för att imponera på omvärlden.

Ingen anade då vilken ondska som doldes där på hedersläktaren.

Det går också många skrönor om den olympiaden, som att Hitler vägrade att ta Jesse Owens i hand och gratulera.

Men sanningen var den att Hitler bara valde att gå ner och gratulera de tyska segrarna efter första dagens OS-tävlingar. Det gjorde att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) reagerade och meddelade den tyska diktatorn att antingen fick han gratulera alla eller ingen. Hitler valde det senare.

Men det var ingen tvekan om vad Hitler tyckte om svarta idrottare.

Blev hyllad

Han tyckte att de skulle uteslutas från OS och blev mer och mer irriterad för varje guld som Owens tog, vilket Albert Speer, Hitlers arkitekt och senare ansvarig för den tyska krigsindustrin, berättade i sina memoarer.

Men Jesse Owens märkte inte mycket av det.

Han tyckte att han blev hyllad av den tyska publiken.

– Jag har aldrig fått sådana ovationer som jag fick i Berlin, berättade han senare.

Och den tyske längdhopparen Luz Long var den första att gå fram och gratulera Owens, sedan han fått stryk av amerikanen i finalen.

– Det krävdes mycket mod av honom att göra det med Hitler där uppe på läktaren, har Owens sagt om händelsen som gjorde att han fortsatte att brevväxla med tyskens familj, sedan Long dödats i andra världskriget.

Och det fanns ännu en tysk koppling.

Owens vann med några av de första tävlingsskor som gjorts av den unge tysken Adi Dassler.

Det som var början till skojätten Adidas.

Jesse Owens historia har berättats tusentals gånger och kommer säkert berättas lika många gånger till.

Men i hans ögon var han inte mer diskriminerad de där veckorna i Tyskland 1936 än han var hemma i USA.

På Ohio University, som han tävlade för, fick han inte ens bo på universitets-området, utan bodde utanför med de andra afroamerikanska idrottsmännen.

Han kunde inte äta på samma restauranger som de vita medlemmarna i laget, utan fick antingen ta med sig maten ut eller äta på restauranger enbart avsedda för svarta.

Och när han skulle hyllas på gatorna i New York efter de fyra OS-gulden, fick ha ta varuhissen ner på lyxhotellet Waldorf Astoria.

– Och efter alla historier om Hitler kunde jag inte ens sitta längst fram i bussen i mitt eget hemland. Jag fick gå in genom bakdörren, sa Owens om den segregation som fortfarande rådde i den amerikanska södern.

Hemlandet svek

Han ansåg också i hela sitt liv att värsta sveket efter de fyra OS-gulden kom från hans eget hemland.

– Jag fick inte skaka hand med Hitler, men jag fick inte skaka hand med vår egen president heller. Jag fick inte ens ett gratulationstelegram, har han berättat.

Han fick inte heller James E. Sullivan Award som delas ut till USA:s bäste amatör-idrottare varje år och är USA:s motsvarighet till Bragdguldet.

När han satte alla sina världsrekord 1935 gick det till golfaren Lawson Little och efter de fyra OS-gulden i Berlin, fick Glenn Morris ta emot priset efter att han vunnit tiokampen i samma OS.

Båda vita naturligtvis.

Jesse Owens försökte utnyttja berömmelsen från Berlin och tackade ja till de erbjudanden han fick från olika företag och nöjesparker efter OS-succén.

Men det ledde snabbt till att det amerikanska friidrottsförbundet tog ifrån honom amatörstatusen. Det gjorde att han inte kunde tävla längre och karriären tog slut nästan lika snabbt som den börjat. Owens var fortfarande bara 23 år gammal.

Istället gjorde han uppvisningslopp och olika jippon, där han sprang mot galopphästar och motorcyklar.

– Jag hade fyra OS-guld, men det går inte att äta fyra OS-guld, som han uttryckte det.

Men Jesse Owens berömmelse växte ju längre åren gick.

Han startade egna företag och var framförallt framgångsrik som föreläsare.

Och han blev inbjuden till presidenten och Vita Huset till slut, även om det dröjde 40 år.

Men 1976 fick ha ta emot ”Medal of Freedom” från dåvarande presidenten Gerald Ford, den högsta civila utmärkelse det går att få i USA.

Och sedan 1981 kallas det pris det amerikanska fri-idrottsförbundet delar ut till årets bästa friidrottare årligen för Jesse Owens Award.

Men det fick han aldrig uppleva själv.

Owens avled den 31 mars 1980 efter en lång kamp mot lungcancer.