Veckans pokerteori
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-02
Du sitter i ett cashgame på ett kasino i Las Vegas, riktigt högt och no-limit, med mörkar på 300 respektive 600 dollar.
Stol 3, en storvuxen, självsäker professionell spelare som just vunnit flera stora potter i rad, höjer till 3000 dollar före floppen och du är den ende som tar syn. När floppen kommer betar Stol 3 ut 3000 dollar, men du höjer snabbt till 8000 dollar – som den andre dock synar. Nu lägger dealern upp det fjärde kortet, klövertvåan. Stol 3 betar nu ut 18 000 dollar utan att tveka. Du tar en lång funderare, och då säger din motspelare: ”Jag har ett förslag. Ge mig en av dina 25-dollarsmarker, så ska du få titta på ett av mina hålkort, vilket du vill.” Du singlar över en sådan mark, och pekar på det ena av korten; han vänder upp rutertvåan. Nu är det din tur att tala; vad gör du? Ni har bägge två gott om marker framför er. Tänk efter och analysera situationen!
Rätt svar finner du under bilden:
Rätt svar: Denna klassiska hand inträffade i Las Vegas i slutet av 1970-talet, och den som sitter på Stol 3 är proffset Jack Straus, som 1982 skulle ta hem VM-titeln. Den namnlöse spelare som du just bytt plats med resonerade som så i det här läget att den enda logiska förklaringen till Straus’ agerande var att han hade två likadana kort på handen, och med bordet alltså en kåk i tvåor över treor. Till slut kastade den spelare du bytt plats med sin vinnarhand. (Den visades aldrig upp, men ska med stor sannolikhet ha varit ett högt par – och definitivt bättre än den 7-2 som Straus sitter på och just har bluffat ut dig med!) ”Äsch, bara en fråga om lite enkel pokerpsykologi”, kommenterade Jack Straus efteråt. Given användes för övrigt även i filmatiseringen av Stu Ungars liv.
Dan Glimne