JONSSON: VILL INTE BLI EN NY ANNA ANKA

Sveriges största OS-hopp om pengar, studier & guld

En stor dos Wolfgang Pichler, en nypa Lucky Luke men absolut ingen Anna Anka.

Där har ni guldreceptet för vårt allra största OS-hopp.

– Jag har stått överst på OS-pallen flera gånger redan, säger Helena Jonsson inför onsdagens världscup-premiär.

Helena Jonsson har toppat samtliga OS-barometrar Sportbladet haft i år.

Och inte bara Sportbladets: Jonsson rankas som vårt klart största guldhopp i Vancouver överallt sedan hon tog tre VM-medaljer i februari och vann totala världscupen månaden efter – i kombination med att hon har fyra lika stora guldchanser.

Men tro inte att det är något bekymmer för tjejen med järnpsyket.

– Jag har börjat vänja mig. Jag ser det inte som ett problem, utan som att folk tror på mig, säger Jonsson när Sportbladet träffar henne.

Och hon tror på sig själv också.

– Jag har stått överst på OS-pallen flera gånger redan.

Vi snackar målbilder här.

– När jag är ute och tränar och är riktigt less och bara vill gå in så är det bra att ta fram sådana bilder. Men man tar väl i lite också när man drömmer och tror att man ska vinna med flera minuter (skratt).

Men det är inte bara målbilder och drömmar.

När vi frågar henne hur många guld Sverige tar i Vancouver svarar hon tre.

Vilka tar dem då?

– Helena Jonsson tar ett guld, Kalla får till det och tar ett och så är ju Anja en riktig mästerskapsåkare.

Ödmjuk och trygg

Man skulle kunna misstänka ett litet stänk av hybris om man ser sig som en av tre svenska guldmedaljörer och börjar prata om sig själv i tredje person. Men nej, Helena Jonsson har inte drabbats av hybris.

Få svenska idrottsstjärnor är så ödmjuka och trygga i sig själva som Jonsson.

Och någon mental coach har hon aldrig behövt.

– Jag pratar med mig själv, då får jag de bästa svaren.

Kan du utveckla det?

– Nej (skratt).

För att få distans till OS och de enorma förväntningarna fortsätter hon att plugga ekonomi/juridik på universitetsnivå hela säsongen.

– Det är skönt att få tänka på annat och inse att det faktiskt kommer ett liv efter skidåkningen också.

Hon körde in över 1,2 miljoner kronor bara i prispengar i fjol och har sedan dess skrivit ett par nya, lukrativa sponsoravtal.

– Men jag kan inte lägga av och leva utan att jobba.

– Och jag vill inte bli en ny Anna Anka. Jag vill jobba och tjäna mina pengar själv och inte bara passa upp någon annan.

Jonsson gör OS-debut i Vancouver, men det blir bara ett till – i Sochi om fyra år.

– Det är slutmålet. Längre än så kommer jag inte att hålla på.

Studierna hjälper alltså Jonsson att hålla distansen till de enorma kraven svenska folket kommer att ha på henne i OS.

– Det kommer att vara fiasko om jag inte tar medaljer. Folk kommer att tycka: ”herregud vad dåligt”.

– Men det är ju bara sport. Jag kommer inte att bli skjuten om jag kommer hem från OS utan medaljer. Jag hoppas inte det i varje fall (skratt).

Om någon ändå skulle försöka lär Jonsson ändå hinna skjuta först.

Hon drar inte snabbare än sin egen skugga ännu, men hon närmar sig i varje fall Lucky Luke och har lyckats kapa nästan fem sekunder på varje skjutning jämfört med i fjol.

– Det är lättförtjänta sekunder, säger Jonsson.

Och viktiga sekunder när marginalerna i världstoppen blir allt mindre.

Tung träning

Har du ändrat något i rutinerna på vallen?

– Nej, jag försöker göra allting lite snabbare bara. Jag kan ju skjuta snabbt. Men det gäller att göra det hela tiden och inte bara ibland när jag ”känner för det”.

Det var alltså Anna Anka och Lucky Luke-delarna i OS-receptet. Men så var det den viktigaste ingrediensen också, den där Wolfgang Pichler.

Tysken har som vanligt vridit upp allting ett snäpp då det är OS-år.

– Det har varit fruktansvärt hårt i år, kvantiteten har väl ökat lite men framför allt är det kvaliteten som blivit mycket hårdare.

Oktober var allra värst.

– Då tränar vi som tyngst, eller i varje fall är det som tyngst mentalt. Då är det riktigt pissigt.

– Men nu ser man ljuset, säger hon med några dagar kvar till premiären på onsdag.