”Bojkott leder ingenstans, men tillfället ska utnyttjas”
Varje fredag med Jennifer Wegerup
Idrott och politik hör inte ihop.
Ett vackert önsketänkande.
Men sporten är ingen sagovärld, avskild från det verkliga livet.
Däremot ska den inte avkrävas ett större ansvar än näringslivet eller politiken.
”Paris försvarar de mänskliga rättigheterna överallt i världen”.
Den banderollen pryder Paris stadhus när den olympiska elden kommer till Frankrike på måndag.
Precis så tycker jag att OS i Peking ska hanteras: man tar chansen att säga vad man tycker. En bojkott är jag däremot helt emot.
Nästa torsdag är jag med på ett Amnesty-seminarium och debatterar journalisternas roll och ansvar under OS.
Våga tycka något
Min åsikt där blir densamma: bojkott leder ingenstans, men tillfället ska utnyttjas för protester. Samma sak sa jag i debatten om Saudiarabien–Sverige för drygt två år sen: matchen skulle spelas, men de inblandade kunde gärna ha vågat tycka något om att kvinnor där inte får rösta, köra bil - eller gå på fotboll.
Däremot finns ingen anledning att kräva att just idrotten ska stå för bojkott och bära ett större ansvar än alla de företag - och nationer - som handlar hej vilt med diktaturer och ifrågasatta regimer och som även har ett politiskt utbyte med dessa.
När det gäller idrottarna personligen är det självklart vars och ens ensak vad vad man vill säga och tycka. Dock tycker jag att det är synd när personer som många lyssnar till inte orkar, vågar eller vill ta tillfället i akt att ha en åsikt. ”Det är inte deras ansvar”, invänder vissa.
Nej, det är aldrig någons ansvar att göra något för någon annan. Det går utmärkt att gå genom livet och bara sköta sig själv och skita i andra, helt i enlighet med rådande tidsanda. Se en dokusåpa, köp en påse chips, gå och runka, spela lite tv-spel, kolla på Eurovision, dricka öl, se en match.
Eller så gör man som Tommie Smith och John Carlos i OS i Mexico 1968. USA:s Smith hade vunnit 200 meter och slagit världsrekord. Landsmannen Carlos hade tagit brons. Bilden av de två som på prispallen böjer sina huvuden och sträcker var sin knuten svartbehandskad näve mot skyn, är en av de starkaste, vackraste idrottsbilder som finns. Smith och Carlos ville med sin aktion protestera mot de svartas situation. Den australiske silvermedaljören Peter Norman gav de båda – och det de stred för – sitt stöd genom att under prisutdelningen bära ett antirasistiskt märke på jackan.
OS utnyttjas av makthavare
IOK-presidenten Brundage krävde att Smith och Carlos skulle uteslutas ur den amerikanska truppen. De fick 24 timmar på sig att lämna OS-byn. Norman blev svårt kritiserad i medierna och staffad av det australiska friidrottsförbundet.
I dag ses Smiths, Carlos och Normans aktion som en av de viktigaste politiska markeringarna någonsin genom idrott.
Den som inte ser och inser att idrotten, och inte minst OS, ofta utnyttjats och ännu utnyttjas av makthavare för de mest skilda politiska och ekonomiska syften är mer än lovligt naiv.
Norman, han belönades för sitt stöd och mod med Carlos och Smiths osvikliga vänskap. Den 3 oktober 2006 dog den 64-årige Norman i en hjärtattack. På begravningen bar sex personer hans kista. Längst fram bland kistbärarna gick två män med grånat hår, men ännu starka armar. Tommie Smith och John Carlos.